Jag har all tid i världen.
Alldeles för mycket tid, i min smak.
För många timmar att fylla, för att inte bli lappsjuk i lägenheten.
Trots det har jag ingen tid.
Eller i alla fall för lite tid.
Jag bokar upp mig och träffar människor varje dag.
Allt för att slippa vara ensam och jag lyckas riktigt bra.
Så bra att jag inte hinner med sånt jag borde, eller skulle vilja.
Lägenheten är ett kaos, dammråttor i hörnen, reafynd som inte är uppackade, en balkong som inte blir ompysslad, matvaror som inte tas om hand eller äts upp eftersom jag blir bortbjuden, alternativt möter någon ute för lunch/middag dagligen.
Jag hinner heller inte pyssla något.
Men det är det värt.
Tids nog kommer familj och vänner inte ha samma tid för mig.
Tids nog kommer jag vara utelämnad till mig själv och min egen förmåga att få timmarna att gå.
Jag fortsätter helt enkelt att leva i dubbelheten - tacksam för varje timme som förflyter i trevligt sällskap.
Det är bara att ladda.
Snart nog förvandlas ingen tid till all tid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det är bra att du aktiverar dig. Det kommer bli bättre. Lita på mig:)
Känns betryggande...
Det är fler som säger det, men det är klart att det ändå känns hopplöst.
Idag skiner iaf solen, så det får bli lite strand och bad.
Viktigare än dammråttor!
Så fort jag tror att jag känner mig bättre, så rasar jag ner i hålet igen. Otäckt.
Men även jag kan se att det går framåt. Jag ägnar mig tex inte bara åt att gråta. Ett framsteg bara det.
Grattis till jobbet!
Och angående "de självgodas skara". Det finns nog de som hånler i smyg nu. Livet gick kanske lite för mycket som på räls...
Motgångarna har gjort mig starkare. Det bra vänjer man sig så fort vid så det blir en självklarhet. Men att få sitt hjärta utslitet är inte så jävla mumma så jag undviker det i mångt och mycket.
Borde lära mig det där, att låta bli att få hjärtat utslitet.
Har haft för mycket umgänge med honom idag.
Sprang på honom på stan och det blev så konstigt. "Tvungen" att ringa upp. Blev värre.
Fick honom att träffa mig nu i natt och ta promenad och prata. Blev bättre - samtalston och lite ge och ta - men också värre. Så tufft när han går och jag står där med bröstkorgen som ett gapande sår.
Nåja, nu blir det definitiv paus i några dagar - jag åker iväg.
Inte så dumt tror jag!
Fortsätt gärna läman kommentarer, jag uppskattar dem!
Trevlig helg
Se till att få saker avhandlade och sen ta paus i att träffa honom. Annars kommer du aldrig bli av med hoppet.
Skicka en kommentar