Visshet

"Jag vet att du älskar mig supermycket", sa Stora Guddottern idag.
Vi satt på glasscafé och fikade, när hon tittade på mig och yttrade denna mening, mitt i en kula hallonsorbet.
Tillsammans hade vi tagit tåget till min gamla hemstad, filosoferande och balanserande på vägen. Vi tog bussen till en av stadens teatrar och upplevde en snurrig, virvlig och färgig föreställning och det var denna vi sedan smälte med glass på mitt favoritglasställe.
Vi hade fortfarande ett par härliga timmar framför oss med besök i pryttelaffär (där hon fick köpa en sak till sig själv och en sak till sin mammas guddotter i födelsedagspresent), promenad hem till mig fylld av sång (en ekosång, ledd av mig, en ekosång, författad i stunden av henne, samt balanserande på hög kantsten sjungandes "En elefant balanserade") och en stund hemma hos mig med presentinpackning, smoothietillverkning och mer härligt prat.

Mitt i detta härliga, i umgänget på tumanhand, så slog det henne:
"Jag vet att du älskar mig supermycket."
Kanske testade hon mig lite för att se att det hon trodde verkligen var sant.
Men jag tror att hon satte ord på det hon redan visste.
Att i tryggheten av att detta är fullständigt riktigt, kunde hon uttrycka det självklara.
Att det var lika uppenbart som att säga:
"Jag vet att du har blå-gröna ögon."

Och jag kände mig som världens bästa gudmor.
Vad underbart att min kärlek är självklar för henne.
Det är det viktigaste jag vill ge henne - vetskapen om att jag finns här för henne, att jag vill vara en del av hennes liv, älska henne och fånga henne de gånger hon faller.

Innerligt älskade unge, jag älskar dig ännu mer, mer än både du och jag kan omfatta med våra ord.