Någon förstår mig!

Har varit hos en vän idag.
Första gången vi träffas på väldigt länge.
Har bara haft telefonkontakt i sommar och innan dess nästan ingen kontakt alls på något år.
Hon har blivit lämnad två gånger och lever nu i sin tredje relation - nu med barn och hus.
Det känns så skönt med någon som förstår.
Hon är lika frågande som jag till "lämnarens" beteende.
Att känslorna försvinner - det är fullt förståeligt.
Men vad är det som gör att det inte är värt att vänta på deras återinträde - de kommer ju tillbaka. Varför tryter tålamodet? Vad får någon att hellre kasta bort, än att ge tid?
Skönt att vara rörande överens...
För jag fattar inte!
Jag har tvivlat och vacklat själv och inte känt ett dugg - men det går över.
Nåja, jag går vidare med erfarenheten av att jag orkar kämpa. Att jag inte ger upp. Att jag vågar ta dusten med både mig själv och den andra.
Det finns något gott och rakryggat i det.
Och än så länge har jag hållit mig ifrån att kontakta honom.
Heja mig!

Vara snäll mot sig själv

Jag måste bli snäll.
Snäll mot mig själv.
Jag är bra på att unna mig saker, jag är rätt så bra på att hitta på och följa med på kul saker, jag är bra på att hålla mig sysselsatt, men jag är urusel på att vara snäll mot mig själv.
Likt en kackerlacka som dras mot elektriska grillar som lyser, trots att de då dör, så dras jag fortfarande till honom.
Kan liksom inte avhålla mig från att ringa och att hålla kontakten.
Trots att en liten del av mig dör varje gång.
Så lägg av!
Jag vinner inget på att bli mer ovän med honom, höra hur han och Maran tillbringar tid i ett litet ensamgym, få reda på hur mycket de träffas bakom hennes mans rygg...
Enda lindringen är när han berättar att han är ledsen och mår kass. Då möts vi i sorgen för en liten stund. Men det hjälper inte. Han är ändå otillgänglig. Det spelar ingen roll hur mycket sorg vi eventuellt kan dela, han kommer inte tillbaka ändå.
Så jag måste vara snäll mot mig själv
och hålla avstånd.

Städa ut

Borde städa...
Ska visa lägenheten idag för ett eventuellt byte.
Bra om det är rent då.
Inget damm i hörnorna, undanplockat och sorterat.
Bara saker framme, som jag vill visa.

I huvudet pågår också städning.
Minnen och upplevelse, vanor och rutiner dammar i hörnorna, men blir allt mer undanplockat och sorterat. Nedlagt i små fack, som jag ibland drar ut och som ibland far ut av sig själva. När de är ute kommer tårar, ilska, uppgivenhet, sorg, ibland överrumplande.
I de vindlingar jag hunnit gå igenom, kan jag också själv börja välja vad som ska synas och vara framme.

I natt drömde jag först om honom. Jag vaknade till, registrerade, suckade, stoppade undan och somnade om.
Då drömde jag helt plötsligt om någon helt annan, en trevlig människa som råkade korsa min väg.
Och vaknade med ett leende.

Nya väggar

Jag vill flytta!
Nu har jag bestämt mig.
Jag vill inte längre gå runt i lägenheten full av minnen, med de vackert målade väggarna i färger vi valde.
Nu vill jag börja om.
Få skapa något som bara är mitt.
Känner mig sugen på att måla, fixa, möblera och dona.
Känner mig totalt osugen på att fixa där jag bor.
Ska titta på två lägenheter för eventuellt byte imorgon. Håller tummarna.

Men det är konstigt att det liv jag levde, nu är historia.
Att referera till honom som dåtid.
Det är som om jag inte känner honom längre... och ändå finns det ingen som känner mig bättre än han. Har det ändrats för honom också?

Dags att hitta nya väggar att rama in mitt liv med.
Enda vägen...

Nya kärlekar

Jag har en ny förälskelse.
Trodde knappt att det var möjligt redan.
I sommar har jag upptäckt Stefan Sundström.
Mmmm...
Två konserter har det blivit och förälskelsen är härlig och ny.
Och bara min...
Han kan ha sin sunkiga Gessle för sig själv.
Själv njuter jag poetiska texter, rasp, riv och känslighet.
När Nina Ramsbys röst flätar sig in är det som en bit av himlen.
Och jag får del av den!
En liten bit lycka i allt elände.
Tänk vad kärlek kan göra...

