Oväntade möten

Ikväll var en magisk kväll.
Jag fick möjligheten att fylla kyrkans stora rum och höga valv med min röst.
Och det var underbart…

I förra veckan blev jag tillfrågad av församlingens organist, en äldre herre, med humör och temperament. Mer än en gång har vi rykt ihop, på möten och i lunchrummet och gått därifrån med bilden av den andra som oresonlig (och inte riktigt vid sina sinnens fulla bruk) än mer cementerad.
Under det senaste halvåret har det här dock lagt sig. Vi har samtalat och kunnat lösa praktiska ting i samförstånd. Bit för bit har han släppt in mig i musikernas krets och allt mer sett mig som den utbildade och utövande musikpedagog jag är.
Den fråga han ställde mig för en dryg vecka sedan var också ett steg att bekräfta mig som musiker.

Jag valde ut sju sånger ur min repertoar – sånger jag tycker om och som jag tänkte skulle passa både musikaliskt och textmässigt i en stillsam kvällsmässa. I torsdags övade vi första gången. Trevande kände vi in varandra, denna gång inte som motparter i en hetsig debatt, utan som medspelare. Förvånade tittade vi på varandra, när vi insåg att det föll sig naturligt. Två av sångerna spelade han, sen steg han åt sidan. Jag sjunger jazz och gospel, han är klassiskt skolad och sångerna låg långt utanför hans vanliga repertoar. När han bjöd på sin osäkerhet fick han mig att kunna bjuda på min. Jag satte mig vid pianot och spelade och sjöng mig igenom de övriga fem, trots att jag skräms av att spela piano inför andra musiker.
Musiken öppnade för andra samtal och vi tog oss tid att dela tankar och funderingar, denna gång utan ett uns av missförstånd.
Vid nästa övningstillfälle, i tisdags, valde han ut fem av mina sju sånger, minst två mer än vi båda hade tänkt. Återigen hittade vi varandra och lyhört lät vi våra två instrument fläta sig samman. Med förundran lyssnade jag till hur hans händer plötsligt vågade sig ut på upptäcktsfärder i färgade ackord och hur han plockade upp slingor ur min sångimprovisation och förvandlade dem till pianotoner.
Än en gång uppstod magiska ögonblick.

Under den vecka som förlöpt sedan vi spelade ihop första gången har våra möten varit fyllda av leenden. I musiken upptäckte vi sidor hos varandra vi tidigare inte sett och glädjen över att ha klickat musikaliskt har öppnat för en ny närhet och varm respekt.

Idag var det så dags. Fullständigt trygg och buren av hans spel kunde jag ta plats mitt i kyrkan och låta min röst sväva iväg, omväxlande naket nära och kraftfullt vibrerande. Det var en stund av nåd, att få stå där och låta musiken ta plats och leva sitt eget liv. Att efter så kort tid kunna vara så närvarande i stunden är ovanligt. Undrar om det någonsin hänt mig förr? Att efter så kort tid och från så olika håll kunna hitta varandra på detta sätt är inget annat än just magiskt.
Oväntat och därför dubbelt härligt.

Jag är alldeles uppfylld…