Att höra samman ensam

Det är tomt att inte ha någon att spegla sig i.
Att inte komma hem till någon, att inte ha någon som är självklar närmsta, att inte dela allt med någon.
Den saknaden är stor. Så stor.
Men trots all ensamhet, så hör jag samman.
Runt mig finns ett nätverk som ger mig tillhörighet och trygghet, glädje och samhörighet.

Jag ska bli gudmor för tredje gången. Till en liten tjej. Guddotter nummer tre. Tänk att fem vuxna vid tre tillfällen gett mig samma förtroende. Att få vara en viktig vuxen i deras barns liv. Det är stort. Tillsammans bildar vi en familj. Jag är trebarns-gudmor. Mina guddöttrar har gudsystrar. Vi hör ihop.

Nästan varje dag och ofta mer än en gång den dagen trillar det in mejl från min vän och tonårsbästis Agronomen. Vi delar liv, tankar, funderingar, drömmar, oro, ilska, frustration nästan dagligen. Som en dagbok i samtalsform. Vi hörde ihop förr och vi hör ihop igen.

Makalösa Mamman ringde igår. Stora Guddottern fyller fem och ska ha första dagiskalaset. Hon är uppspelt och förväntansfull. Och Makalösa Mamman bad mig stå vid hennes sida när lägenheten stormas av små prinsessor. Vi har anordnat läger och ungdomskvällar, musikaler och resor. Vi har jobbat ihop oss. Vi underlättar för varandra i vardagen. Jag passar Stora Guddottern så att hon får en timmes sömn, rycker in när dagis inte räcker till, köper prinsesservetter till kalas och finns i en telefon eller soffa för att dela tankar. Hon kör hem ekologiska grönsaker till mig, hjälper mig att sortera tankar, räddar chokladbollsbak från sockerbrist och finns till hands. Vi hör ihop.

Mamma och jag har fått en mer vardaglig relation. Kortare och oftare samtal, på väg till eller från något annat. En avstämning, en koll. Vi hör ihop. Även dagar då vi ryker ihop.

Bästiskollegan träffar jag eller hör ifrån i princip dagligen. Hon är oftast den första jag vill prata med. Ocensurerat och oraffinerat. Bara rakt upp och ner.
Hon ringde ikväll, på väg från jobb. Ett sånt där samtal som betyder så mycket. Bara för att berätta om sin körövning, bubbla av sig lite och få lite sällskap på bilvägen. Och jag kunde bubbla lite tillbaka. Som en familjemedlem. Vi hör ihop.

Och det finns fler. Favoritkollegan som ringde i bilen hem från ett tröttsamt vigselsamtal. Glädjen i att få vara den hon ville dela sin frustration med.
Charmkollegan som ibland skickar sina upplevelser och tankar i ett mejl och som läser mina. Herr och Fru Mazarin, som stått vid min sida och talat om hur viktig jag är för dem.
Första Kärleken som ordnar plats för mig och frukost då och då.
Syster som glatt kommer hit och hjälper mig att få i ordning på balkongen och berättar om sitt kärleksliv.
Bror som gör hjälteinsatser. Pappa som rycker ut.

Listan kan göras längre.
Ensamma dagar är det bra att komma ihåg hur många som vill höra ihop med mig.

Att tro att man kan växa

I söndags kom jag med andan i halsen till kyrkan för att sjunga med gospelkören och möttes av: Kan du sjunga leadet på Bring me home i mässan?
Jag har sjungit altstämman vid två repetitioner, aldrig solopartierna, så svaret blev så klart
– Ja, visst!
Ibland är det bara att kasta sig ut, stirra utmaningen i vitögat och förhoppningsvis komma ut med äran i behåll och växa med erfarenheten.

En påtvingad luftfärd är värre.
Jag, min bror och våra kompisar skulle bada i deras pool. Vi var väl så där mellan 4 och 8 år. Solen kom och gick och poolvattnet var iskallt. Vi tvekade vid kanten, stänkte lite, doppade tår. Då hör jag hur mina vänners pappa kommer och snart kommer första plasket. Han har resolut tagit tag i sin femårige son och slängt honom i poolen.
Eivind-Henrik simmade, för vad annat kunde han göra – poolen var djup.

