Har varit hos en vän idag.
Första gången vi träffas på väldigt länge.
Har bara haft telefonkontakt i sommar och innan dess nästan ingen kontakt alls på något år.
Hon har blivit lämnad två gånger och lever nu i sin tredje relation - nu med barn och hus.
Det känns så skönt med någon som förstår.
Hon är lika frågande som jag till "lämnarens" beteende.
Att känslorna försvinner - det är fullt förståeligt.
Men vad är det som gör att det inte är värt att vänta på deras återinträde - de kommer ju tillbaka. Varför tryter tålamodet? Vad får någon att hellre kasta bort, än att ge tid?
Skönt att vara rörande överens...
För jag fattar inte!
Jag har tvivlat och vacklat själv och inte känt ett dugg - men det går över.
Nåja, jag går vidare med erfarenheten av att jag orkar kämpa. Att jag inte ger upp. Att jag vågar ta dusten med både mig själv och den andra.
Det finns något gott och rakryggat i det.
Och än så länge har jag hållit mig ifrån att kontakta honom.
Heja mig!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det där med att bli dumpad är nog jävligt jobbigt efter så lång tid, men det mest jobbiga är alla drömmar som krossas. Jag har blivit dumpad många gånger och har aldrig haft något "vettigt" förhållande på det viset (de tre V:na). Gå vidare. Du hittar bättre. Du verkar vara en vettig människa.
Drömmarna ja... Fan vad ont det gör.
Och vardagen, umgänget och livsstilen.
Hade tampats med alla "Jag kommer aldrig..." och insett att det vägde lätt i jämförelse med att få dela livet med honom.
Som ett knytnävsslag helt enkelt.
Försöker...
Skicka en kommentar