Det finns en förnedring i att gå på klassiska nitar.
Att behöva inse att man är utbytbar och att ens livsöde är långt ifrån unikt.
Att helt plötsligt spegla sig i förlorarnas berättelser och inte i vinnarnas.
Min farbrors sambo levde i en klyscha.
Hon fick två pojkar på kort tid, blev hemmafru och skötte markservicen. Försökte få ihop vardagen för sig, barnen och den hårt arbetande mannen.
Diska, städa, trösta, leka, lyssna, svara, laga mat...
Mannen jobbade allt mer över och under honom sekreteraren.
En dag sprack bubblan, mannen gick och kvar fanns en trött, sviken och ledsen småbarnsmamma. Ensam, ratad och lämnad för någon yngre, snyggare, piggare och fräschare.
Bittert, vidrigt, smärtsamt…
Länge tänkte jag att detta måste vara det värsta. Att bli utbytt mot något bättre. Att behöva inse att man inte var bra nog.
Men nu vet jag bättre. Det finns värre.
Värre är det att bli utbytt mot något sämre.
Att bli lämnad för någon som är nästan tio år äldre, som är överviktig och småbarnssliten. En kvinna med platt rumpa och utsugna bröst, blek och hålögd i ständigt tantig klädsel. En person som är så i avsaknad av utstrålning och personlighet att hon smälter in i tapeten. Någon som saknar utbildning och bildning, allmänbildning och intellekt. En tyst mus, som inte har några åsikter, inte vill sticka ut, aldrig skulle ta strid för någon svagare eller orka intressera sig för något som bränns. En kvinna som pratar så tyst och vänt och vet sin plats och aldrig skulle sticka ut hakan och vara obekväm. En kyrkans husmor, som sköter sitt arbete bak i kulisserna, inte bra så folk är nöjda, men heller inte så illa att någon kan pricka henne. En något lågbegåvad husmor, som behövde gå en kurs för att förstå att en disktrasa i ett offentligt kök måste bytas en gång i veckan. Ohotande och i behov av beskydd. Ofarlig och därför livsfarlig.
Kvar står jag.
En tjugoåttaårig kvinna, välutbildad, kompetent och efterfrågad. Rapp och intellektuell. Tydlig, kraftfull och målinriktad. Kvinnlig och pimpinett, med en utstrålning som kan golva de flesta. Konstnärlig och kreativ, handlingskraftig och slagfärdig, med brinnande engagemang för jämställdhet och genusfrågor.
Dessutom är jag både snygg och vacker, med välformad häck!
Jag ska be att få tala om att känns rätt förnedrande.
Och lägga till mitt ovanstående cv: Arg och lagom bitter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja, du kunde mäta dig med honom. Vissa män vill enbart ha en underlägsen kvinna så att de kan känna sig stora starka och vackra!
Kan ana dina känslor...
Hej Kyrksyster!
Jag inte bara mätte mig med honom, jag överglänste honom och det var tydligen mitt stora fel. Jag trodde att jag levde med en jämställd och ohotad man, men jag hade fel.
I några år hade han överläget med sin påbörjade civilingenjörsutbildning, sina universitetspoäng och extrajobb, men den sjuttonåriga bruttan växte upp, utbildade sig spikrakt i fem år och fick jobb på studs och nya jobb efter det. Då hade han fortfarande inte fullgjort sin utbildning, var utstraffad från csn och levde på mig. Efter tio år på teknis blev han klar med examensarbetet, men det innebar inte att han tog sin examen. Lite kludd och sen orkade han inte reda ut vad som gått fel, så han har väl fortfarande inte fått ut den... I stället arbetar han som kyrkvaktmästare, utan något större intresse att ta sig från den tryggheten. Och likadant har nu gjort i sitt kärleksliv - vänt utmaningen ryggen och i stället valt någon i underläge.
Som sagt, lite bitter...
Men glad att du har hittat hit! Har tittat till din blogg och kommer definitivt att återvända. Vi är ju i samma bransch...
Hitta någon som du kan vara jämnställd med. Resten kan kvitta.
Kaptenen: Så sant!
Ska hålla utkik efter jämställda män, med självförtroende och förmåga att glädjas med sin partner.
Skicka en kommentar