Kapitel 3 - hämnd

Hämnas inte!
Vad du än gör, hämnas inte!
Det är ju bara dumt och slår tillbaka mot dig själv.
Håll huvudet högt.
Ta inte ut din ilska på materiella ting för att skada honom.
Var noga med att inte prata illa om honom eller att visa dig bitter.
Ingen annan har med att göra hur och varför det tog slut.
Det är en privatsak er emellan.
Låt det förbli så.
Oavsett hur du har blivit behandlad, ska du så klart inte göra något dumt.
Du är ändå bara den försmådda kvinna och vad du än säger och gör, sker i ljuset av det.
Visar du svaghet här, så bekräftar du ju bara bilden av hur otillräcklig du var. Klart att han inte ville ha dig!
Så skylta inte med dina fel. Var stolt och stark!

Kommentar
Det här har jag levt efter.
Jag har nyanserat, tagit i försvar och tagit mitt ansvar. Man är ju alltid två om att träta...
Jag har inte hämnats. Inte bränt något kort, inte klippt någon slips, inte äggat något fönster...
Jag har varit noga med att inte hänga ut honom eller Maran, inför människor i periferin.
Jag har berättat om mina egna tillkortakommanden och om hur vi har missförstått varandra och förklarat och förklarat.

Men.

Nyligen har jag gjort en kursändring.
Nu får det vara nog!
Ingen mer tystnad när folk tror att det var ett ömsesidigt beslut.
Inget mer: "Nej, vi växte från varandra." eller någon annan klyscha.
Det är slut med att förklara hans sida. Nu förklarar jag bara min.
So what, om det får honom att framstå i dålig dager, eller mig som bitter.
Jag har rätt till min upplevelse och mina känslor.
Jag skyddar inte längre honom. Han behandlade mig illa, han behandlar mig illa och han behandlade Maran som sin älskarinna och svek mig.

Det hjälper faktiskt!

Jag sätter honom inte längre på piedestal och det är skönt.
Och troligtvis räddar det mig från att verkställa mina hämndfantasier.
För än så länge ser jag ingen långsiktig vinst i att försöka ta dem på bar gärning, ringa hennes man, spetsa sanningen eller sprida mina teorier för att skada.
Det ägnar jag mig bara åt i fantasin.

Hänförd

På sistone har jag blivit hänförd av magiska ögonblick.

Bokmässan

• Väntad magi
  Bara vandrandet i mässhallen är för mig magiskt. Bara älskar det. Hittar alltid fynd och inspiration.
• Extravagant magi
  I år åkte jag i tjänsten och fick gå på seminarium - riktigt lyxigt för någon som annars åkt privat och parerat Happy Hour på söndagen, för att pricka in lägsta möjliga inträde. Lyssnade till Amos Oz om fanatism och där, högt högt upp i K2 där jag behövt teaterkikare för att urskilja ansiktsdrag, blev det magiskt. Hans ord och humor fick luften runt mig att bli lite klarare.
• Oväntad magi
  När jag, uppfylld och upplyft, kom ut från seminariet hade jag turen att trampa rakt in på Internationella torget och Manifestation för folket i Burma.
  Magiskt ögonblick att få höra Desmond Tutu.

Cullbergbaletten

• Rörande magi
  Har nu sett dem för första gången live. Njöt av varje ögonblick, av varje rörelse, av varje känsla. Betagen av denna fantastiska kombination av skönhet, fulhet, mjukhet, hårdhet, komik och tragik. Fångad, förtrollad, förälskad...

Medea vaknar...

Det här kan nog bli ett kapitel i handboken...
Tanken på hämnd är skön.
Väldigt skön.
Speciellt dagar då jag vaknar av drömmar med honom.
I denna dröm kom han för att, med ett hånleende berätta att han och Maran nu var ett par.
Jag grät, skrek, hotade, bönade... och var helt maktlös.
I drömmen hånlog han större och sa att Maran skulle skilja sig, så nu var det ute.
Kanske inte så konstigt att jag vaknade rätt så olustig...

Hämnden leker jag bara med i tanken.
Å andra sidan är det där drömmarna finns också, så de kan väl husera ihop.
Kanske tar de kål på varandra?

Tokmässa!

