Sista semesterdagen

Unnade mig att strunta i tvättiden i morse. Skönt!
Drog mig ut till havet en stund.
Solade och skrev brev till honom. Ett brev om sånt jag ångrar, sånt jag är besviken över och känslor både förr och nu.
Renande och havet likaså.

Sen var det bara att återvända till stan - skulle träffa honom i familjerådgivning.
Ja, vi går dit fast det är slut. Ett försök att avsluta och gå vidare, men det är inte lätt.
Speciellt inte idag.
Jag kände mig så trängd och kunde inte riktigt se någon poäng med att vara där, men gav honom brevet.
Har så mycket i mig, som bara vill komma ut. Det bubblar och fräser och jag tappar kontrollen. Otäckt!
Men efteråt kunde vi prata och det gjorde vi på egen hand.
Ett gott samtal mitt i allt.
Ett samtal med ge och ta.

Det betyder mycket för mig, trots att det också gör ont. Påminner så om när det var bra och allt jag har mist... Lättare att lämna i affekt.
Ändå tror jag att varje sådant samtal är en vinst. Det plockar bort demoner och rensar luften. Kanske kan de vara en hjälp i framtiden. Både i våra möten och i möten med andra människor. Erfarenheten av att rida ut stormen och trots flyktkänslan våga mötas.

Var inte riktigt så nedbruten efteråt som jag har varit.
Träffade mamma kort och hon sa att jag kändes starkare.
Det är jag nog.
Men jag vet inte om det beror på att jag har tagit ett steg framåt, eller om det beror på att det goda samtalet väckte ett meningslöst hopp.
Det sista skulle bara göra det värre.

Jag väljer att rida på känslan av att vara starkare.
Så jag lämnar semestern och mår ändå rätt bra.
Kanske bådar gott inför hösten?