Once

Filmupplevelse!

Trotsade parnormen och stegade in i videobutiken helt på egen hand och utan "ja, men jag kan ju ha någon hemma, faktiskt"-tankar i huvudet.
Tog lite tid på mig att välja.
Fastnade för Once.
Och den sitter fortfarande kvar.
Vilken fin filmupplevelse.
Se den!

I'm smoking!

Det funkade. Och det funkade över förväntan!
Hela dan bara gick så bra.
Jag är så glad och så nöjd och så varm!

Stora Guddottern kom hit i förmiddags och vi övade (lärde in) sången jag skrivit med hennes hjälp till Lille V.
Hon är så duktig och sjöng så fint! Sen läste vi och myste och busade en stund också.
Jag till och med hann tvätta två maskiner innan det var dags att svida om och göra mig snygg.

Blev lite stressad, pga tvätten, men far i väg för att hinna bussen. Då går jag nästan rakt på pappa. Pappa som varit på möte i närheten och bara spontantittade förbi. Då blev det tid för kaffe och sen körde han mig upp, så att jag slapp bussa och fördriva tid.

Gled in i kyrkan prick tre och insåg att de inte var riktig klara än. Gick rakt fram till första raden och satte mig hos Favoritkollegans fru. Då kommer en hel delegation. Mina gamla ungdomar och medledare. Den ena, Boel, skulle vara fadder och sjunga tillsammans med ytterligare en annan. Fyra stycken kommer de och omfamnar mig, stort och härligt mitt fram i kyrkan.
Sen följde fler hej och kramar. Och jag var i högsta grad synlig.

Dopgudstjänsten drog igång och den var så fin! Boel sjöng så fint och Stora Guddottern likaså. Texterna var valda med omsorg och upplägget var innerligt och nära - men så var det också en av Makalösa Mammans nära vänner som var präst.
Precis i slutet, innan Vår fader och välsignelsen var det så min och Stora Guddotterns tur. Vi tog plats vid flygeln, riktade in micken till henne och körde igång. Jag ställde mig dessutom och presenterade det hela inför alla. Det är verkligen ingen stor grej för mig i vanliga fall - prata i gudstjänst utan och med manus, förberett och improviserat gör jag titt som tätt, men här var det ändå speciellt.
Sen sjöng vi. Och folk grät. Vilket gott betyg. Och Stora Guddottern var helt, otroligt duktig. Sista refrängen sjöng hon nästan helt själv. Så bra!

Då var det som om det sista rann av mig.
Så jag stannade på middag och kaffe. Höll mig undan Exet och Maran. Skrattade lite inombords, när jag såg hur hennes barn var väldigt lika honom. Inte honom som barn, men honom nu. Det var rätt komiskt. Och jag var på hemmaplan. Folk hälsade, tackade och kramade om mig.

Makalösa Mamman tackade innerligt. Kändes så härligt.

Följe hem med Boel och hennes lillasyster. Pratade rätt fritt och fick fler pusselbitar. Berättelser om hur han ljugit för Makalösa Mamman, hur han håller distans till sitt gamla liv och hur folk faktiskt pratar. Kändes skönt att få mina misstankar bekräftade.

Och viktigast av allt (eller inte...).
Både Boel och hennes syrra hade tittat på mig och sen på Maran och tänkt:
Hur tänkte han nu?

Ta sats

Klänningen hänger redo.
Tillbehören är klara.
Dopsången skriven.
Doppresenten ligger på tork och likaså Stora Guddotterns present.
Fina presentlådor är inhandlade.
Kort med utskriven sång är ligger också och torkar.

Jag ska gå på dop.
Exet och Maran ska inte hindra mig.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös.
Det är jag.
Men jag är också fylld av kraft.
Här ska det inte smygas längs väggarna.
Jag ska stega fram, fatta min guddotters hand och inta flygeln. Tillsammans ska vi sjunga vår sång till Lille V.

Nervös och stark på samma gång.
Tänk om jag inte fixar det. Tänk om jag bryter ihop vid åsynen av honom. Av henne.

Fast det tänker jag inte göra.
Lite trist är det att behöva bryta sviten på drygt ett år utan att ha sett eller hört honom.
Det har varit skönt att vara utan.
Men det kommer ju inte precis bli till någon vana.

Jag tar sats och hoppar.
Måtte det bära...
Håll tummarna för mig!

Och lite till...

De är så klart på väg att flytta ihop också.
I hennes hus i Satanstorp.
Alltså, huset som hon och hennes fd man köpte, bodde i och lät sina barn växa upp i.
Kul!
De väggarna är säkert inte tyngda av historia...
Z:as sida av sängen har väl för fasen knappt svalnat.

Men det är Exets problem.

Och mitt i allt skit har det fötts en bitskare Lilla My.
Hon är riktigt bitsugen.
Så det kanske blir dop i alla fall.
För visst fasen vore det lite kul att gå dit, glida in och bara vara lite i vägen.
Så där lite obekväm.
Varför ska han få allt utrymme?