I morgon bär det av!
Äntligen bokmässa.
Som en skänk från ovan kom den.
Denna personalutflykt.
Den första vettiga någonsin och den första ever till bokmässan.
Och just denna höst, då jag trodde att bokmässan var körd.
En tidigare gemensam och omhuldad höstaktivitet, som jag nu får göra i annan form.
Och ärligt talat.
Det är viktigast att få komma dit!

Ska shoppa mig tokig i trängsel och dålig luft.
Och lyssna lite på Amos Oz.

Letar speciellt efter bra handböcker.
Efterlängtade titlar:

• Så överlever du en skitstövel.
• Enkel väg till ett lyckligt liv.
• En man i byrålådan - instruktionsbok.
• Här är ditt liv - om 10 år.
• 10 sätt att fånga drömlägenheten.
• 100 tips på hämnd som aldrig avslöjas.

Tjingeling!

Kapitel 2 - önskan att bevara

Tänk så mycket ni har byggt upp ihop.
Så många vackra saker.
Tänk så hemskt det är när det rämnar.
Nog vill man skrapa med sig så mycket som möjligt i livbåten.
Det är ju helt förståeligt.
Varför måste livet förändras, bara för att ni två inte längre är ett par?

Så här tänkte jag:

1. Dubbelsängen är min! Där sover jag tryggt och bra!
2. Jag vill bo kvar, eller i alla fall väldigt nära.
3. Jag vill umgås med samma människor på samma sätt. Det får jag se till att få att funka.
4. Den vackra sängramen ställer jag ner i källaren. Den nänns jag inte göra mig av med. Etc...

Så här blev det:

1. Tja, här vill jag ju inte ligga med alla minnen. Akutinköp av ny säng - något mindre, men stor nog för mer än en. Och bara min!!! Utan karlsvett och kroppshår.
2. Ge mig luftombyte!!! Lagom i alla fall.
3. Härligt att träffa folk som skiter i honom och inte måste vara lojala med skitstöveln.
4. Hmmm, en annons på blocket och jag kan köpa ny soffa när jag har ny lägenhet!

Det är ju konstigt att man inte kan stå vid sitt ord!
Svagt på nåt sätt...

Kapitel 1 - kontakt med exet

Självklart ska du ha kontakt med ditt ex.
Ni har ju ändå delat liv i 1, 5, 10, 20, 40... år.
Det vore ju märkligt om ni två, som delat alla känslor, vänner, familjer och upplevelser skulle bli som främlingar för varandra.
Så klart tycker ni ju fortfarande om varandra.
Det handlar bara om att "kär-känslorna" är borta, för en eller båda.
Så gör ett försök.

Det här fick jag ut av det:

• Små stunder då jag trodde vi var överens, brydde oss om varandra och möttes. Dessa resulterade först i lite lycka och sedan i mer sorg och saknad.
• Gräl - stora och små, långa och korta, om gammalt och nytt.
• Elakheter - både från mig själv och exet. Gammalt okänt och känt groll slängt i ansiktet.
• Större självinsikt - exet har delgett mig alla mina dåliga sidor. Så viktigt för självkänslan.
• Beskrivningar av honom och Maran och deras fantastiska relation. De är så kompatibla, hon behöver honom, de är varandras bästa vänner, hon fick honom att orka. Det är en ynnest att äntligen få reda på vad hon har som jag saknar.
• Förnedring - enbart från min sida. Jag har bönat, bett, gråtit, tiggt, trugat... allt för att han skulle ta mig tillbaka, eller i alla fall ge mig en smula.
• Känslan av att jag inte kan leva utan honom - en fantastisk start för ett nytt liv.

Gör som jag och stånga dig blodig, eller vänd på klacken.
Jag har i alla fall inte blivit lyckligare, men desto mer insatt i hur illa jag kan göra mig själv.

Och det som inte dödar...
gör jävligt ont!

Hur man INTE separerar - en liten handbok för dumpade

Introduktion

Jag har kastat mig ut i empiriska undersökningar för att du, kära läsare, ska besparas onödigt lidande.
Här kan du följa alla mina misslyckanden, alla mina tillkortakommanden och se till att göra precis tvärtemot.
Trillar jag, mot förmodan, över någon hållbar strategi, är jag så klart generös även med denna.

I nästa inlägg:
Kapitel 1 - kontakt med exet

Och med denna cliffhanger lämnar jag för i dag.

