Jag är trött på maktlöshet!

Ständigt denna kamp.
Dessa besvikelser och nederlag.
Som om livet bara vore uppförsbacke och motgångar.

Första avhoppet från knytiset ikväll.
Favoritkollegan orkar inte.
Hennes mormor ligger för döden och senaste IVF:en slutade i mens.
Varför?
Att hennes älskade mormor dör är nog ok, trots allt. Hon är gammal och dement. Saknaden kommer nog att bli stor, men det är livets gång.
Men att hon inte blir gravid...
Det går inte. Det går bara inte.
Hon längtar så.
Så många inseminationer, först frun och sen hon.
Flera IVF-försök, försök de nu betalar själv, eftersom de tre fria är slut.
Och sen?
Sen inget.
Det finns inga givarländer som accepterar homosexuella.
Det spelar ingen roll att det går omkring en fantastisk mamma, som saknar barn.
Det gör så ont.

Maktlöshet.

Sms 2

Jag fick iväg ett svar i fredags till Z.
Skrev att han inte behövde ursäkta sig, det tog mig ett år att få iväg sms:et till honom.
Nämnde också att om han vill träffas, ta en fika och prata, så vet han var jag finns.
Vi får väl se...

Jag skulle vilja träffa honom.
Men det är inte livsviktigt.
Det är skönt.
Det är nog den stora skillnaden nu. Jag vill fortfarande få reda på saker, jag blir fortfarande ledsen, jag behöver fortfarande prata om det som hänt. Men det är inte längre livsviktigt. Jag kan lägga det åt sidan, tänka på annat, rycka på axlarna. Jag kan själv bli trött på ämnet och vilja prata om något annat. Det är en sådan lättnad.

Fast visst gör det fortfarande ont.
Ägnade helgen åt att fixa i min lägenhet. Hänga upp tyg på väggen, sätta upp min samling av änglar, få upp tavellister i köket till mina foton av nära och kära... Behövde då öppna lådan med foton från 2006 och 2007. Foton som aldrig hann bli insatta och som nu aldrig kommer att bli det. Där finns bilder på oss, på våra gudbarn, familjer och vänner. Välbekanta situationer, som aldrig mer kommer att finnas. Då är det som att vira taggtråd runt hjärtat.

Idag är det också en typ av årsdag.
En vecka efter att Exet lämnat mig, blev jag fast anställd i församlingen där jag jobbar. Minnet av intervjun är något dimmigt...
Mina tre fina favoritkollegor tog då beslutet att överraska mig med middag.
Det var den första kväll jag såg fram emot.
Ikväll följer vi upp med knytkalas hemma hos mig.
God mat, mycket vin och härligt umgänge.
Och nu förstår alla varför jag ägnat helgen åt att pimsa lägenheten...

Exets nyas ex

Så gjorde jag det till slut.
Tog mod till mig och sms:ade Mr Mara - fast nu får jag väl hitta ett bättre namn på honom.
Vi kan kalla honom Z.

Skrev att jag funderat i ett år på att ta kontakt, men först nu känt att det var riktigt aktuellt, eftersom jag fått reda på att Exet och Maran är ett par. Skrev att det kändes både sorgligt och skönt att få mina misstankar bekräftade. Och att han nu hade mitt nummer om han ville ha kontakt.

Tystnad i två veckor.

Så igår, helt oväntat, kom ett svar.

"Ursäkta det tog ett tag att svara. Visste inte riktigt vad jag skulle säga...
Men visst, nu har vi någonting gemensamt. Känns minst sagt lite snopet det som har hänt.
Som du säger, sorgligt och skönt samtidigt."

Så nu ska jag tänka ut ett bra svar på svaret.
Tror att jag vill träffa honom. Kanske kan vi räta ut lite frågetecken för varandra. Lägga pussel. Leka detektiv.
Är jag konstig, som nästan kan tycka att det är lite kul?

Årsdag

För ett år sedan vaknade jag efter att ha sovit en natt så nära exet jag bara kunde.
Närheten var ensidig. Han upplät sin arm, men vände sig bort.
På morgonen skulle han till vårdcentralen, därefter skulle vi båda till vårt andra samtal hos familjeterapeuten.
Jag skojade och sa att det nog skulle börja regna då. Så hade det varit under helgen. När vi var iväg från varandra regnade det och när vi var tillsammans sken solen.
Se det som ett tecken, tyckte jag med försök till glimt i ögat.
Då kommer det att regna om en liten stund då, sa han.
Magen knöt ihop sig.
Vad menar du? undrade jag. Varför ska det börja regna?
Du följer ju inte med till vårdcentralen, var hans glidande svar.

Han åkte och vädret blev sämre.
Han kom tillbaka och solen likaså.
Vi gick iväg tillsammans. Hand i hand.
Jag var så rädd.
Han var så tyst.

Inne i samtalsrummet satt vi i varsin fåtölj mitt emot varandra med terapeuten i mitten.
Hur har det gått? undrade hon.
Jag redogjorde för att han pratat med Maran och sagt att han inte skulle träffa henne mer. Att helgen börjat bra, men blivit jobbig. Att söndagen varit hemsk. Att vi kraschat och pausat från varandra en lång stund, att han ringt Maran. Att vi försökt plocka ihop oss och åkt till havet.
Hon vänder sig till honom och ställer samma fråga.
Jag vill inte mer, svarade han.

Allt svart blev svartare, allt ont ondare.
Jag brast.

Det blev utgångspunkten för ett nytt liv.
Ett år har gått.
Jag överlevde.

Det är inte roligt längre

Nu strömmar det.
Berättelserna och iakttagelserna av Exet och Maran.
Makalösa Mamman som visste, men inte sa något.
Herr Mazarin, vars far berättade om Exets nya och hennes barn som varit med släkten på grodspaning.
Fru Mazarin som for i luften när svärfadern tyckte att hon var trevlig och som rakt ut sa att de betett sig som svin.
Fina, fina syster som tog studenten i måndags och fick ett smycke av Exet med familj, förmedlat av Makalösa Mamman. Samma kvinna som säger att hon INTE vill vara medlare.
Stackars syster som sedan springer på honom på en kompis studentfest, hand i hand med Maran. Han som försöker gömma Maran bakom sig, släppa hennes hand och inte presenterar henne för syster.
Gamla kollegor som vänder bort blicken, som låtsas som inget. Han i sammanhang som vi båda blev ombedda att lämna, men som han dröjer sig kvar i och dessutom tar med henne till.
Det känns inte ok.
Det gör ont.
Det är inte ok att han bara kunde gå vidare. Att det gick så fort att lämna mig och starta ett nytt liv. Det är inte ok. Det känns bara hemskt.

Lilla My - en tioårig parentes.