Allt har sin tid

I 8 av de gemensamma 10 åren hade vi ett gemensamt ideellt engagemang.
Vi planerade och genomförde stora arrangemang och för mig var det först en viktig "praktikplats" och sedan en plats för att hålla igång metoder, kreativitet och redskap, som jag kanske inte alltid fick utlopp för i mitt arbete.
I våras var tanken att både han och jag skulle sluta efter sommaren - för att få tid till varandra trodde jag.
Han har stått fast vid att sluta, även efter uppbrottet. Han var trött på det.
Nu fick jag reda på att jag också måste sluta. Ansvarig ledare anser att människorna i verksamheten inte ska behöva välja sida. Dessutom korsar hans arbete verskamhetens bana och då blir det jobbigt för mig.
Tack!
Då behöver jag ju inte grunna på det längre. Beslutet blev taget utan min inblandning.
Visst var jag medveten om att allt har ett slut, även detta. Visst var jag osäker på om jag skulle orka.
Visst vet jag att allt har sin tid.
Men nog trodde jag att jag hade något att säga till om när den tiden var förbi.

Sista semesterdagen

Unnade mig att strunta i tvättiden i morse. Skönt!
Drog mig ut till havet en stund.
Solade och skrev brev till honom. Ett brev om sånt jag ångrar, sånt jag är besviken över och känslor både förr och nu.
Renande och havet likaså.

Sen var det bara att återvända till stan - skulle träffa honom i familjerådgivning.
Ja, vi går dit fast det är slut. Ett försök att avsluta och gå vidare, men det är inte lätt.
Speciellt inte idag.
Jag kände mig så trängd och kunde inte riktigt se någon poäng med att vara där, men gav honom brevet.
Har så mycket i mig, som bara vill komma ut. Det bubblar och fräser och jag tappar kontrollen. Otäckt!
Men efteråt kunde vi prata och det gjorde vi på egen hand.
Ett gott samtal mitt i allt.
Ett samtal med ge och ta.

Det betyder mycket för mig, trots att det också gör ont. Påminner så om när det var bra och allt jag har mist... Lättare att lämna i affekt.
Ändå tror jag att varje sådant samtal är en vinst. Det plockar bort demoner och rensar luften. Kanske kan de vara en hjälp i framtiden. Både i våra möten och i möten med andra människor. Erfarenheten av att rida ut stormen och trots flyktkänslan våga mötas.

Var inte riktigt så nedbruten efteråt som jag har varit.
Träffade mamma kort och hon sa att jag kändes starkare.
Det är jag nog.
Men jag vet inte om det beror på att jag har tagit ett steg framåt, eller om det beror på att det goda samtalet väckte ett meningslöst hopp.
Det sista skulle bara göra det värre.

Jag väljer att rida på känslan av att vara starkare.
Så jag lämnar semestern och mår ändå rätt bra.
Kanske bådar gott inför hösten?

En märklig dag

Idag har jag kastats mellan ytterligheter.
Vaknade ledsen, ensam och full av saknad.
Tårar i ögonen när jag gjorde mig i ordning.

Åt frukost i stan med Min Första Kärlek.
Vi var tillsammans för 11 år sedan - tonåriga, tokkära och ömtåliga.
Han lämnade mig och på många år kunde vi inte ha kontakt.
Idag är det utrett och han har blivit en vän - från början ytlig, men nu nära.
Av en slump kontaktade han mig samma vecka som jag blivit dumpad och har sedan dess hört av sig med jämna mellanrum.
Min Första Kärlek sitter där och lyssnar på både det ena och det andra, tar emot och hjälper till att vända och vrida på mina känslor och upplevelser.
Gick ifrån frukosten med lätta steg.
Tänk vad ett par timmar kan göra skillnad!

Stegade hem och fann trapphuset fullt med hantverkare.
Trevliga sådana, till på köpet.
Lättsamt, snackigt och kul.
Humöret fortfarande på topp.
Blev ännu bättre av att jag blev flirtad med.

Solen strålade och när hantverkarna var färdiga, låste jag dörren för att ta mig till stranden.
Livet kändes gott och det kan ju inte vara bra.
Mycket riktigt - där kom han i sällskap med Herr Mazarin och Prinsessan Mazarin i vagn.
Trots klumpen i magen påkallade jag Herr Mazarins uppmärksamhet och hälsade.
Sen blev det otrevligt.
Jag kan inte ha ett normalt samtal med honom.
Jag blir ilsk - för att inte börja gråta - och han blir först undanglidande och sedan elak.
Allt detta inför Herr M.

När jag väl kom till havet hade solen gått i moln och badet blev kort.
Men i vattnet rann ändå en del av frustrationen bort och resten av kvällen blev bättre.
Tillbringade slutet av dagen med vänner och det gjorde det hela ännu bättre.

