En märklig dag

Idag har jag kastats mellan ytterligheter.
Vaknade ledsen, ensam och full av saknad.
Tårar i ögonen när jag gjorde mig i ordning.

Åt frukost i stan med Min Första Kärlek.
Vi var tillsammans för 11 år sedan - tonåriga, tokkära och ömtåliga.
Han lämnade mig och på många år kunde vi inte ha kontakt.
Idag är det utrett och han har blivit en vän - från början ytlig, men nu nära.
Av en slump kontaktade han mig samma vecka som jag blivit dumpad och har sedan dess hört av sig med jämna mellanrum.
Min Första Kärlek sitter där och lyssnar på både det ena och det andra, tar emot och hjälper till att vända och vrida på mina känslor och upplevelser.
Gick ifrån frukosten med lätta steg.
Tänk vad ett par timmar kan göra skillnad!

Stegade hem och fann trapphuset fullt med hantverkare.
Trevliga sådana, till på köpet.
Lättsamt, snackigt och kul.
Humöret fortfarande på topp.
Blev ännu bättre av att jag blev flirtad med.

Solen strålade och när hantverkarna var färdiga, låste jag dörren för att ta mig till stranden.
Livet kändes gott och det kan ju inte vara bra.
Mycket riktigt - där kom han i sällskap med Herr Mazarin och Prinsessan Mazarin i vagn.
Trots klumpen i magen påkallade jag Herr Mazarins uppmärksamhet och hälsade.
Sen blev det otrevligt.
Jag kan inte ha ett normalt samtal med honom.
Jag blir ilsk - för att inte börja gråta - och han blir först undanglidande och sedan elak.
Allt detta inför Herr M.

När jag väl kom till havet hade solen gått i moln och badet blev kort.
Men i vattnet rann ändå en del av frustrationen bort och resten av kvällen blev bättre.
Tillbringade slutet av dagen med vänner och det gjorde det hela ännu bättre.

Dagen började i tårar, gick över i glädje och kastade mig sedan in i frustration. Ändå vände den och slutade bra.
Ett gott tecken?
Eller bara en märklig dag?