Morgonbön för personalen 29/1

Mika 7:7-8
Jag spanar efter Herren,jag väntar på Gud, min räddare:min Gud skall höra mig.Triumfera inte, du min fiende!
Jag har fallit men reser mig igen,jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.

Tankar
Jag flyttar.
Hela helgen har ägnats åt att packa ner mitt liv i lådor.
Tömma, slå in, lägga ner. Tömma, slå in, lägga ner. I all oändlighet….
Jag monterar ner allt det jag byggt upp.
Jag plockar isär hemtrevnaden och trycker bryskt ner den i kartonger.
Mitt förut så ombonade hem är en osannolik kombination av röra, kaos och sterilt gapande hyllor och väggar.
Att komma hem är ingen avkoppling. Att komma hem är att överfallas av allt som måste göras och övermannas av känslan att det aldrig kommer att ta slut.
Vägen fram till ett nytt, ombonat hem, med var sak på sin plats känns evighetslång.

Ibland avbryts monotonin. Mina rörelser stannar och arbetet pausas.
Då har jag hittat något som jag måste ägna lite tanketid. Något som väcker minnen. Något som kräver ett beslut.

En bortglömd cd-skiva, som lånats för länge sen, aldrig blivit lyssnad och heller inte tillbakalämnad. Och där står jag och brottas med mitt dåliga samvete. Ska jag packa ner den och fortsätta glömma bort den? Eller ska jag se till att lämna tillbaka den och samtidigt erkänna att jag aldrig tog mig tiden att uppskatta lånet?

En gåva jag fått och som påminner om det liv jag levde och att denna flytta inte bara är en flytt till något, utan ännu mer från något. Ska jag packa upp denna påminnelse på nya stället, eller ska den förpassas ner i en källarlåda tillsammans med förhoppningar och förväntningar som blev till intet?

Ett gammalt lönebesked som för mig tillbaka till korridorer, klassrum och 400 elever på fyra dagar. Minnen av ett älskat arbete och en älskad arbetsplats, som musiklärare. Ständiga utmaningar i att försöka nå alla barn med min undervisning, smitta dem med musikglädje, känna dem till namn, klass och sammanhang. Beslutsvåndan, då jag valde mellan att stanna i församlingen eller gå tillbaka dit. Det var inte lätt att lyfta luren och säga nej, när jag visste att jag var saknad och behövd.

Det finns fortfarande dagar då jag inte är säker på om jag valde rätt. Livet som musiklärare är på många sätt enklare. Rollen är tydlig, uppgifterna likaså. Arbetet är självständigt och ofantligt roligt. Dessutom är det vad jag är utbildad att göra.

Men de flesta dagar är jag ändå glad att jag stannade.
I söndags var en sådan dag.
Hela lördagen hade jag packat och slitit. Jag hade ont i ryggen och i alla skärsår och blåmärken orsakade av mina jämrans flyttkartonger. Jag hade ont i hjärtat av att lämna en lägenhet jag flyttade in i för fyra år sedan med stora drömmar.
Tung i sinnet och mörk i blicken förberedde jag söndagsskola och rytmik.

Sen kom barnkören. Härliga, goa, spralliga, fnittriga barnkören. Med glittrande ögon, tusen frågor och hopp i benen. Och jag, privilegierade människa får stå framför dessa ungar och leda dem när de sjunger. Det var som om någon drog upp rullgardinen och började släppa in ljuset.
I söndagsskolan, denna kyndelsmässodag, berättade jag om Maria och Josef som gick till templet med sin lille son, för att tacka Gud. Om den gamle Symeon, som förstod att Jesus var Messias – världens ljus. Jag pratade med barnen om vårt uppdrag att sprida ljuset vidare och vi pratade om hur man kunde göra det.

Jag berättade att idag hade de varit ljus för mig. Att de gjorde mig glada, när jag var trött och ilsk. Att de hade fått det att kännas ljust inne i mig.
”Du är också ljus. För du gör oss glada.”, svarade ett av barnen och de sista resterna av mitt mörker svepte bort.

