Hört hos frissan...

Jag och exet levde på många sätt i en liten värld.
Vi hade samma vänner, samma arbetsplats (dock inte under samma tid), samma arbetsgivare, samma ideella engagemang, samma gudbarn, samma frisör, lyssnade på samma musik, såg samma filmer och läste samma böcker.

Vi delar fortfarande gudbarn och några vänner. Vi har samma arbetsgivare, men det är på stiftsnivå och märks inte. Det ideella engagemanget har vi båda tvingats släppa.
Cd-skivorna delades upp och hans sanna musiksmak har blottats. Per Gessle får mig nu att vilja kräkas av mer än en anledning... (Kan se framför mig hur exet sitter med sin gitarr och sjunger om att han är en händig man, medan Maran glittrar med ögonen och han går över i att tycka om hennes bröst i morgonljuset - huärk!)
Jag bär bara hem böcker jag verkligen vill äga och med fördel av kvinnliga författare och aldrig mer en Bondfilm i min video.

Huruvida vi fortfarande delade frisör visste jag inte, när jag idag gick till henne för att bli vårfräsch.
Lite kallprat och frisyrprat. Lite skvallertidning medan slingorna ljusnade.
Sedan var det annat som klarnade.
Jag och exet delar tydligen inte längre frissa, men vi har fortfarande en del gemensamt.
Frissan känner nämligen Maran och Mr Mara.
Och från tidigare klipptider och på grund av hennes vänliga frågvishet känner hon också till en del av exets turer och Marans skilsmässa.
Att exet numer låter städerskan på jobbet klippa honom framstår som förklarligt. Det finns ju en gräns för hur liten världen får lov att bli. Och den nya, gubbigare frisyren (som jag bara hört om, inte sett) matchar väl Maran bra.
Frissans uppenbara förvåning över exets byte gjorde en tilltufsad My lika gott på insidan som nya frisyren på utsidan.

Med risk för att vara tjatig...

Det barnrika året 2008 bär mer frukt.
Herr och fru Mazarin ska få en liten pralin i augusti.

Alla dessa ungar är en härlig motvikt till min trasighet.
Det är svårt att inte bli varm och glad, när en av de små rytmiktöserna kryper upp i mitt knä, trots att mamma och pappa sitter bredvid.
Och mitt söndriga och onda hjärta blir stort och fyllt av kärlek, när Stora Guddottern, som följde med mig till gudstjänstjobbet idag, borrar in sig i min famn efter att vi har varit framme och tänt varsitt ljus. Mitt ljus tände jag för henne och viskade min bön i hennes öra: ”Gud, ta hand om min älskade guddotter. Var med henne varje dag.”
För en stund känns livet gott.
För en stund är kärleken det största.
Tack, alla ni fantastiska vänner och föräldrar, som låter mig ta del av era barn.

När man skrapar på ytan…

Jag har skaffat mig en sårskorpa, en skyddande yta över såret.
Den är ful och taggig i kanterna och i vissa vinklar spricker den och allt det onda väller ut.
Eller så lossnar den lite i kanten och blottar det ömma.

Kanske är det för att jag har sjungit idag. När jag sjunger släpper jag ut och in mina känslor och står naknare än annars.
Kanske är det för att jag slötittat på en fånig kärleksfilm.

Ikväll revs sårskorpan upp.
Ur väller minnena. Minnena av fingrar inflätade i varandra, en varm famn att vila i, läppar att kyssa och bli kysst av.
Minnet av kvällar tillsammans, nätter ihop och gemensamma morgnar.
Och jag kan inte värja mig.
Det gör så ont och jag saknar så.

Du fick mig att tro och hoppas, att älska med hela mitt väsen. Jag la mitt liv i dina händer, mina drömmar, min framtid.
Jag litade på dig och på oss.
Jag gick in helhjärtat.

Du lämnade och gick vidare.

Jag tror inte längre, jag vågar inte hoppas.
Jag är ensam om mitt liv, mina drömmar och min framtid.
Jag står kvar med ett söndertrasat hjärta.

Att sjunga för tanter

Jag och organisten har nu gjort vårt andra gig.
Denna gång för tanter och några farbröder, som underhållning en insamlingsdag för Svenska Kyrkans kampanj Vatten för livet.
Lite jazz, mycket visa och en gospellåt. Finstämt, lite humoristiskt och med en gnutta vass skärpa.
Det fikande tantkollektivet, med några tillhörande gubbar, blev ovanligt tysta. Kaffekopparna skramlade bara ibland, rösterna lät de mestadels vila och kissepauserna fick vänta.
Nu kanske någon tror att jag raljerar och ser ner på dessa äldre pensionärer, men nej. Jag har bara varit med tillräckligt många gånger för att veta att det är svårt att prata tyst när man inte hör, svårt att sitta stilla när kroppen värker och svårt att dricka kaffe utan att skramla, när händerna skakar efter många års trogen tjänstgöring.

