Sorgeår… ja, det är väl det jag lever i.
Dag för dag lämnar jag mitt gamla liv och återtar mitt eget.
Första sommaren har gått: midsommar, födelsedagar, semester.
Första hösten är under arbete och konstruktion.
Första julen ligger otäckt nära: alla våra födelsedagar, traditioner, fester.
Men den saknaden tar jag tag i en annan dag.
Dag för dag får jag lämna och återta. Blickar jag framåt stupar jag.
Dag för dag lämnar jag mitt gamla liv och återtar mitt eget.
Första sommaren har gått: midsommar, födelsedagar, semester.
Första hösten är under arbete och konstruktion.
Första julen ligger otäckt nära: alla våra födelsedagar, traditioner, fester.
Men den saknaden tar jag tag i en annan dag.
Dag för dag får jag lämna och återta. Blickar jag framåt stupar jag.
Idag åkte jag till Huvudstan med mamma och syster. En riktig tjejdag med shopping och strosande, men också ett steg i återtagandet.
Till Huvudstan åkte vi regelbundet för att sätta guldkant på tillvaron. Visst har jag åkt med andra också, men det var något speciellt för mig och exet.
Nu har jag varit där, gått delvis i gamla spår, men även trampat upp nya stigar.
Sorgeklumpen i magen var ständigt närvarande, men hindrade mig inte från att ha trevligt.
Jag lät mig till och med förföras av allt vackert julpynt. Jag älskar julen…
I mitt fönster hänger nu en fantastisk, lila julgranskula.
Jag kommer kanske genom julen också…
Till Huvudstan åkte vi regelbundet för att sätta guldkant på tillvaron. Visst har jag åkt med andra också, men det var något speciellt för mig och exet.
Nu har jag varit där, gått delvis i gamla spår, men även trampat upp nya stigar.
Sorgeklumpen i magen var ständigt närvarande, men hindrade mig inte från att ha trevligt.
Jag lät mig till och med förföras av allt vackert julpynt. Jag älskar julen…
I mitt fönster hänger nu en fantastisk, lila julgranskula.
Jag kommer kanske genom julen också…
6 kommentarer:
Att läsa vad du går igenom väcker minnen...
Du får vilja strypa mig nu, men tro mig när jag säger dig att en dag kommer du vara tacksam även för detta år, dessa stunder och våndor.
Strypkänslan finns där, definitivt! Det finns vissa erfarenheter jag nog ändå velat vara utan.
Å andra sidan får du lov att skriva så. Du har ju kommit ut på andra sidan.
Har mycket svårare för förstå-sig-påare som inte har en susning.
Äsch. Hata mig lite, du. Det skulle jag gjort.
Det g j o r d e jag. Särskilt de som hävdade att "kärleken skulle komma till mig när jag minst anade det". B-L-Ä-B-L-Ä-B-L-Ä-Ä-Ä!
Jag saknade, sökte och svek. Både mig själv och andra. Gjorde en hel massa knasiga saker och levde smått forcerat. Som om jag sprang ifrån något. Höll precis på att bli bitter när jag kom till insikt om att livet med mig själv och mina barn fungerade alldeles fint utan någon ytterligare kärlek. Och slog av på takten. Hade upplevt så många halv-dåliga relationer och bestämt mig för att de inte var något alternativ, ändåså.
Fick därmed just den tid med mig själv jag såväl behövt.
Så plötsligt, hände något. Han bara stod där, i min väg.
Och först då kunde jag se hur mycket alla de skitjobbiga erfarenheterna betytt för mig. Utan dem hade jag inte varit så säker på att det nu var rätt, att detta var precis vad jag jag sökt. Och behövt.
Du verkar ha gåvan att vara såväl tänkande som kännande som förmögen att sätta ord på tankar och känslor. Det är den bästa förutsättning för att detta ska bli en värdefull (om än smärtsam) period av ditt liv.
Använd nu hela ditt spektra och ge dig hän i livet! Våga göra en massa fel och skaffa dig nya erfarenheter. Och håll dig med minst en singel-vän. Låt de lyckliga familjerna vara ett tag. Du kommer tillbaka till dem när de inte längre är för dig som en stor gräddbakelse är för en diabetiker.
Och vad gäller de två kvinnorna du iakttog...är du alldeles säker på att de inte hade det bra där de satt? Eller på att de inte satt och längtade sig ur något dåligt förhållande?
Jag tycker du ska fundera på om lycka verkligen är något förbehållet endast par?
Du kommer helt säkert hitta dina lyckor, My. I dig själv, och kanske även i en framtida relation. Men inte förrän du funnit dina egna djup.
Okej, nu hatar jag dig... lite grand så där.
Det forcerade känner jag igen. Det är som om jag inte har tid att stanna, som om jag springer.
Än så länge inte ens en kass relation i sikte... Vet inte om det kommer heller.
Har heller inga barn att ösa min kärlek över. Inga egna i alla fall.
Träffade stora guddottern idag, då hennes mamma och jag skulle på samma möte och jag fick åka med. Hon har saknat mig så och jag henne. Hon ville inte släppa mig när jag skulle stiga ur bilen. Och hon kämpar, med hela sin fyraåriga kapacitet, att ta in att hennes gudföräldrar inte längre är en enhet. Släppte all min egen stolthet och rädsla inför hennes mamma, min vän, och erbjöd mig att ta guddottern på gudstjänst imorgon. Ren lycka i oss båda. (Men när jag skriver om detta så rinner tårarna, det är så smärtsamt.)
Lilla guddottern finns också och kanske får jag ösa där, över dessa två gåvor.
Självklart har jag ingen aning om vad kvinnorna på fiket egentligen hade för historia. Och visst vet jag att lycka inte är förbehållen par. Men jag saknar så att dela mitt liv med någon. Och jag är så rädd att tiden rinner iväg. Att det inte blev en livspartner, att det inte blev några barn, att jobbet blev huvudsaken...
Och det där med singelvänner... lättare sagt än gjort. Enbart parkompisar vart än jag ser.
Gick iväg på kvällsgudstjänst. Ska försöka komma iväg oftare, bara för min egen skull. Jobbar ju oftast i dessa sammanhang och det är inte samma sak. Behöver påfyllnad och känna att djupet inte är bottenlöst. Investering i mig själv...
Du delar ditt liv, My! Med många! Med dina vänner, din familj, din guddotter... Till och med litegrann med mig, när vi skriver till varann? Även om vi aldrig kommer att träffas på riktigt.
Med tiden kommer du orka släpppa in fler.
Men jag ska inte komma med fler käcka tillrop nu, utan bara be dig fortsätta kämpa!
Du gör det bra!
Sant, jag delar liv, men med andra och många fler... När jag satt och kände mig liten och ensam, så ringde bästiskollegan och nu är jag hos henne på lite avslappnad tv-kväll. Jag är lyckligt lottad, trots att jag somnar och vaknar själv. Försöker minnas det.
Och det är en härlig känsla att skriva mina tankar här och få del av andras...
Tack för det! Och det går bra att vara lite käck ibland, skälla ibland och klok ibland. Det är ju därför jag skriver. Annars kunde mina tankar ha stannat i dagboken.
Så fortsätt att ge mig mot- och medhugg!
Skicka en kommentar