Jag har världens bästa jobb. Vilken ynnest att få prata med barn om ljus och mörker, med vuxna om oro och glädje. Att möta hela familjer och ge både stora och små sånger och ord att sätta på det som känns. Det är stort att få lysas upp av förtroendet jag möter hos barnen och deras föräldrar. Att få bli en del av deras vardag. Att i sång, rörelse, lek och samtal få sprida tron att det finns en gud som stöder och bär, som älskar och förlåter. Som omsluter och genomlyser.
Då är det självklart att vara här, i stället för att ägna mig åt att kontrollera om alla elever i årskurs fem kan skilja en fjärdedel från en åttondel.

Säg den lycka som varar...

Maran och Mr Mara har separerat och ska skiljas.
På omvägar nådde mig ryktet och efter ett sms till en vän, följt av ett samtal blev det bekräftat.
Det känns... dubbelt.
Mest känns det jävligt.
Ont och sårigt och vidrigt.
Än mer utbytt, än mer ersatt.
Jag vet egentligen inget om orsaken till deras skilsmässa, men jag tror ju att Exet är inblandad.
Det känns så orättvist att jag är sönder och trasig, medan han nu kan rulla vidare i nästa relation, buren av förälskelse och pirr. Även om deras situation inte är drömlik, så hjälper ju positiva känslor.

Men det känns också lite som en triumf.
Som ett stort fett finger upp i fejan på dem som trodde att jag förstorade, hittade på och överdrev i min bitterhet.

Nä, inget är bekräftat. Men att hon lämnar sin man gör ju inte indicierna färre.

Oväntade möten

Ikväll var en magisk kväll.
Jag fick möjligheten att fylla kyrkans stora rum och höga valv med min röst.
Och det var underbart…

I förra veckan blev jag tillfrågad av församlingens organist, en äldre herre, med humör och temperament. Mer än en gång har vi rykt ihop, på möten och i lunchrummet och gått därifrån med bilden av den andra som oresonlig (och inte riktigt vid sina sinnens fulla bruk) än mer cementerad.
Under det senaste halvåret har det här dock lagt sig. Vi har samtalat och kunnat lösa praktiska ting i samförstånd. Bit för bit har han släppt in mig i musikernas krets och allt mer sett mig som den utbildade och utövande musikpedagog jag är.
Den fråga han ställde mig för en dryg vecka sedan var också ett steg att bekräfta mig som musiker.

Jag valde ut sju sånger ur min repertoar – sånger jag tycker om och som jag tänkte skulle passa både musikaliskt och textmässigt i en stillsam kvällsmässa. I torsdags övade vi första gången. Trevande kände vi in varandra, denna gång inte som motparter i en hetsig debatt, utan som medspelare. Förvånade tittade vi på varandra, när vi insåg att det föll sig naturligt. Två av sångerna spelade han, sen steg han åt sidan. Jag sjunger jazz och gospel, han är klassiskt skolad och sångerna låg långt utanför hans vanliga repertoar. När han bjöd på sin osäkerhet fick han mig att kunna bjuda på min. Jag satte mig vid pianot och spelade och sjöng mig igenom de övriga fem, trots att jag skräms av att spela piano inför andra musiker.
Musiken öppnade för andra samtal och vi tog oss tid att dela tankar och funderingar, denna gång utan ett uns av missförstånd.
Vid nästa övningstillfälle, i tisdags, valde han ut fem av mina sju sånger, minst två mer än vi båda hade tänkt. Återigen hittade vi varandra och lyhört lät vi våra två instrument fläta sig samman. Med förundran lyssnade jag till hur hans händer plötsligt vågade sig ut på upptäcktsfärder i färgade ackord och hur han plockade upp slingor ur min sångimprovisation och förvandlade dem till pianotoner.
Än en gång uppstod magiska ögonblick.

Under den vecka som förlöpt sedan vi spelade ihop första gången har våra möten varit fyllda av leenden. I musiken upptäckte vi sidor hos varandra vi tidigare inte sett och glädjen över att ha klickat musikaliskt har öppnat för en ny närhet och varm respekt.