Orättvist! hade jag elever som kunde skandera. Orättvist att Carl får ligga bakom trumsetet när vi andra måste sitta på stolar. Orättvist att Carl får sitta, när vi andra måste gå omkring. Orättvist att Carl, som stökar mest, i stället för att bli utskälld får gå iväg och spela fotboll.
Rättvist! svarade jag.
I en skola där elever ska inordna sig i samma schema, följa samma kursplan och uppfylla samma mål borde inte rättvisa vara att alla gör lika. Rättvisa borde vara att alla fick den hjälp och det stöd de behöver för att kunna nå fram.

De kallar mig flicka, gråter mina vänners femårige son ilsket.
Han vill, precis som alla andra, vara fin. Och fint det är långt hår och rosa och lila. Men hans färgval passar inte in i mallen för pojkigt och han tvingas redan vara modig för att få vara den han är. Personalen vet inte riktigt vad de ska göra. Kanske för att de innerst inne också tycker att det är lite konstigt med en pojke som tycker om rosa.
Jag undrar oroligt hur länge min tvååriga guddotter ska få lov att välja dumpers och fjärrstyrda traktorer framför Skrållan-dockor innan någons uttalade eller outtalade synpunkter på pojkigt och flickigt vingklipper henne.

I början av min utbildning fick vi blivande musiklärare en fråga. Vad har gjort att du sitter här?
I svaren fanns inte ett enda – miljoner timmar i övningsrum, jag överlevde antagningsproven, eller tur och skicklighet.
I stället blev det en redovisning av viktiga människor. Förebilder som fått en att vilja bli lika duktig. Lärare som intresserat sig och lockat fram talang och lust. Vuxna som trott på en och fått en att anta utmaningar man inte trodde man mäktade med. Människor som skapat trygga miljöer där man fick lov att misslyckas. Medvandrare som delat både kamp och glädje.

Det är vi som är varandras jordmån, näring och solljus.
Med våra blickar kan vi få andra att växa eller krympa.
Med våra ord kan vi få någon att blomma eller vissna.
Med våra handlingar kan vi ge människor utrymme eller beskära dem hårt.
Och dessa blickar, ord och handlingar växer och skapar det samhälle vi lever i.

Jag vill leva i en värld där små barn får välja vad som är fint och roligt utifrån sig själva och inte begränsas av vuxenvärldens förutfattade meningar.
Där elever får vara individer för att kunna lära sig kollektivt.
Där kvinnor och män tillåts misslyckas och gå vidare.
Jag vill vara med och skapa en värld där man vågar tro att man kan växa
och därmed kan växa i tro.

Skrattretande

Jag har ingen arbetsdisciplin...
så jag tänkte i stället berätta om något riktigt komiskt.

Jag är musiker - sångerska mest och helst jazz.
Exet är amatörmusiker. Som tonåring var han duktig saxofonist, men han vågade och ville inte försöka satsa på någon musikerutbildning.
Han självlärde sig att spela gitarr och var riktigt duktig på att kompa, som amatör.
Han och jag spelade ihop ibland - bröllop, dop, begravningar och en och annan kyrkokonsert. Fick jag välja, valde jag någon av mina pianister, men ibland var det mysigt och mer praktiskt med Exet.

Igår fick jag en rapport från Makalösa Mamman.
En kollega till henne hade dragit ihop "Husbandet" - bestående av sig själv (han är blockflöjtist), Exet, Maran och Städerskan.
Jag har jobbat på samma ställe och aldrig att jag sett tillstymmelse till utmärkande sångtalanger hos varken Maran eller Städerskan. Aldrig att de tagit ton, eller hintat att sång är något de gillar att syssla med.
Men tydligen.
Igår greppade de varsin mick och sjöng "Jag vill vara din, Margareta", till komp av Exet.
Makalösa Mamma visste inte var hon skulle ta vägen - ingenstans går det att komma undan ljudet.
Om det var en liten personaltillställning? Ett litet skämtsamt upptåg?
Nej, nej.
Detta var ett utannonserat Musikcafé, visserligen med målgrupp pensionärer, men det måste väl inte betyda dålig kvalitet?
För säkerhets skulle dubbelkollade jag med Makalösa Mamman. "Kan Maran sjunga?" Jag menar, jag kan ju ha fått fel uppfattning.
Men, nä... varken sång eller självkritik tillhör tydligen hennes talanger.

Bäste herr Ex.
Du har musikaliska kvaliteter, men det är inte till din fördel att spela med glada amatörer. Du behöver någon som lyfter dig, för att du ska komma till din rätt.

Bästa Maran.
Exet valde dig, så var inte orolig. Du behöver inte försöka fylla mina skor.
Släpp micken och hitta något eget.

