Medicinmonopol – ja, tack!

Att stiga in på apoteket är en fröjd.
Välfyllda och välsorterade hyllor med krämer och tabletter i tjusiga förpackningar. Läckert färgkoordinerat med texten tryckt i snygga typsnitt.
Där inne kan man strosa runt bland de olika avdelningarna, lukta, prova och öka sin allmänbildning om allt från förstoppade porer till tilltäppta tarmar.
Personalen är lågmäld, vitklädd och ytterst professionell i sitt bemötande.
Ett trevligt ställe, helt enkelt.

Om det inte vore för apotekets kunder.
Som mamman som rådfrågar personalen om det finns något som hindrar en utbrytande kräksjuka – hon måste ju stå på benen nu när resten av familjen har gått i däck.
Eller pappan som tillsammans med sina barn jämför luskammar och lusmedel mitt bland balsam och inpackningar.
Det är då jag brutalt kommer tillbaka till verkligheten.Det här är ingen liten mysig boutiqe. Det här är en smitthärd.
Och mitt enda uppdrag är att få med mig mina varor utan att röra vid något eller någon på kortast möjlig tid, eftersom det är omöjligt att hålla andan i en evighet.

Nu pratas det om att luckra upp apoteksmonopolet. Det är ju läskigt. Rena rama självmordsprojektet. Ska man behöva springa ihop med lusiga, kräksjuka, förkylda människor med springmask i matbutiken nu? Tvingas lyssna till hur mobildiskussionerna kring yoghurtval och antal hekto köttfärs utökas med ”Var det en förpackning Immodium också, älskling?” mitt i konservgången.
Det vet väl alla, att det man inte vet har man inte ont av.

Gammal ost

Jag har tre kusiner, söner till min enda moster.
Min storkusin är i ålder precis mellan mig och min mamma. Det är fjorton år på varje håll.
Mellankusinen är tio år äldre än jag och lillkusinen sju år äldre.
Jag är äldst av mina syskon, så åldersspridningen är rejäl.

När mina kusiner var små hade de en ung och rolig moster, som passade, lekte, sjöng och pysslade om. Min mamma var som en storasyster och extramamma på en och samma gång.

När jag var liten hade jag tre extra storebröder. Lite irriterade och avundsjuka på den lilla som kom och tog uppmärksamhet och störde ordningen, men också lite omhändertagande och beskyddande. Ibland var det ett helvete med så stora kusiner. Dörrar stängdes framför näsan, ord flög en meter över huvudet och blickar sa mer än tusen ord, det var bara det att jag inte förstod vad.
Ibland var det himmelriket. Jag hissades och kastades, kittlades och sönderbusades. Jag fick spela och rita och leka. Jag fick krypa upp i stora famnar och bara sitta med.
Med åren kom kusinerna att betyda för mig och mina syskon lite av det, som vår mamma betytt för dem.

Nu har mellankusinen egna barn. En femårig pojke och en treårig flicka. Till vardags bor de i Italien, tillsammans med sin svenska pappa och sin spanska mamma. Ungefär en gång i halvåret kommer de till Sverige och träffar sin farmor (min moster) sin Tia Tulla (min mamma) och oss andra.
Därmed har kedjan fått ytterligare en länk. Nu är det jag och mina syskon som busas sönder och samman av två små barn.
Idag har jag umgåtts med kusinbarnen på egen hand. Vi har målat, lekt, sjungit och käkat plättar med stunder av knäsittande och kramande.

Släktbanden borde ha tunnats ut. Åldersskillnaden borde ha fått oss att inte ha så mycket gemensamt. Avståndet mellan Sverige och Italien borde ha fått mina kusinbarn att vara som främlingar.
Men så är det inte.
Vi är nära och viktiga för varandra.
Självklara och trygga. Vi kan skälla, gapa och gorma, prata förtroligt och bara vara.
En härlig och komplicerad storfamilj.
En familj där det alltid finns stora som kan busas sönder av de små och där de små växer upp till nya stora och de stora blir föräldrar till nya små.
En strid ström av avbetalningar för gammal ost.
Och aldrig har gammal ost smakat bättre!