Jag är nog lite dum i huvet

Jag går i cirklar och kommer inte loss.
Ja, jag har blivit illa behandlad.
Ja, jag blir det fortfarande.
Nej, detta var inget jag ville.
Ja, jag är utbytt.

Men varför kan jag inte bara rycka på axlarna och gå vidare?
Varför tycker jag att det är värt att stånga mig blodig?
Att släppa fram ältandet och krälandet och bönandet och förtvivlan?
Varför ger jag honom den makten?
Han vill inte ha den och jag vill inte att han ska ha den.
Varje god stund, eller gott samtal kostar så mycket.

Om det finns en handbok, så gör jag alla fel.
Utom möjligtvis att hämnas och förstöra materiella ting.
Riktigt så dum i huvet är jag ändå inte.

Se - lite hopp i mörkret!

+
När man är på botten finns det bara en väg - upp.

-
Varje gång jag tror att jag nått botten, trillar jag lite till.

Lyxstunder

Just nu är det nästan lite lyxigt att vara jag.
Ikväll kommer Översätterskan och bjuder på sällskap, mycket prat och mat.
Och på måndag bjuder hennes fästman Skribenten på fika, hemma hos mig.
Är inte det lyx i kubik, så säg?
Så i väntan på att bli så omhuldad ska jag nu unna mig en lunch på stan med en av favviskollegorna. Idag är en bra dag...

+
Goa, gamla vänner som poppar upp på nytt och tar och får plats i mitt liv.

-
Viktiga vänner som ballar ur och väljer sida.

Alla goda ting är tre

Efter en hektisk dag på jobbet med alldeles för mycket på för kort tid, så landar jag i kväll i tre goda ting.

1. Jag har shoppat kläder! Många kläder! Och det är så kul och jag blir så fin och då blir jag glad.
2. Jag har sjungit med kören. Till och med gospelarret på All you need is love (kopierat ur filmen Love actually - som var favoritfilmen förr, men nu är för förknippad med det som var) är kul att sjunga, trots alla smärtsamma minnen och associationer. Så häftigt att sjunga i en kör som är så bra.
3. Jag har hittat tillbaka till gamla, fantastiska vänner. Idag har jag haft ett fantastiskt skrivet samtal med en gammal killkompis och bokat in en kvällsträff i morgon med en tjejkompis från förr. Dessa gamla kontakter är bara ljuvliga!

+
Kan unna mig tid och saker själv utan att få dåligt samvete.

-
Alla svartsjuketankar som bara snurrar.

3 månader

Idag är det tre månader sedan jag klev in i singelskapet.
Rättelse: Blev inknuffad i singelskapet.

Innan jag blev lämnad trodde jag inte att jag skulle överleva en separation, men det gjorde jag.
Lever gör jag inte ännu, men överlever, det gör jag varje dag.
Fortfarande gungar marken och varken boende, umgänge eller relationen till exet har hittat sina former.
Livet är tristare och gråare, men det har börjat rulla på igen.

Jag oroar mig för massor, är ledsen ofta och arg titt som tätt.
Hela händelsen upptar enormt mycket tid fortfarande, men det får vara så.
Jag är här och nu och får ta det som dyker upp, både inombords och utifrån.
Med jämna mellanrum slungas jag mot marken igen, men jag reser mig. Vad annat kan jag göra?

Dagens +
Det har dykt upp gamla och nya människor i mitt liv, som får plats på ett helt annat sätt än förr.

Dagens -
Jag är dumpad.

Tänk om det var som en förkylning...

... då skulle jag vara sjuk och tradig, men bli frisk.
Och sen immun mot viruset.
Det hade inte varit dumt om det var på samma sätt med brustna hjärtan.

Men det är kanske så?

Ögon och näsa rinner ungefär lika mycket.
Huvudet är tomt och överbelamrat på samma gång.
Man kan inte tänka på något annat än att man är sjuk, altenativt på allt man inte kan göra för att man är sjuk.
Ingen matlust, svårt att sova, hängig, miserabel...

Folk i allmänhet tycker inte att man är någon social höjdare, varken med förkylning eller med hjärtesorg.
Man går runt i sin bubbla och når varken ut eller in.
Bara ens närmsta orkar med en i detta urusla tillstånd.
Förkylningar smittar och hjärtesorgerna också - alla som påverkas blir ledsna.

