Efter jobbet stod vi och snackade ner och flamsade; jag, Favoritkollegan, Charmkollegan och vaktmästaren.
Favoritkollegan och Charmkollegan står mig båda nära och har rätt så full insyn i mitt liv, både före, under och efter separationen.
Vaktmästaren är däremot ny, så han hörde för första gången och fick en snabbversion:
Jobbigt tionde år, trodde inte att han skulle ta steget, småfet, smådum, småbarnsmamma från Satanstorp inblandad.
Varpå Favoritkollegan utbrister:
Det är faktiskt riktigt roligt. Inte då och under tiden, men nu efter ett tag.
Nä, jag kan nog inte riktigt se humorn.
Visst finns det något ironiskt i att exet dumpade kravfyllda mig, för att snärja in sig i en skilsmässa, två styvbarn, hus i Satanstorp och en hög med rykten och skitsnack.
Visst blir han komiskt patetiskt.
Men, det är lika mycket mitt liv som blir ett skämt.
Det var honom jag hade valt, det var honom jag slog knut på mig själv för.
Det var jag som offrades för deras förälskelse.
Det var mitt liv som slogs sönder och blev historia för alltid.
The joke's on me.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Skärpning igen. Du måste komma ur det. Det är inte värt det. Leta efter någon som tycker om dig precis som du är så att du slipper slå knut på dig själv.
Knytandet var ju mest i slutet, bara som lite försvar så där...
Och visst måste jag komma ur, men tio år... det är så lång tid och det finns så många minnen.
Kroppsminnena har vaknat nu. Doften, känslan av hud... hela kroppen skriker att intellektet luras - visst finns han fortfarande.
Men nu vet intellektet och motarbetar alla känslor, men det är ingen lätt kamp.
Och oavsett, att se humorn i att han lämnade mig, tja det mäktar jag inte. Det kommer nog att för alltid kännas sorgligt att det som var vi blev ett illa slut.
Tror framförallt att jag måste leta upp mig själv och gilla mig själv som jag är.
Skicka en kommentar