Ett brustet hjärta

Idag slutade skolorna för terminen och jag och Favoritkollegan höll i två av stadens alla avslutningar.
Vid ett tillfälle bad vi tre barn komma fram, känna på något i en påse och sedan gissa vad det var.
I påsen låg ett hjärta – i detta fall ett gammalt, sönderkramat sresshjärta som fått en djup spricka mellan halvorna.
Barnen hade inga problem att känna sig fram och sedan haglade associationerna på vår uppmaning.
Kärlek, vänskap och fred... svaren var givna och ledde snällt vidare i enlighet med vår planering.

Tills en flicka sa något oväntat.
Sorg.
För en liten stund upphörde tiden.
För en liten stund klev livet in i avslutningsmanuset.
Ja, svarade jag. Sorg kan få hjärtat att brista, och så höll jag upp hjärtat och delade på halvorna så att sprickan blev tydlig.

Sprickan i mitt hjärta är djup och sårig.
Just nu är det som om någon håller isär halvorna och blottar det brustna. Ur jacket flödar minnen av sånt jag aldrig mer får uppleva. Saknaden jag inte vill kännas vid. De brännande tårarna av svek och smärta. Ensamhetens isande kyla. Rädslan…

Årets julkortsskörd är avsevärt mindre. Inte ett ljud från hans familj. Bekanta som dragit sig undan.
Idag låg där bara ett ensamt julkort på hallmattan.
Från familjen, skrivet av mamma.
På högersidan ett klassiskt god jul samt ett GOTT NYTT ÅR med versaler.
På vänstersidan: Vi älskar dig.

Och för andra gången idag upphörde tiden och livet klev in i julmanuset.

Ett halvår som singel

Sex månader har gått sedan den där fruktansvärda morgonen i juni då jag blev dumpad hos familjerådgivaren efter tio år.
Sex måndader...
Det är helt ofattbart.

Då trodde jag inte att jag skulle överleva.
Nu väntar jag på att livet ska börja igen, men tror det knappt.
Då visste jag inte vart jag skulle ta vägen.
Nu har jag en fungerande vardag.
Då var allt nattsvart.
Nu är det mer jämnt grådaskigt.
Då trodde jag aldrig att jag skulle kunna le igen.
Nu skrattar jag varje dag och leendena når allt längre in.
Då trodde jag att det var en mardröm.
Nu vet jag att det är mitt liv.
Då hoppades jag att det skulle ordna sig på något sätt.
Nu vet jag att det som var aldrig kommer åter.
Då trodde jag att jag kände honom utan och innan.
Nu står jag undrande inför allt som kommit i dagen.
Då ville jag bevara och konservera så mycket som möjligt.
Nu längtar jag efter nytt.
Då anklagade jag mig själv för alla mina brister.
Nu känner jag mig drabbad av hans oförmåga att kommunicera.
Då sörjde jag honom, mig själv, det liv jag levde, den framtid jag hoppades.
Nu sörjer jag allt jag trodde.
Då trodde jag att allt var över.
Nu vet jag att livet obarmhärtigt går vidare. Men än vågar jag inte tro att det kan bli större än så här.

Ett halvår kvar av detta sorgeår.

På det hela taget en bra helg

Då har jag passerat nästa tidsmarkör, den som har med hans födelsedag att göra.
Och det har gått riktigt bra, faktiskt.

Igår unnade jag mig sovmorgon, men det fick också till följd att jag drömde massor om honom och till och med om hans mamma. I drömmen skulle det delas upp saker, hon ville ge mig en massa. Jag grät och grälade om vartannat. Jobbigt... Men så var det också hans födelsedag, så det var ju inte helt oväntat att han skulle göra sig påmind.

När jag väl kommit upp åkte jag med pappa på tv-tur. Har fått en ny i födelsedagspresent, men måste välja ut den. Vi passade även på att käka ihop och jag shoppade lite till kvällens konsert. En riktigt mysig stund.

På kvällen var det sedan tredje konserten denna julgospelturné. Vi var på klassisk mark och det var så magiskt! Konserten svängde, publiken svängde och det var bara SÅÅÅ kul. För första gången i år kom jag inte direkt från jobbet med andan i halsen, utan hann landa och njuta. Dessutom kom både mamma och Bästiskollegan och lyssnade.

Idag var det jobb. Terminsavslutning för alla barngrupper med familjedag: lotteri, fika, upplevelsevandring om julen, pyssel och gudstjänst med luciatåg och predikan av min ängelkaraktär, med knallrosa hår. Idag gjorde hon entré iklädd ett alldeles för stort röcklin (gjort för präster i tvåmetersklassen), för att vara med i luciatåget.
Efter jobbet åkte jag två städer bort och gick och lyssnade på en klassisk körkonsert tillsammans med Bästiskollegan, hennes sambo och syster.