Att göra lite skillnad

Har lite tråkigt på jobbet och sökte ny inspiration.
Googlade rytmik för att se om det hjälpte.
Och det gjorde det!

Hittade bloggar, som "mina" rytmikmammor skriver om sina barn och där fanns jag med!
Små rapporter om att barnen längtar efter rytmiken, eller att idag var det rytmikdag och det är så kul...
Känns ju himla gott.
Vilket betyg!

Nästan så man blir lite sugen påa tt planera veckans rytmiklektioner...

Missade chanser

Under de tio år jag delade med Exet hade jag, så klart, förälskelser.
Den första var i Basisten, långhårig och blåögd klasskompis på musiklinjen på folkis. Tittade in i hans stora, vackra ögon dag ett och föll en smula.
Vi umgicks intensivt i början, men känslorna ebbade ut av sig själva och vi gjorde aldrig något åt dem.
Nästa inträffade ett år senare. Jag började på musikhögskolan och där bara klickade jag med Pianisten. Vi blev jättegoda vänner omedelbart och träffades ständigt, på skolan och utanför. Om jag inte hade exet, tänkte jag mer än en gång, men lät det stanna vid en tanke. Till slut blev den nära kontakten omöjlig, eftersom Pianisten fick mer känslor för mig. Vi backade och jag saknade honom så. Året efter blev han tillsammans med Musikfröken och balansen var återställd. Helt plötsligt var vi mer jämbördiga och kunde återuppta vår nära, goa vänskap och han är idag en riktigt viktig vän, precis som Musikfröken.
Den allvarligaste förälskelsen växte fram långsammare.
Sommaren 2000 var jag musikansvarig konfirmandledare på ett sommarläger. Min motsvarighet på församlingens andra sommarläger var en otroligt duktig musiker (piano, orgel, gitarr mm). En charmig, smart och rolig grabb och vi hade jättetrevligt när vi tillsammans satte ihop sånghäften och planeringar.
Efter lägren höll vi kontakten, gjorde någon spelning och gick ut och fikade.
Sommaren 2002 drog han med mig som ledare på en annan församlings konfirmandläger och vi var på samma ställe.
Under de två veckorna började jag pirra. Vi bodde, åt, skrattade och undervisade ihop. Det var underbart. När konfirmanderna lagt sig, satt vi uppe i flera timmar till. Bastade, promenerade, pratade… Vi pratade i timmar om våra liv och våra sambos. Jag och Exet hade det bra, men han och hans sambo hade det riktigt jobbigt. Jag tyckte inte att hon var hans typ alls, men kunde förstå att det var trist för henne att vara tillsammans med någon som jobbar hela tiden – han gigade året runt på kvällar och helger.
Vid några tillfällen blev det riktigt farligt. Lite oväntad hudkontakt och hela jag sattes i brand. Sista natten ville jag aldrig skulle ta slut. Vi promenerade i timmar och stannade till slut på bryggan i sjön. Med armarna om varandra såg vi solen gå upp och jag tänkte bara: ”Vänd dig inte om!”. Hade jag vänt mig, hade jag kysst honom. Till slut var vi tvungna att gå till sängs. Vi stannade i en lång omfamning, som jag hade otroligt svårt att ta mig ur. En stund senare hade jag precis släckt lampan för att få en timmes sömn, när det knackade på dörren. Jag vågade inte öppna, för jag visste att jag inte skulle kunna motstå honom och jag ville ABSOLUT inte svika Exet.
Resten av sommaren var en kamp inombords. Jag sörjde det som aldrig blev och försökte komma över honom, samtidigt som jag älskade Exet.
Året efter hade vi fortfarande en hel del kontakt. Hans flickvän lämnade honom några månader senare och på någon fest på musikhögskolan fick vi frågan om han och jag var tillsammans. Hans svar var: ”Nä, hon ville inte ha mig.”
Jag skrattade mig ur situationen, men inom mig slets jag. Det handlade aldrig om att jag inte ville ha honom, det handlade om ett val och en prioritering.