Man råkar ut för beskäftiga människors goda råd:
Ät c-vitamin. Drick Echinacea. Sov.
Ring inte. Se inte allt så negativt. Bryt ihop och kom igen.

Korta stunder går det att uppbåda tillräckligt med energi för att dölja sitt tillstånd.
Men det räcker med en nysning, eller en tanke som leder till en tår, för att man ska känna sig som en spetälsk bland folk.

Fördelen med förkylningar är att de inte kommer igen. Inte samma i alla fall. Har kroppen väl vunnit över viruset, så är det kört.
Undrar om det är likadant med hjärtesorger?
Om jag väl överlever den, så är jag kanske immun mot den som orsakade det hela.

Tänk om det var som en förkylning!

Återfall

Pucko mig!
Kontaktade honom i torsdags.
Hittade vantar, mössor och halsdukar som var hans.
Ringde och gick sedan bort och hängde påsen på hans dörr.
Han ringde tillbaka.
Blev ytterligare ett maratonsamtal...
Jag som hade lovat mig själv att inte ringa, inte kontakta...
Hade klarat mig 2,5 veckor innan jag föll dit igen.
Kanske lite mer givande denna gång ändå.
Han kunde ge mig vissa erkännande - tex att hans agerande (eller avsaknad på) hade inverkat mer än han trott.
Det känns ju skönt.
Men vad hjälper det. Han vill ju ändå inte ha mig.
Och frågan är om jag vill ha honom?
För närvarande är han rätt patetisk.
För första gången hade jag stunder i ett samtal då jag kände mig stundtals distanserad.
Som om jag nästan tyckte det var skönt att vara utan honom...
Vi pratade om öppen kommunikation, raka kanaler när vi separerade.
Jag har hållt min del, men inte han.
Det är nog dags nu att följa mina vänners råd och skita i honom.
Antingen bidrar vi båda två, eller inte.
Han kan inte ha tillgång till mig utan att bjuda igen.
Måste bli lite stolt.

Dagens + med singellivet
Jag kan ondgöra mig över honom utan att känna mig illojal.

Dagens -
Jag är förkyld och ingen pysslar om mig.

4 nyanser av grått

Det regnar...
och jag är ruggigt trött efter en lägerhelg med 30-talet ungdomar.
Det var skönt att komma hemifrån.
Slippa tänka på mat, sällskap och sysselsättning - riktigt bekvämt faktiskt.
En bra helg och ändå...
Det är en sån sorg att inte ha någon att ringa och säga god natt till.

Allt har liksom blivit grått.
Som om det låg smog över allt som händer.
Visst kan jag ha kul, men jag har ingen att dela det med.
Och det är det tyngsta.
Att inte kunna dela, att inte landa hos någon.
Så ensamt och så grått.

Fler pusselbitar...

Att lägga pussel baklänges är sådär kul. Motivet blir liksom helt annorlunda, när man har facit.
Igår umgicks jag hela kvällen med en gammal tjejkompis.
Mycket snack, lite tårar, minnen och vändande och vridande.
Definitivt nyttigt!
I vårt samtal dök det upp minnen, bilder och bitar som jag dels glömt och dels inte vetat om.
Som att han inte berättat för nya vänner att han hade flickvän och när jag kom med på en fest hade de ingen aning om vem jag var. Då hade vi varit tillsammans i två år och jag kände mig så kränkt.
Elakheter mot en tidigare flickvän - riktiga personangrepp och kränkningar, något han aldrig har visat att han besitter.
Som att han varit på fest utan mig och då uppträtt helt annorlunda än när han var med mig. Tagit över min roll som sprudlande och pratig, gestikulerat stort och dansat - saker som är tvärtemot den människa jag känner - en blyg, tillbakadragen man som hatar att dansa och prata med främmande.
Undrar om det har varit så här alltid.
Att han spelat en roll inför mig.
Gör det hela otäckt.
10 år och jag har ingen aning om vem han är.
Vidrigt!