Dagen började i tårar, gick över i glädje och kastade mig sedan in i frustration. Ändå vände den och slutade bra.
Ett gott tecken?
Eller bara en märklig dag?

Skadad och begagnad

Skadad
Att bli lämnad efter så många år, av den jag trodde jag skulle dela hela mitt liv med, har lämnat djupa sår.
Tilltuffsad tillit, brustet hjärta, förlorat förtroende, stukad självkänsla...
Stora delar av min identitet har skakats i grunden. Vem är jag i denna nya verklighet? En verklighet jag inte ens vill tillhöra.

Begagnad
I 10 år var jag hans. I 10 år påverkades varje dag, varje val, varje händelse av att han fanns i mitt liv.
Tillsammans med honom gick jag från att vara hemmaboende tonåring, till nybliven vuxen och utflugen 50 mil hemifrån, till student, till examinerad och arbetande. Under dessa år blev jag kvinna, utvecklade nya sidor, slipade och förfinade gamla.
I 10 år tillhörde jag honom.

Hur vågar jag gå vidare? Kommer jag någonsin våga lita på någon igen?
Går det att släppa in en ny människa i sitt liv, när den platsen redan har tillhört någon annan?
Blir inte alla andra endast ett substitut?
Det var ju honom jag vill ha - hur kan då någon annan få plats?
Och vem vill ha någon, vars liv varit upptagen av någon annan under så lång tid?
Skulle jag våga det själv?

Skadad och begagnad.
För alltid ensam och ointressant?

All tid - ingen tid

Jag har all tid i världen.
Alldeles för mycket tid, i min smak.
För många timmar att fylla, för att inte bli lappsjuk i lägenheten.

Trots det har jag ingen tid.
Eller i alla fall för lite tid.
Jag bokar upp mig och träffar människor varje dag.
Allt för att slippa vara ensam och jag lyckas riktigt bra.
Så bra att jag inte hinner med sånt jag borde, eller skulle vilja.

Lägenheten är ett kaos, dammråttor i hörnen, reafynd som inte är uppackade, en balkong som inte blir ompysslad, matvaror som inte tas om hand eller äts upp eftersom jag blir bortbjuden, alternativt möter någon ute för lunch/middag dagligen.
Jag hinner heller inte pyssla något.

Men det är det värt.

Tids nog kommer familj och vänner inte ha samma tid för mig.
Tids nog kommer jag vara utelämnad till mig själv och min egen förmåga att få timmarna att gå.

Jag fortsätter helt enkelt att leva i dubbelheten - tacksam för varje timme som förflyter i trevligt sällskap.
Det är bara att ladda.
Snart nog förvandlas ingen tid till all tid.

Just nu är jag ensammast i världen

Jag har mist min familj. Det finns inget annat sätt att beskriva det.
Under iaf de dryga 6 år vi bodde ihop, så var han min närmsta familj. Den är borta nu.

Det blev så tydligt och skarpt nyss.
Har varit med mamma, moster och Stor-Kusin på stranden idag.
Så tacksam för att min familj finns, men i bilen hem råkade vi i gräl över en bagatell.
Nu känner jag mig bara ynklig och ensam.
Förr när det hände så fanns det någon på min sida.
Nu är jag utelämnad till mig själv.
Hela tiden beroende av andras välvilja.
Ett gräl med mamma är egentligen inte så hemskt, det händer ofta, men nu är det gräsligt.
Det finns ingen som kan trösta mig.
Ingen av mina vänner har den insynen i min familj.
Ingen annan än han har sett min och mammas relation så nära.
Bara inför honom har jag kunnat vara så öppen med mina sår, utan att det har känts som om jag lämnar ut och sviker familjen.

Så tungt att stå ensam med det.
Ensammast i världen...

Ensamma morgnar

Vi var bra på morgnar.
Gick upp tillsammans, åt frukost och följdes åt en bit på väg till jobb ofta hand i hand.
Därför är morgnarna tunga.
Ensamma och tomma.

Nu blir det datorn och TV:n som sällskapar.
Tvättider ser jag nästan som något positivt, då de sysselsätter mig. Ger mig ett mål och en mening.

För varje dag som går ställs jag inför situtioner som förr var gemensamma.
Enklast vore att undvika och göra allt nytt.
Men varför ska jag offra sånt jag tyckte om, bara för att jag råkade göra det tillsammans med honom?
Nej, det är ju inte klokt någonstans.

