Brev till exet

Jag vet inte var jag ska börja. Vi har inte pratats vid på länge nu. Drygt sex veckor. Så länge har jag aldrig varit utan dig. Trodde att saknaden hade börjat lägga sig, men den är tillbaka. Det gör så ont. Du fattas mig så.
Jag kan fortfarande inte fatta att du valde bort mig, valde bort oss. Att jag inte var värd att kämpa för.
När jag tänker på det liv vi hade, det goda vi delade, så går jag sönder. Jag rämnar…
Överlevnadsinstinkten har tvingat mig se det som inte funkade, se besvikelserna och skillnaderna. Det funkar rätt så bra, men det blir som att bygga luftslott.
Jag trivdes, jag älskade, jag ville, annars hade jag ju varit den som gått.

Bästiskollegan försökte få mig på andra tankar igår.
”Du ville mer”, påminde hon mig. ”Du ville barn, familj, en framtid. Du ville initiativ, uppskattning och jämbördighet.”
Allt det är sant, men framförallt ville jag dig.
Jag valde dig och visste då att jag valde bort annat. Jag var beredd att ta de konsekvenserna, att leva utan de stora orden, utan tydligt mål och riktning, bara jag fick leva med dig.
När jag skriver detta framstår jag som någon utan egen vilja, någon som försökte leva sitt liv genom någon annan. Så är inte fallet. Du var ingen kanal, inget redskap, ingen väg till lycka. Du var den jag valde och valde om, som min reskamrat genom livet.

Men du valde bort mig.
Ingenting jag gjorde kunde förändra det faktum att du stängde dörren.
I början trodde jag att det var en fas, att vi skulle kunna hitta tillbaka till varandra igen.
Att vi ett år senare, skulle träffas hos vänner på någon sommarfest och att vi skulle se varandra på nytt, få lära känna varandra på nytt, få återupptäcka och återuppväcka.
Så kommer det aldrig att bli. Det vet jag. Det är kört.

Du har valt bort mig, inte bara här och nu, utan för all framtid. Ditt agerande med Maran, då och nu, ditt sätt att hantera separationen, allt du kastade i ansiktet på mig, de val du gör idag, gör att det är omöjligt för mig att se på dig med samma blick igen. Du kommer aldrig mer att bli insläppt i mitt liv. Jag kan idag inte ens se hur du skulle kunna finnas som bekant. De sår du har orsakat mig är för djupa. Jag ser ingen annan möjlighet än att hålla mig så långt från dig som möjligt. Aldrig mer kommer du att få tillgång till mig. Aldrig mer kommer jag att se på dig med stolthet eller värme. Du förorenade effektivt det liv vi delat. Visst finns alla goda minnen kvar, men de är förpassade. Ibland kommer de tillbaka, men då går jag sönder på nytt. Dessutom passar de så dåligt ihop med de sidor du visat nu, så jag får inte längre ihop bilden.

Jag får höra och försöker tro att man själv skapar det liv man vill leva. Att det hänger på mig och ingen annan om jag är lycklig.
Problemet är att jag skapade ett liv med dig. Jag byggde upp ett hem, en tillvaro, ett sammanhang med dig. Du drog dig ur och kvar står jag i resterna. Tom och trasig. Kanske lättar det när jag flyttar och slipper bo kvar i det hem vi omsorgsfullt byggde oss. En bytesansökan ligger inne hos kommunala fastighetsbolaget och kanske är tiden till en flytt snart mätbar.
Förhoppningsvis gör det skillnad.
Men jag vågar inte riktigt tro det.

Jag vet nu att jag inte var den enda, eller den rätta för dig. Men tänk om du var den ende för mig? Tänk om det aldrig blir bättre än det var?
Jag är så bränd. Hur ska jag någonsin våga släppa in någon på nytt?
Jag undrar om du någon gång kommer att förstå hur mycket dina handlingar påverkade mig.
Innerst inne önskar jag att du försvann från jordens yta, att jag inte behövde dela platser och människor med dig längre.
Men jag får nöja mig med att hålla avståndet.
Kontakta mig inte.