Kyssar, kramar och smek bytes mot kyssar, kramar och smek.
Om jag skulle lägga in en annons på blocket skulle den nog se ut så.
Jag känner mig nämligen så ensam.
Ensam och sjuk av saknaden på beröring.
Jag saknar att hålla hand, pussas, fingra någon i nacken, sitta nära, somna bredvid någon och att dela lust.
Det känns som om jag förtvinar lite för varje dag. Min hud skrumpnar, mina celler dör.
Igår var en riktigt tung dag. Tårarna rannn titt som tätt, trots att jag höll mig sysselsatt - följde med vänner till byggvaruhus, följde med familjen på badutflykt, blev bjuden på mat i barndomshemmet...
Ändå kände jag mig miserabel.
Nuförtiden är solen den enda som värmer och får min hud att brännas.
Extra tungt blev det av att veta att han var på konsert med Maran och hennes man.
Messade lite med hans syster och hon tyckte det var bäst för mig att inte veta för mycket om vad han gör.
Det är säkert sant, men det gör mig förbannad.
I 10 år delade vi allt (jag gjorde det iaf) och nu ska vi bara ignorera varandra. Jag har ingen möjlighet att påverka honom längre, vi har inte längre något ansvar mot varandra, inga skyldigheter, inga rättigheter...
Hur kan det bli så? Hur kan det vara normalt beteende? Om man har delat liv under så lång tid, borde man inte bry sig?
Men visst, för att skydda mig själv ska jag säkert hålla avstånd.
Känns bara så onaturligt.
Annonsen blir kanske något annat ändå?
Bytes: Skadat och begagnat hjärta, inprogrammerat på fel person bytes mot ett friskt och oanvänt dito.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Det lär dröja innan du lyckas gå vidare. Men försök följa mina råd. Häng inte kvar vid honom. Lär dig hata honom så går det fortare. Det låter cyniskt men det funkade för mig. Må du finna lyckan hos någon annan.
Fast hata låter väl hårt.
Just nu försöker jag få mig själv att inse vikten av att hålla avstånd - även om det känns sjukt.
Men på sikt vill jag ändå kunna se honom som någon viktig i mitt liv.
Vi har dessutom så himla många gemensamma vänner, gudbarn och åtaganden, så det funkar inte att stänga dörren och hata.
Inte för mig.
Men jag måste hitta ett lagom avstånd.
Tror jag...
Det är faktiskt så att man hatar en stund. Bara för att få ett avstånd. Sen kan man bli kompisar iallafall. Men om du suktar efter honom så kommer han bli den oupnåeliga vars skor ingen annan kan fylla och då finns risken för att du blir ensam.
Det där kan jag köpa bättre.
Försöker hitta ilskan (i hans närhet är det INGA problem) och komma ihåg hur jävlig våren var. Då går det lättare.
Han ska ju absolut inte hamna på piedestal.
Däremot kan jag inte bortse från att han är en bra man. Skulle jag inte tycka det är ju jag dum i huvudet som ägnade honom 10 år.
Har ni barn ihop?
Nej, inga barn.
Jag började bli sugen på både barn, äktenskap eller iaf en förlovning, men vi kom ingen vart.
Kanske bra med facit i hand, men också lite tungt.
Är inte lastgammal, men känner ändå av åldersnoja och barnpanik - helt nytt för mig, men beror väl på att förr var det ett val jag var delaktig i, nu har jag inget val.
Ont!
Åldersnoja går över. Tur att ni inte har barn iallafall. Hur gammal är du?
På det 28:e.
Hade nog tänkt mig att var gift iaf innan 30. Inte för att det var så viktigt, men för att det kändes logiskt, efter så lång tid.
Dessutom har jag så många vänner i 30-årsåldern som har haft svårt att få barn, så jag vet hur snabbt åren och chanserna rinner iväg och hur mycket riskerna ökar.
Nackdelen med att vara utbildad på barn och deras utveckling...
Så du är lärare för de yngre åldrarna? 28 är ingenting. Jag är äldre och jag lever fortfarande. Ta det coolt.
Skicka en kommentar