Försöker i stället finna orken att återerövra saker jag tycker om. Göra dem till bara mina.
Så idag blir det nog en fruktost på balkongen.
Den är nämligen för bra för att offra!
Även ensamma morgnar som denna.

De ljusa sommarkvällarna är på väg bort...

Satt en stund i min oas - balkongen.
Älskar den och har pysslat om den med mycket kärlek.
Dock inte i sommar. Har inte orkat.
Ikväll satt jag där och spejade.
Tyckte att jag såg hans ryggtavla susa förbi på cykel och tänkte att han kanske cyklade samma väg tillbaka. Höll vägen under uppsikt under drygt en timme, bla från balkongen.
När jag satt där mörknade himlen och augustikvällen la sig tillrätta över hustaken.
Var tog sommaren vägen?

Det var ju inte så här det var tänkt.
Trots ett tufft år med många dalar och mycket kamp, så höll jag länge hoppet uppe. Hoppades att kunna fria på midsommar. Att med hjälp av tilltro, kärlek och sommarledighet kunna blåsa nytt liv i det som var oss och få ork att lösa knutar.
Så blev det inte. Läget mellan mig och honom blev allt mer låst och infekterat. När vi väl tog hjälp blev resultatet att han inte orkade. Jag valde att kämpa, han valde att ge upp.

Nu har jag gett mig själv en uppift.
De ljusa sommarkvällarna ägnade jag åt tårar och saknad. Övergivenhet och ältande.
I takt med att mörkret åter lägger sig ska jag ändra mina tankebanor.
Inte längre tänka på allt som kunde varit, allt som var, allt jag saknar.
I stället tänka på allt jag ville förändra. Situtionen som var outhärdlig.
Smärtan att inte vara älskad under flera månader. Ensamheten i tvåsamheten. Förtvivlan i att inte se en framtid. Tröttheten efter att ha burit, orkat, älskat utan att få tillbaka.
Jag ville inte leva så. Jag krävde förändring.
Jag fick förändring. Inte som jag ville, inte som jag önskade, inte som jag tänkte och trodde.
Trots det - förändring.

När jag tänker så blir jag själv en del i beslutet. Fortfarande dumpad, sviken och bedragen, men inte överkörd. Inte ett viljelöst offer.
Där hoppas jag hitta kraft för att gå vidare.
Bygga upp mig igen.
Så trots spejandet i sommarkvällen, så vet jag att jag måste släppa taget. Den jag älskade finns inte kvar. Han lämnade för länge sedan.

Kvar finns jag.
Med erfarenhet av att jag har ork att kämpa, även i den hårdaste motvind.
Med erfarenhet av att jag kapabel till utveckling.
Med erfarenhet av att jag är modig nog att möta mina rädslor, fobier och demoner.

Det är banne mig inte det sämsta!

En tröstande tanke att hålla fast vid,
när de ljusa sommarkvällarna är på väg bort.

Drömmar vs verklighet

Vet inte vad som är värst.
Verkligheten jag lever i som dumpad och oälskad, eller drömmarna jag har på natten.

I mina drömmar träffas vi.
Inte längre som älskande, även i sömnen är jag smärtsamt medveten om att han har lämnat mig.
Men där träffar jag honom.
Jag försöker prata med honom, få honom att ändra sig.
Jag försöker förföra honom. Jag försöker vara nära.
Men även i drömmarna stöter han bort mig.

Så vad är då värst?
Dagarna, då jag kan sysselsätta mig och prata med andra när han dyker upp i huvudet, eller nätterna, då han dyker upp och jag är värnlös och ensam?
Det får nog bli nätternas drömmar som är värst.

Förr fanns det någon att krypa nära när mardrömmarna slog till. Så är det inte längre.
Å andra sidan har jag övervunnit mycket av min mörkerrädsla, genom att vara själv.
Jag lyckas somna om på egen hand, jag kan skaka av mig obehaget och få min nattsömn.
Inte illa efter så kort tid!

Någonstans i all sorg och förtvivlan, finns stolthet och glädje.
Stolthet och glädje över de saker och situationer jag nu mer klarar på egen hand.
Situationer som jag förr skulle ha förlitat mig på honom i.

Verkligheten jag lever i är förvirrad.
Ett fullständigt virrvarr av motstridiga känslor.
Men jag föredrar den ändå.

I vaket tillstånd kan jag möta mina demoner och jaga iväg dem.
I drömmen har jag inget skydd.

Bytesannons

Kyssar, kramar och smek bytes mot kyssar, kramar och smek.