Skönt patetiskt

På nåt sätt är det patetiskt hur vi människor funkar.
Länge försökte jag att hålla emot.
Ville behålla bilden av det goda - i många år var han det bästa jag kunde tänka mig.
Jag var medveten om hans, mina och våra brister, men beredd att leva med dem för jag tyckte att det goda uppvägde.
Sen skulle jag helt plötsligt förhålla mig till att det goda inte längre uppvägde för honom.
Det gjorde mig så ledsen och det gör mig fortfarande ledsen. Det var som om han gjorde något fult av det jag tyckt var vackert.
Men nu sitter jag i samma situation.
Ser allt mer sprickorna och bristerna.
Börjar redan kännas märkligt att jag kunde finna mig i vissa saker.
Och helt plötsligt börjar ilskan ta plats på riktigt.
Och föraktet...
Det känns patetiskt - det är en process som varken är vacker eller något jag är stolt över.
Jag värjde mig länge, ville ha högre ideal, ett schysstare slut, en rakare kommunikation.
Men fasen vad skönt det är!

Så jag har fortfarande inte ringt. Hållt mig till 2 korta sms om praktiska saker.
Inte ens svarat på hans något provocerande svar.
Det låga beteendet kommer jag inte ens bemöta.

Cold turkey

Jag gör helt enkelt en cold turkey.
Jag tänder av och avgiftar mig.
Abstinensen är svår.
Tårar, frossbrytningar, stora svarta hål som hotar att sluka mig...
När jag sover drömmer jag mig tillbaka till mitt beroende.
Lurar mig själv med alla goda sidor och minnen.
När jag är vaken orkar jag ibland se även avigsidorna och det hjälper mig att hålla mig ren.
När det blir för jävligt och jag bara vill tillbaka, har jag vänner att ringa, som får mig att hålla ut.
Måste helt enkelt sluta knarka honom.
Sluta längta efter honom.
Inse att det bara skadar mig.

Hej, jag heter lilla my och jag är beroende av en skitstövel.

Tårarna tar aldrig slut

Det flödar från mig.
En outsinlig ström av saltvatten.
Det bara kommer.
Tårar över ensamheten.
Över allt jag mist.
Över allt jag hade.
Över allt jag inte längre har.

Allt är så dubbelt.
Jag längtar vidare - att tiden ska gå och såren läka. Att nya saker ska ta plats.
Samtidigt begraver tiden allt mer av det som var och det smärtar.

Och medan tiden går rinner tårarna.

Jag har inte ringt...

...men jag har skickat ett sms.
Visat att jag har uppmärksammat hans kontaktförsök, men inte lagt min själ i det.
Han har så klart inte svarat.
Är väl hos Maran, eller hon hos honom. Undrar bara var hon gör av mannen och barnen när de umgås?
Nåja, inte mitt problem.
Bitter?
Bara lite...

På ett sätt förödande att ens skicka sms:et, för då satte jag mig i beroende till honom igen. Ska han höra av sig eller inte? Och när i så fall? Så var det igång igen.
Men å andra sidan har jag ryggen fri. Han kan inte anklaga mig för att inte vara tillmötesgående.
Vill han nåt får han ringa.
Jag har gjort mitt!

(får väl se hur länge den självsäkerheten varar...)

Ringa eller inte?

En nära släkting dog i måndags.
Meddelade honom via mejl, då jag lovat mig att inte ringa.
Hörde inget från honom och det gjorde mig ledsen.
Kändes som om våra tio år inte betydde något och att mina släktingar, som varit en del i hans liv, inte längre var något värda.
Å andra sidan gjorde besvikelsen det något lättare att avfärda honom.
Men igår låg det ett mejl i lådan. Han hade inte läst sin egen på flera dagar, beklagade och skrev att han skulle höra av sig.
Vilket han också gjorde, förvånande nog.
1:a gången valde jag att inte svara, eftersom jag var på väg till ett träningspass och inte ville bli ledsen/på dåligt humör. Han talade in på svararen och sa att han skulle försöka igen.
När jag kom hem efter att ha tillbringat kvällen hos vänner, fanns ett meddelande på svararen hemma. Han skulle försöka igen.
Idag har han provat att ringa, men då hörde jag det inte för det var så mycket liv runt omkring.

Så nu till den stora frågan.
Ska jag ringa tillbaka?
Han har uppfyllt det han sa i sitt mejl och på svararen.
Jag vill helst inte ringa, men vill heller inte verka otrevlig i onödan.
Skulle föredra om han ringde igen.
Men kanske gör han inte det efter tre misslyckade försök.
Kanske tolkar han det som att jag inte är intresserad.
Jag vet varken ut eller in.
Ringa eller inte?