Var hemma hos Stora Guddottern och Makalösa Mamman ikväll. Mat och umgänge, som så många andra lördagar i mitt tidigare liv.
Nu var det första gången på länge. Det gick bra en lång stund och var trevligt. Middag, Pippi och godis, TV-sällskap. Men så kom det, först i små, små smygande vågor. Minnesbilderna och hur det varit. Hur det borde varit? Hur en lördagsmysig guddotter brukade sitta mellan oss, hur snacket brukade gå, hur jag brukade ha någon att sitta nära, hålla i handen, lägga upp mina ben på. Vid tio hade vågorna ökat i styrka och jag försökte få bukt med tårarna på toaletten. Det var omöjligt och jag plockade ihop mina saker, ursäktade mig och gick hem. Ledsenheten var dubbel. I tårarna fanns även sorgen över att min och Makalösa Mammans vänskap, som inte längre rymmer mig fullt ut. Väl hemma ringde jag mamma, bara för att inte sitta ensam med sorg och tomhet. Vet inte om det var en bra idé. Hon blir så otålig. ”Du måste släppa det här!” ”Det var ju uppenbarligen inte rätt – då hade han ju inte gått.” ”Du sörjer ihjäl dig, du måste gå vidare.” Allt sagt som krävande uppmaningar. Det blir inte bättre. Just nu är jag bara ledsen och behöver bli mött där. Även jag är trött på att vara ledsen. Även jag vill att jag ska bli lycklig igen. Även jag vill lägga detta bakom mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Han är uppenbarligen en gris. Släpp det.
Det skulle ju göra mig till fd sugga. Låter sundast att släppa.
Jag vill mycket hellre vara... låt säga... tiger. Mer klös i dem!
Åå, först tror jag att det behövs en stor kram här. Din mamma vill dig väl men de där orden "släpp och gå vidare" är så himla svårt. Det går inte att släppa allt på en gång, man får tappa av sig lite då och då tror jag. Tänk att hela ens tillvaro, eller mycket av den iaf, kan släppas pga en persons handlingar men att det tar mkt längre tid att tappa av sig bitar av minnen...att gå vidare.
Kram igen!/M
Tack M. Visst vill mamma väl. Flera gånger denna sommar har hon suckat över det svåra i att vara förälder till vuxna barn. Helt plötsligt finns det inget man kan göra för att ta bort det onda. Hur blåser man bort ett krossat hjärta och krossade drömmar?
Kram.
Gråt du, Liten My! De tårar som vill ut måste fram...
Jag grät tills jag var rädd att tårarna tagit slut, bokstavligt talat. Det fanns inte mycket som kunde få mig att gråta, under flera år, efter det.
Filura: Ja, vad annat finns det att göra. Ut måste det. Stannar det inombords blir det bara värre... Men helgens tårar har i alla fall sinat för denna gång.
Skicka en kommentar