Så har jag gjort det.
Första sjukdagen sedan jag började på min arbetsplats för 2,5 år sedan.
Det var nog smart, eftersom jag i princip bara sovit och ändå har huvudvärk, muskelvärk, lock för öronen och känner mig trött och hängig.
På onsdagar har jag dessutom mina rytmikgrupper med små, små barn och föräldrar och det vore väl ingen hit att smitta bebisarna...
Det skrämmer mig att vara hemma från jobb.
Jag är plikttrogen, jag gillar inte att ställa in, jag tror att världen ska gå under när jag inte är på plats och så vidare. Gammalt. Gammal är också irritationen över karensdagen. Jag hade många gånger nöjt mig med att vara hemma en dag, när det är som värst och sen bitit ihop. Med karensdagen är det ju helt galet. Då går det ju inte att gå tillbaka till jobbet dag 2 för att inse dag 3 att man behöver vara hemma igen, för då blir det två karensdagar. Alltså måste man bestämma sig för att bli sjuk när man har möjlighet att vara hemma minst två dagar. Det funkar ju aldrig...
Men det nya är rädslan. Rädslan över att ensamheten och sysslolösheten ska få mig att falla. Och det gjorde den. Hans frånvaro har inte varit så påtaglig på länge. Sorgen så närvarande, saknaden så stor.
Rädd att det aldrig ska ta slut, att jag aldrig ska bli lycklig igen, att jag alltid kommer att leva ensam... Rädd att rädslan ska sluka mig. Rädd att jag inte orkar dra igång igen, när jag en gång stannat av.
Rädd...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Lilla My, ingen boll har någonsin tagit ny riktning utan att först ha stött emot en vägg eller ett golv - eller en botten... Men precis som varje boll i samma stund verkligen tar ny fart, till ny höjd eller riktning kommer du göra det!
Du kan bara inte häva naturens gång. Du måste få vara riktigt ledsen klart först.
Och hur läskigt det än känns att vara hemma, att dra ner på tempot och låta verkligheten komma ifatt dig behöver du göra det. Och en dag kommer du vara djupt tacksam att du gått igenom detta.
Förlåt mig för att jag säger det.
Krya på dig nu. Ta hand om dig, omsorgsfullt, och låt detta bara värka ut.
Varma tofflor, något gott och en bra film är gott sällskap!
Du är inte den första som uppmanar mig. Till och med min prestationsinriktade mamma tyckte att jag skulle vara hemma idag. Enda problemet just nu är att jag lipar så fort någon är snäll - mejl från kollegor, sms från vänner, kommenater på bloggen... tårarna bara rinner.
Ska vara hemma i morgon också.
Och att gråta är inget p r o b l e m, My. Att INTE gråta vore däremot ett problem.
Nä, det är väl inget problem att gråta. Det är mest lite otäckt att det rinner hejdlöst, mest hela tiden. Som om vägen in till mitt innersta var vidöppen och minsta lilla beröring rev upp i alla sår och trasigheter... Maktlöshet - på jobbet, i livet, i känslorna... rätt slutkörd.
Skicka en kommentar