Om jag skulle lägga in en annons på blocket skulle den nog se ut så.
Jag känner mig nämligen så ensam.
Ensam och sjuk av saknaden på beröring.
Jag saknar att hålla hand, pussas, fingra någon i nacken, sitta nära, somna bredvid någon och att dela lust.
Det känns som om jag förtvinar lite för varje dag. Min hud skrumpnar, mina celler dör.

Igår var en riktigt tung dag. Tårarna rannn titt som tätt, trots att jag höll mig sysselsatt - följde med vänner till byggvaruhus, följde med familjen på badutflykt, blev bjuden på mat i barndomshemmet...
Ändå kände jag mig miserabel.
Nuförtiden är solen den enda som värmer och får min hud att brännas.
Extra tungt blev det av att veta att han var på konsert med Maran och hennes man.

Messade lite med hans syster och hon tyckte det var bäst för mig att inte veta för mycket om vad han gör.
Det är säkert sant, men det gör mig förbannad.
I 10 år delade vi allt (jag gjorde det iaf) och nu ska vi bara ignorera varandra. Jag har ingen möjlighet att påverka honom längre, vi har inte längre något ansvar mot varandra, inga skyldigheter, inga rättigheter...
Hur kan det bli så? Hur kan det vara normalt beteende? Om man har delat liv under så lång tid, borde man inte bry sig?
Men visst, för att skydda mig själv ska jag säkert hålla avstånd.
Känns bara så onaturligt.

Annonsen blir kanske något annat ändå?
Bytes: Skadat och begagnat hjärta, inprogrammerat på fel person bytes mot ett friskt och oanvänt dito.

Att hålla mig sysselsatt

Det är enda medicinen.
För mig i alla fall.
Idag strålade solen för första gången på länge. Obarmhärtigt sken den ner på min tomhet. Lyste in i alla vrår och drog fram ensamheten i ljuset.
Jag försökte vara duktig.
Gick upp och ringde mamma. Försökte boka upp mig. Inte helt lätt. Orkade bara inte tanken på att vara social med mina föräldrars bekanta.
Valde i stället att cykla ner till herr och fru Mazarins koloni. La mig att sola och läsa. Inte så dumt. Men boken slutade lyckligt med huvudrollen i sin älskades armar.
Aj, vad ont!
Det var ju inte länge sen jag låg i hans armar och önskade att jag kunde komma in under skinnet på honom och vara så nära, så nära att vi skulle bli ett.
Då trodde jag att det var ömsesidigt.

Tårarna rann och mitt inre skakades av gråt. Men tyst, för att inte störa idyllen i kolonin.

Jag hade både hoppats och fasat att han också tänkt att njuta av vädret i herr och fru Mazarins koloni, men så var inte fallet. I alla fall inte när jag var där.
Jag började röra mig hemåt, men gick vägen förbi damkolonin, bara för att kolla. Kanske var han där.
På vägen började svartsjukan riva mig.
Tänk om han var där med Maran. Och med hennes barn. I min sfär. I det som förr varit vår gemensamma sfär.

Jag har så svårt att värja mig från Maran. Han hävdar, och har gjort det i ett år, att hon bara är en vän - från början bara en arbetskompis, men sen någon närmre. Det finns inga bevis på något annat. Bara en känsla och indicier. Val han har gjort - som att ha kontakt med Maran bakom min rygg trots löften om annat.
Så kanske är hon bara det - en mara som rider mig. Eller så är hon något mer.

För att komma undan alla tankar, så ringde jag vänner.
Fixade fika och cyklade bort till deras renoveringsprojekt. Där blev jag kvar.
Ledsen, liten, vresig på livet - men inte fullt så ensam.
Med spackel och ärenden höll jag mig sysselsatt och så förflöt ännu en dag som singel.

Före detta

Före detta... Ord som smakar riktigt illa. Ord som inte borde vara jag.

I tio år delade vi liv. Tio år som jag trodde skulle vara för evigt.
Visst fanns det svackor, men vi tog oss igenom. Vi var ju så unga när det blev vi, men växte ihop.
För mig djupnade kärleken och relationen tills vi inte längre var valbara för varandra.
Men jag var valbar. Bortvalbar.
Det gör ont. Ont som fan.
7 veckor har gått sen han flyttade ut. Sen han lämnade mig.
Hittills har jag överlevt, men det har kostat på.
Tankarna snurrar. Iska, bottenlös sorg och saknad avlöser varandra.
Men jag är inte enbart en våt fläck längre.
Jag orkar skratta, le och njuta. Ibland längre, ibland kortare.

Och ändå är jag så ensam.

Före detta... Ord som smakar riktigt illa. Ord som är jag.