Därför känns det stort att det blev så tyst. Under någon av sångerna var det munnar som rörde sig, men då inte för att prata, utan för att munnens ägare lät läpparna mima med i en text som hon tyckte om.
Slutna ögon, tårade ögon, skälmska ögon, leende ögon...
En organist och en trettiofem år yngre sångerska som ler fånigt mot varandra, för hur omfattar man lyckokänslan av magiska musikaliska möten?

Det blev en härlig stund, men glöm nu inte att det var tanter jag sjöng för.
Därför avslutades också det hela med följande kommentar:
"Tack för fin sång. Men jag tycker inte att organisten spelade så bra. Det finns ingen som spelar mjukare än Ingmar. Alla de andra hamrar. Det är minsann inte orgeln de spelar på här inne! Nä, det var för hårt!"

För en riktig tant kan nog aldrig vara riktigt nöjd. Hon har sett och upplevt för mycket och vet därför också att det var bättre förr, på den gamla goda tiden. I hennes ögon är en 63-årig organist bara en pojkvasker och den riktige musikern, är den gamle, döve och för länge sedan pensionerade.

Utbytt

Det finns en förnedring i att gå på klassiska nitar.
Att behöva inse att man är utbytbar och att ens livsöde är långt ifrån unikt.
Att helt plötsligt spegla sig i förlorarnas berättelser och inte i vinnarnas.

Min farbrors sambo levde i en klyscha.
Hon fick två pojkar på kort tid, blev hemmafru och skötte markservicen. Försökte få ihop vardagen för sig, barnen och den hårt arbetande mannen.
Diska, städa, trösta, leka, lyssna, svara, laga mat...
Mannen jobbade allt mer över och under honom sekreteraren.
En dag sprack bubblan, mannen gick och kvar fanns en trött, sviken och ledsen småbarnsmamma. Ensam, ratad och lämnad för någon yngre, snyggare, piggare och fräschare.
Bittert, vidrigt, smärtsamt…

Länge tänkte jag att detta måste vara det värsta. Att bli utbytt mot något bättre. Att behöva inse att man inte var bra nog.
Men nu vet jag bättre. Det finns värre.

Värre är det att bli utbytt mot något sämre.
Att bli lämnad för någon som är nästan tio år äldre, som är överviktig och småbarnssliten. En kvinna med platt rumpa och utsugna bröst, blek och hålögd i ständigt tantig klädsel. En person som är så i avsaknad av utstrålning och personlighet att hon smälter in i tapeten. Någon som saknar utbildning och bildning, allmänbildning och intellekt. En tyst mus, som inte har några åsikter, inte vill sticka ut, aldrig skulle ta strid för någon svagare eller orka intressera sig för något som bränns. En kvinna som pratar så tyst och vänt och vet sin plats och aldrig skulle sticka ut hakan och vara obekväm. En kyrkans husmor, som sköter sitt arbete bak i kulisserna, inte bra så folk är nöjda, men heller inte så illa att någon kan pricka henne. En något lågbegåvad husmor, som behövde gå en kurs för att förstå att en disktrasa i ett offentligt kök måste bytas en gång i veckan. Ohotande och i behov av beskydd. Ofarlig och därför livsfarlig.

Kvar står jag.
En tjugoåttaårig kvinna, välutbildad, kompetent och efterfrågad. Rapp och intellektuell. Tydlig, kraftfull och målinriktad. Kvinnlig och pimpinett, med en utstrålning som kan golva de flesta. Konstnärlig och kreativ, handlingskraftig och slagfärdig, med brinnande engagemang för jämställdhet och genusfrågor.
Dessutom är jag både snygg och vacker, med välformad häck!

Jag ska be att få tala om att känns rätt förnedrande.
Och lägga till mitt ovanstående cv: Arg och lagom bitter.

Måndagen som vaknade på fel sida

Måndagen den 3 mars gjorde entré och vägrade låta mig somna.
Jag vände och vred, men sängen var oskön och kroppen otålig.
När jag väl slumrade till drömde jag att jag inte kunde sova och så var jag tillbaka på ruta ett.
Inte ens ett glas vatten kunde råda bot, varken på retningarna i halsen eller på myrorna i benen.
När det väl var dags att gå upp, snoozade jag en stund, för att sedan upptäcka att jag ställt klockan alldeles för tidigt för det tåg jag tänkt ta.
Så jag ställde fram den och sov en stund till, för nu var det minsann inga problem.
Upp och iväg var det tänkt, när dragkedjan i stöveln valde att köra fast.
Jag tråcklade ur foten och tryckte ner 36:orna i gympadojor i stället, bara för att upptäcka att klockan hunnit bli så mycket att tåget skulle missas.
Inte hjälper det att bli arg, så jag satte mig i stället att lirka med den fastkörda stöveln och fick minsann loss den.
I lugn och ro gjorde jag mig redo för avgång nummer två denna morgon.
Utanför dörren passar jag på att rätta till jeansen inuti stöveln, då jag hör hur någon är på väg nerför trappan.
Jag har under min första månad i nya lägenheten inte träffat en enda av mina grannar och tänkte att det skulle vara typiskt om jag står och knövlar med en stövel första gången.
Lite stressad drog jag snabbt upp dragkedjan, vände blicken uppåt för att säga hej och började samtidigt gå nerför trappan.
Vilken annan dag som helst skulle detta inte vara någon match, men måndagen den 3 mars vek sig högerfoten in under högerbenet, drog med sig vänsterbenet och på knäna kanade jag nerför trappan.
Dunk, dunk, dunk, lät mina stackars knäskålar.
Hej, aj! lät jag leende mot grannen.
Oj, då! lät stackars granntanten oroligt.