Idag har vi ingen direkt kontakt. Vi springer på varandra ibland och varje gång är det lika härligt att träffa honom.
Han har sambo, hus och en dotter – född på min födelsedag och med mitt namn.
I somras ville jag så gärna kontakta honom, men det bar mig emot. Jag känner inte hans sambo och att trilla ner från ingenstans när jag blivit singel kändes konstigt.
Då kontaktade han mig. Helt från det blå kom ett mejl. Han hade mist sin mamma, visade det sig och kanske ville han, precis som jag, återknyta viktiga människor i en tid då livet skakar.
Vi fick aldrig ihop någon fika då, men vid jul åkte jag för att lyssna på en kör som han kompar. Vi kramades en evighet och allt var härligt för en stund. Han undrade om jag var ute på krogen nu och raggade och jag sa att jag nog snarare lagt ner det där med män.
”Klart det finns någon för dig!”
”Vet inte det, alla bra är ju upptagna.”
”Då får du väl norpa en upptagen.”
Han är min missade chans.
Då var det ett svårt val, men det enda jag kunde göra.
Idag är jag inte så säker…

Vilket skämt!

Efter jobbet stod vi och snackade ner och flamsade; jag, Favoritkollegan, Charmkollegan och vaktmästaren.
Favoritkollegan och Charmkollegan står mig båda nära och har rätt så full insyn i mitt liv, både före, under och efter separationen.
Vaktmästaren är däremot ny, så han hörde för första gången och fick en snabbversion:
Jobbigt tionde år, trodde inte att han skulle ta steget, småfet, smådum, småbarnsmamma från Satanstorp inblandad.
Varpå Favoritkollegan utbrister:
Det är faktiskt riktigt roligt. Inte då och under tiden, men nu efter ett tag.

Nä, jag kan nog inte riktigt se humorn.
Visst finns det något ironiskt i att exet dumpade kravfyllda mig, för att snärja in sig i en skilsmässa, två styvbarn, hus i Satanstorp och en hög med rykten och skitsnack.
Visst blir han komiskt patetiskt.
Men, det är lika mycket mitt liv som blir ett skämt.
Det var honom jag hade valt, det var honom jag slog knut på mig själv för.
Det var jag som offrades för deras förälskelse.
Det var mitt liv som slogs sönder och blev historia för alltid.
The joke's on me.

Snurra ett solvarv

Genom området jag bor går en gata med malusträd.
Våren 2003 gick jag och exet denna gata hand i hand för att möta Stora Guddottern för första gången. Vi förundrades över träden som blommade i rött och rosa och blev en bild för lyckan som bubblade i oss, när vi traskade samma väg tillbaka till bussen som nykläckta gudföräldrar.

Våren 2004 bodde vi själva längs denna gata och nyinflyttade och lyckliga strosade vi under träden och följde vårens framfart genom dem; från gröna, späda knoppar, till rödrosa svällande knoppar på bristningsgränsen, till skira blommor, till fallande blomblad som färgade trottoaren röd.

Våren 2005 var härlig och hoppfull och promenaderna längs gatan var löftesrika.

Våren 2006 var fylld av arbete, men med stunder av förundran över vackra träd, precis runt knuten.

Våren 2007 var tung, men när träden började blomma, blommade också mitt hopp. Snart skulle sommaren komma, vi skulle ha tid för varandra, Maran skulle vara borta för sommarledighet och vi skulle komma på banan igen.

Våren 2008 har bara börjat. Träden har gröna, små knoppar och än så länge kan man inte ana hur vackra de kommer att vara om ett tag.
Jag slås då och då till marken av minnesbilder av ett liv som inte finns mer.
Ett liv, som för alltid, bara kommer att vara en övergående fas, som bara blev en parentes, en transportsträcka.
Och det är så sorgligt. Det jag trodde var för evigt, var för en tid. För varje vår som går kommer åren med exet att bli allt mer avlägsna, som en dröm, en illusion, en chimär.
På nätterna är han så nära.
I mina drömmar erkänner han att han är tillsammans med Maran och jag vet inte om jag känner lättnad över att äntligen få bekräftelse på det jag intuitivt vetat, eller sorg över att det jag fruktade var sant.
I verkligheten vågar jag inte möta honom
Jag vågar inte utmana mina känslor.
Tänk om jag upptäcker att jag fortfarande älskar honom?
Jag skulle inte orka att rämna igen, se honom vända mig ryggen och gå till någon annan.
Jag skulle inte orka se honom vara otillgänglig och främmande.
Jag skulle inte orka att han såg genom mig.

Därför kommer jag tacka nej till Stora Guddotterns femårsdag.
Därför kommer jag att fira Lilla Guddottern när hon har kompiskalas och inte när det är familj och släkt som firar.
Därför kommer jag att tacka nej till att närvara vid båda mina guddöttrars än så länge ofödda småsyskons dop.

Avståndet måste bli större.
Fler solvarv måste jorden hinna snurra innan jag är redo att möta våren fri från det förflutna.