Efter en liten fikautflykt landade jag sedan i soffan framför slutet av Love Acutally.
Och en ny seger är vunnen!
Denna film är en favorit och väldigt förknippad med mitt tidigare liv. Vi såg den två dagar innan han gick, som ett sätt att hitta tillbaka till varandra, men då grät jag bara. I scenerna mellan Emma Thompson och Alan Rickman kom min verklighet för nära.
Men idag såg jag delar av den igen. Och kunde återigen njuta.

Lilla My 2-0!

Plockepinn

Vid den här tiden för ett år sedan, eller vilket som av de senaste tio, så hade jag påbörjat firandet av Exet. Klockan har passerat tolv och det är officiellt hans födelsedag.
I år blir det intet. Inget kort, inget samtal, inget mess, inget mejl, ingen hälsning. Bara tystnad. Han skickade förvisso kort till mig i måndags, men det är för sent. Inte en chans att jag ger honom något tillbaka. Och jag bjuder på om folk tycker att jag gör fel och han rätt. Han har gjort så mycket fel att jag har mycket svängrum.
Är det här en viktig tidsmarkör? En sådan där som ska passeras, precis som alla andra datum och högtider detta år? Jo, på ett sätt. Det känns lite grand. Men inte så mycket som jag trodde i somras.
I bilen hem från julkonsert, pratade jag med en körkollega om erfarenheten att bli lämnad. Hon uttryckte det så fint.
De där tio åren förvandlas till ett hål, ett hål man faller ner i jämnt och ständigt.
Uppgiften är att långsamt plocka och sortera ut vad som var jag under de tio åren och samla ihop det.
Precis så känns det nu i december. Jag pyntade - det hade inget med honom att göra upptäckte jag. Jag fyllde år - det hade väldigt mycket med mig att göra. Han fyller år - tja, det har inte med mig att göra och från och med nu är det här en dag bland många andra. Inget annat.
Kanske krympte hålet?

Jag behöver en paus!

På jobbet är det tokstressigt, vilket är helt logiskt pga advent och jul. Högsäsong, liksom.
Bästiskollegan kämpar med jobb, renovering, släkt...
Favoritkollegans drömmar om barn är ännu mer avlägsna.
Trivselkollegan drar på samma virus för andra veckan i rad, kämpar med sin gamla mamma och drunknar i jobb trots sjukdagar.
Själv är jag ju inte i toppform.
Ingen bra kombination. Svårt att orka bära någon annan, när man inte orkar bära sig själv... och samtidigt vill jag finnas där.
Men det är inte enkelt. Jag är fortfarande inte ur "me-myself-and-I"-fasen (vilket Bästiskollegan pikade kärleksfullt genom att ge mig ett halsband med just dessa ord i present).
Om bara någon av oss som trivs ihop på jobb fick lite lycka... det hade smittat av på oss andra och fått oss att orka lite till.

PAUS - NU!

Bitte...

Ett nådens år – tack!

Igår var det första advent och därmed nytt år i kyrkan.
Idag är det min tjugoåttaårsdag och därmed nyår i livet.
Dags att göra upp och starta om!

Nytt år med Gud?
Ja, det är frågan… vi har en del otalt med varandra.
Eller jag med Gud i alla fall.
Jag och Gud har haft ihop det alltid, typ.
Som i alla relationer har det ibland varit enkelt och självklart, ibland komplicerat och kämpigt, ibland pinsamt, ibland coolt, men ständigt i förändring.
Precis som i andra förhållanden, så är kommunikation A och O och på typiskt vis pratar vi inte samma språk.
Jag slänger iväg tydliga, raka ord och meningar om hjälp, tack eller förlåt.
Svaren däremot… För det första är det inte säkert att de kommer och kommer de, så är det ofta på ett helt annat sätt än jag tänkt mig. Dessutom får jag upptäcka och tolka dem själv, för de är baske mig inte uppenbara eller med tydlig avsändare.
Det här kan ju vara utmanande och givande, men inte just nu.
Dessutom har det mesta blivit tvärt om mot vad jag velat.