På värkande ben tog jag mig till tåget, där jag slumrade mellan stationerna.
Irriterande nog var det någon som snarkade i den tysta kupén. Underligt bara att snarkningarna upphörde var gång de väckt mig…

Måndagen den 3 mars är en besynnerlig dag.
Kan det månne ha något att göra med att jag ska äta lunch med exets faster idag?

Mina barn är andras ungar

Jag har inga barn.
Eller...
Jag har inga egna barn.
Och oddsen just nu är ju inte de bästa.
I många år var barnafödande bland det värsta jag kunde tänka mig.
Jag drömde panikartade mardrömmar om magar som växte ut på ingen tid och barn som skulle krystas ut, utan pardon och kippade efter andan vid tanken på att, för evigheters evigheter, ta hand om en liten.
Motsägelsefullt nog fanns det trots detta en längtan i mig.

Oavsett hur jag känt inför egna barn, så har jag alltid varit en barnkär barnmagnet.
Ungar dras till mig och jag till dem, vilket är en otrolig tillgång i mitt jobb. När barnet kastar sig hejdlöst i famnen på mig, har jag redan vunnit resten av familjens förtroende.
Men andras barn måste alltid lämnas tillbaka. Det finns alltid någon som är bättre på att trösta, mata, sjunga, leka, busa, kramas...

Därför var lyckan otroligt stor när jag fick min Stora Guddotter.
Ett sådant förtroende och en uttalad önskan att jag fick lov och förväntades vara närvarande och en av hennes viktiga vuxna.
Vi träffas ofta och jag kan längta mig sjuk efter henne. Vi känner varandra väl och hör ihop. Hon är trygg med mig, jag kan hennes rutiner, hon väljer mig och vi har upplevelser, samtal och lekar som bara är våra.
Tre år senare fick jag min Lilla Guddotter.
Samma kärlek, samma lycka. På nytt får jag ta del av ett barns liv in i detalj och få vara hennes. Det är stort när denna lilla, snart tvååriga tjej tycker att det är höjden av mysighet att det är jag som ska natta henne.
Dessa två töser har direktingångar i mitt hjärta, som ingen annan har.
Behöver de mig, kommer jag, oavsett vad som kan tänkas hindra.

Igår var jag hemma hos en av mina vänner sedan tonåren och hennes familj.
De har nyligen fått sitt andra barn.
Jag busade och lekte med storebror en lång stund och sedan njöt jag liten flickbebis nästan hela kvällen. Snusade mig lycklig, bar, sjöng och gosade.

2008 kommer att bli ett barnrikt år.
Stora Guddottern ska bli storasyster i juli och favoritpianisten och musikläraren väntar sin efterlängtade i augusti.
Och förhoppningsvis blir favoritkollegan äntligen gravid.

Det kan sticka till ibland.
Göra lite ont att inga barn är mina.
Men mest gläder det mig.
För jag vet att dessa barn gör mitt liv rikare.
Deras barn, är mina ungar.

Visshet

"Jag vet att du älskar mig supermycket", sa Stora Guddottern idag.
Vi satt på glasscafé och fikade, när hon tittade på mig och yttrade denna mening, mitt i en kula hallonsorbet.
Tillsammans hade vi tagit tåget till min gamla hemstad, filosoferande och balanserande på vägen. Vi tog bussen till en av stadens teatrar och upplevde en snurrig, virvlig och färgig föreställning och det var denna vi sedan smälte med glass på mitt favoritglasställe.
Vi hade fortfarande ett par härliga timmar framför oss med besök i pryttelaffär (där hon fick köpa en sak till sig själv och en sak till sin mammas guddotter i födelsedagspresent), promenad hem till mig fylld av sång (en ekosång, ledd av mig, en ekosång, författad i stunden av henne, samt balanserande på hög kantsten sjungandes "En elefant balanserade") och en stund hemma hos mig med presentinpackning, smoothietillverkning och mer härligt prat.

Mitt i detta härliga, i umgänget på tumanhand, så slog det henne:
"Jag vet att du älskar mig supermycket."
Kanske testade hon mig lite för att se att det hon trodde verkligen var sant.
Men jag tror att hon satte ord på det hon redan visste.
Att i tryggheten av att detta är fullständigt riktigt, kunde hon uttrycka det självklara.
Att det var lika uppenbart som att säga:
"Jag vet att du har blå-gröna ögon."

Och jag kände mig som världens bästa gudmor.
Vad underbart att min kärlek är självklar för henne.
Det är det viktigaste jag vill ge henne - vetskapen om att jag finns här för henne, att jag vill vara en del av hennes liv, älska henne och fånga henne de gånger hon faller.

Innerligt älskade unge, jag älskar dig ännu mer, mer än både du och jag kan omfatta med våra ord.