Ett nådens år – tack!

Igår var det första advent och därmed nytt år i kyrkan.
Idag är det min tjugoåttaårsdag och därmed nyår i livet.
Dags att göra upp och starta om!

Nytt år med Gud?
Ja, det är frågan… vi har en del otalt med varandra.
Eller jag med Gud i alla fall.
Jag och Gud har haft ihop det alltid, typ.
Som i alla relationer har det ibland varit enkelt och självklart, ibland komplicerat och kämpigt, ibland pinsamt, ibland coolt, men ständigt i förändring.
Precis som i andra förhållanden, så är kommunikation A och O och på typiskt vis pratar vi inte samma språk.
Jag slänger iväg tydliga, raka ord och meningar om hjälp, tack eller förlåt.
Svaren däremot… För det första är det inte säkert att de kommer och kommer de, så är det ofta på ett helt annat sätt än jag tänkt mig. Dessutom får jag upptäcka och tolka dem själv, för de är baske mig inte uppenbara eller med tydlig avsändare.
Det här kan ju vara utmanande och givande, men inte just nu.
Dessutom har det mesta blivit tvärt om mot vad jag velat.

Tre innerliga böner följde mig i våras:

• Rädda mitt förhållande!
• Ta hand om barnet som Makalösa Mamman väntar.
• Gör så att Favoritkollegan blir gravid någon gång!

Det spelar ingen roll att jag inte tror på en marionettgud, som styr oss och har allt förutbestämt. Det spelar ingen roll att jag tror att ont händer utan att Gud vill det. Det spelar ingen roll att jag vet logiskt att böner inte är önskelistor till tomten och att bönesvar inte alltid är att få det man trodde man ville.
DET HJÄLPER INTE!

• Mitt förhållande gick i kras.
• Makalösa Mammans barn dog efter halva graviditeten.
• Favoritkollegan väntar och längtar och våndas efter två misslyckade IVF-försök.

Nytt år, nya chanser? Upp till bevis!

Nytt år med mig?
Jag drog ihop kalas för nära och kära igår. Bakade muffins, städade, dukade och donade. Tjugo personer, dvs ALLA som jag bjudit, kom och firade. Sorgligt att fira på egen hand för första gången på många år. Välgörande att vara prioriterad!
Fru Mazarin fällde avgörandet, när jag velade om jag skulle fira eller inte. ”När får vi fira dig?” var frågan hon ställde och då väcktes svaret.
Idag har telefonen ringt en del och grattningar har inkommit. Dessutom en inbjudan av Översätterskan och Skribenten att komma och laga mat till mig i min lägenhet. Det är mysigt.
Men åldersnojan finns också på plats och gratulerar. Tjugoåtta och dumpad. Singel, men så trasig och trött att något nytt är otänkbart. Fylld av saknad och bitterhet över allt som aldrig blir. Tanken på att jag någon gång kommer att vara lycklig igen känns overklig. Tanken på att jag någon gång kommer att dela mitt liv med någon igen känns orealistisk. Åldersnojan tar plats och uppmanar mig att acceptera mitt öde.
Spinster, tror jag den passande engelska termen är…

Nytt år, nya chanser? Jag tror det när jag ser det.

Första advents rubrik är alltid ”Ett nådens år”.
Ja tack! Det är jag värd.