Tre innerliga böner följde mig i våras:

• Rädda mitt förhållande!
• Ta hand om barnet som Makalösa Mamman väntar.
• Gör så att Favoritkollegan blir gravid någon gång!

Det spelar ingen roll att jag inte tror på en marionettgud, som styr oss och har allt förutbestämt. Det spelar ingen roll att jag tror att ont händer utan att Gud vill det. Det spelar ingen roll att jag vet logiskt att böner inte är önskelistor till tomten och att bönesvar inte alltid är att få det man trodde man ville.
DET HJÄLPER INTE!

• Mitt förhållande gick i kras.
• Makalösa Mammans barn dog efter halva graviditeten.
• Favoritkollegan väntar och längtar och våndas efter två misslyckade IVF-försök.

Nytt år, nya chanser? Upp till bevis!

Nytt år med mig?
Jag drog ihop kalas för nära och kära igår. Bakade muffins, städade, dukade och donade. Tjugo personer, dvs ALLA som jag bjudit, kom och firade. Sorgligt att fira på egen hand för första gången på många år. Välgörande att vara prioriterad!
Fru Mazarin fällde avgörandet, när jag velade om jag skulle fira eller inte. ”När får vi fira dig?” var frågan hon ställde och då väcktes svaret.
Idag har telefonen ringt en del och grattningar har inkommit. Dessutom en inbjudan av Översätterskan och Skribenten att komma och laga mat till mig i min lägenhet. Det är mysigt.
Men åldersnojan finns också på plats och gratulerar. Tjugoåtta och dumpad. Singel, men så trasig och trött att något nytt är otänkbart. Fylld av saknad och bitterhet över allt som aldrig blir. Tanken på att jag någon gång kommer att vara lycklig igen känns overklig. Tanken på att jag någon gång kommer att dela mitt liv med någon igen känns orealistisk. Åldersnojan tar plats och uppmanar mig att acceptera mitt öde.
Spinster, tror jag den passande engelska termen är…

Nytt år, nya chanser? Jag tror det när jag ser det.

Första advents rubrik är alltid ”Ett nådens år”.
Ja tack! Det är jag värd.

Skadeglädje är också glädje!

Blev spontant medbjuden till ikea av min "överleva-dumpning-guru" Powerprinsessan.
Förutom mysigt umgänge, lite shopping och mycket snack så fick jag även lite ny info.
En av Powerprinsessans bästa vänner känner Maran.
Mr Mara hade ringt upp honom för ett litet slag sedan och önskat en fikastund.
Mr Mara är ledsen och uppgiven. Han vet inte längre vad han ska göra.
Han känner att de hela tiden är tre stycken i förhållandet.
När de hade semester, messade Maran och Exet konstant. När de ser på film, messar Maran Exet hela tiden. Överallt och hela tiden finns Exet med i deras förhållande, aldrig längre än ett sms bort.
Mr Mara hade också beklagat sig över sitt eget beteende. Över hur han ett tag tyckte att Exet var sympatisk och träffade honom lite på tu man hand. Över hur han lättade sitt hjärta angående sitt äktenskap för Exet. Sen insåg han med vem han pratade...
Det här är så klart fruktansvärt för Mr Mara. Jag får ont i magen å hans vägnar.

Men jädrar i min låda vad skadeglädjen bubblar!!!
Där har Exet gått runt och hållit huvudet högt. Nej, de är bara vänner. Han och Mr Mara är bästisar och bundis. Han och Maran är som syskon. Mr Mara har INGA problem med deras relation. Det var bara jag som var orealistiskt svartsjuk. Mr Mara har ju tom försökt fixa jobb till Exet. Även gemensamma vänner har anklagat mig för att måla allt i svart.

Nu går jag inte på det längre.
Nu vet jag.
Oavsett vad de har ihop - träning (Hur får en arbetande småbarnsmamma loss sex timmar i veckan för att träna med en annan man? De mammor jag känner har inte den tiden.), massage, vänskap eller sex, så sker det på bekostnad av Marans man, precis som det skedde på bekostnad av mig tidigare.

Det är riktigt humoristiskt att konflikträdde och Exet helt plötsligt hamnat i ett intrikat triangeldrama och det är riktigt löjeväckande att detta beteende går så stick i stäv med Exets goda, snälla och hunsade framtoning. Snacka om att falla hårt!
Därför tillåter jag mig att skratta.