Idag var det så dags. Fullständigt trygg och buren av hans spel kunde jag ta plats mitt i kyrkan och låta min röst sväva iväg, omväxlande naket nära och kraftfullt vibrerande. Det var en stund av nåd, att få stå där och låta musiken ta plats och leva sitt eget liv. Att efter så kort tid kunna vara så närvarande i stunden är ovanligt. Undrar om det någonsin hänt mig förr? Att efter så kort tid och från så olika håll kunna hitta varandra på detta sätt är inget annat än just magiskt.
Oväntat och därför dubbelt härligt.

Jag är alldeles uppfylld…

Undermedvetet

Tid för kaffekopp är bestämd och ett och annat meddelande utbytes.
Men jag är inte övertygad…
”Nyår var som massor av speeddejter på en gång med Sångaren. Med andra ord borde du redan veta vad du tycker”, sa Bästiskollegan.
”Jo, fast, eller…”, svarade jag uttömmande och önskade ett tydligt svar av mig själv.

Den natten drömde jag om honom.
Det var trevligt att träffas och vi hade roligt, men det fanns också en del av mig som ville där ifrån och tyckte att det hela var lite jobbigt.
Inga svar där inte, bara en spegling av det jag redan visste.

I stället är det en annan dröm som etsat sig fast.
En man i en soffa, som erbjuder mig plats.
När jag sätter mig bredvid honom, lägger han armarna om mig och lägger oss tryggt och ömt ner. Jag vilar som en pusselbit inuti hans famn och känner honom snusa mig i nacken.

Svar, men fel svar.
Fel tid, fel plats, fel man… listan kan utökas i det oändliga.
Inga rätt, men vad bryr sig väl känslorna om det?

En kopp kaffe?

Jag firade nyår med Bästiskollegans kompisar, en hel del av dessa firade jag även midsommar med.
Så gott – nya sammanhang, nya människor, nya kontakter.
Inga beröringspunkter med mitt gamla liv.
Hej! Det här är jag. Utan bihang. Och i ett par ursnygga högklackade skor i guldbrokad.

Nåja, skorna gör ju inte kvinnan. Efter lite panikshopping, plockning och noppning sprang jag nöjd ut till Bästiskollegans bil iklädd, en till skorna matchande, guldnougatfärgad tunika, med kort svart kjol under och guldskimmer runt ögonen.

I bilen fick jag reda på att tillställningen inte tillhandahöll några tänkbara singlar. Bara värdens polare och Sångaren skulle jag hålla mig ifrån. Självupptagen, lite smörig och insnöad på Star Wars.

Ja, ja, tänkte jag. Jag är ändå inte här för att ragga. Middagen blev trevlig. På vänstersidan hade jag två singeltjejer, med mycket fniss och igenkännande och på högersidan en trevlig och lättpratad ung man. Säkert bög, tänkte jag, för han hade en hel del manér och var väldigt gentlemannaaktig.
Vid tolvslaget började jag tvivla på mina antagande och på utestället stod det klart att han gjorde sina försök. Jag var dock inte speciellt mottaglig, eftersom jag vid det laget visste att mitt trevliga middagssällskap var Sångaren.

Nu har det ändå hampat sig så att Sångaren slängt iväg en trevare om en kopp kaffe och jag har svarat att kaffe är gott, efter några dagars vånda.

Inger jag falska förhoppningar? Kanske.
Men om inte annat blir det ett övningstillfälle för mig. ”Så här dejtar man – lektion 1”.
Och alla oskyldiga flirtförsök behöver ju inte sluta i tioåriga förhållanden.
Kanske inte ens i en påtår.

Jaha

Födelsedagar, jul och nyår är avklarade och jag överlevde.
Många dagar har varit fyllda av kalas, umgänge, barnpassning.
Julafton var inte värst, inte heller nyårsafton, som var riktigt kul. Inte födelsedagarna, inte ens besöket av exets brorsbarn.
Det värsta är tiden mellan. Stunderna som inte är fyllda av sorl, samtal och sysselsättning. Stunden då min dörr stängs och jag är ensam igen. Tiden mellan tider att passa. De tillfällen jag annars har delat. Ensamheten som varit i samförstånd. Tystnaden som varit vilsamt gemensam. Saknaden i att inte kunna utbyta tankar om det nyss upplevda.
Då blir det så påtaglig. Ensamheten.