Stolt och rakryggad.
Det är ju inte jag som bytt ner mig och sprungit in i nästa relation utan hänsyn till barn och omgivning.
Nu söker han jobb.
Hoppas att han hittar nåt bättre än sin vaktmästartjänst, som inte är fulltid.
Det kan han behöva, nu när han ska försörja hus, fästmö och två styvbarn.
Lycka till!

Aj, som fan

Kommer ut efter gudstjänsten jag sjungit i.
2 missade samtal från Makalösa Mamman, samt ett meddelande: "Hej! Ring mig."
Ringde.
"Det här är inget jag vill berätta, men jag har lovat dig. Exet och Maran har förlovat sig."

Aj, som fan.

Jävla pissiga skitdag

Konflikter på jobbet.
Känner mig överkörd.
Får beröm av chefen och det möts av tystnad. Inte ok att berömma mig. Det är tydligen fel. Till och med Favoritkollegan tyckte att han tagit i. För många meningar riktade mot mig, i jämförelse vad han säger om andras arbete.
Jaha. Men det är ju ingen annan som dragit ihop fyrtiotalet sångare i ett gospelprojekt och fått dem att sjunga asbra i två gudstjänster, efter bara fem repetitioner.
Eller som i fjol startade en helt ny verksamhet och ett år senare har drygt nittio barn inskrivna i den.

Försökte vara duktig och ta överkördhetskänslan med prästkollegan på studs. Bokade möte och berättade vad jag ville prata om och varför. Kändes rakt och schysst.

Hamnade i en diskussion med organisten om var mitt gospelprojekt skulle räknas nästa år. Revir och pengar och platser. Känsloargument. Han har minsann stöttat mig och pratat med chefen, men vill jag inte stötta honom, så behöver han ju inte längre stötta mig. Vi hade ju ingen bra relation i början, men sen tog det sig. Men, visst, vill jag sabba det, så varsågod.
Det hela slutade med att jag tårögd sa att det här inte var en bra dag.

Och så familjekväll i kyrkan. Orgelvisning och bus. Hur kul kändes det?
Var på väg att ställa in.
Långt snack med kyrkoherden. Tårar och trötthet. Och frustration.
Tog mig iväg till slut i alla fall. Och det var nog bra.

Nu har jag kommit hem. Trött och ledsen.
Och har insett vad det är för dag.

I dag för ett år sedan, var sista gången jag hade kontakt med Exet. Det var då jag låg och skakade på golvet och inte kunde ta mig upp. Ingen kunde komma. Jag ringde honom. Han lovade, men ändrade sig efter att ha pratat med Maran. Han skulle ju till Satanstorp och äta middag och jag var minsann inte hans ansvar. Dagen innan hade han lovat att alltid finnas där för mig om jag behövde...

Kroppen minns.
Den här dagen var nog dömd på förhand.

Och så blev det mitt problem...

Lille V ska döpas.
Jag våndas.
Jag vill verkligen vara där. Det här med dop, är liksom stora händelser i min vänkrets. Som fadder till Stora Guddottern känner jag också att det är viktigt för hennes skull.
Och Makalösa Mamman är en av mina närmsta vänner.

Men.

Jag vill inte träffa Exet. Jag vill inte ens se honom.
Jag är inte säker på hur jag skulle reagera och ett dop ska inte handla om mina tårar, eller min ilska.

Det här har jag processat länge nu. Väldigt länge.
Ibland har jag ändå känt att jag kanske skulle kunna gå dit.
Ta med mig Bästiskollegan, som inte känner någon där, smyga in under klockringningen och gå i sista psalmen. Vara med på gudstjänsten, men slippa det sociala.
Visa mig, men bespara mig att behöva avgöra om jag ska hälsa eller inte på Exet.
Det kändes som om detta skulle vara möjligt.
Tills i lördags.

Var hemma hos Makalösa Mamman. Var smakråd gällande dopklädsel för Stora Guddottern och Mamman själv. Frågan kom upp.
Exet kommer att vara där. Och jobba som vaktmästare. Jävligt svårt att smita in och ut, utan att han märker det.
Men inte nog med det.
Maran är också bjuden.
Där går min gräns. Aldrig i livet att jag går och tvingas se dem tillsammans.

Och jag är förbannad.
Makalösa Mamman hävdar att hon inte tar parti. Att hon tänker behålla oss båda som vänner.
Visst.
Men Maran?
Varför i hela fridens namn ska hon bjudas?
Officiellt har de bara varit ett par i fem månader. De bor inte ihop, är inte förlovade eller gifta, de har inga gemensamma barn. Kan hon inte hålla sig därifrån?
Jo, Makalösa Mamman och Maran jobbar ihop, men inte fan var Maran på Stora Guddotterns dop. Fram till nu har jag aldrig hört Makalösa Mamman prata speciellt gott om Maran. Hon har mest suckat över hennes begränsningar som husmor och människa. De gillade inte ens varandra på högstadiet.
Men nu.
Nu är det viktigare att inte ta parti, att inte göra sig ovän, än att värna mig.
Att inte välja sida, blir indirekt att välja.
Jag tänker inte vistas i samma lokal, som både mannen som bedrog, ljög och lämnade och kvinnan som han gjorde det med och för.
Där går min gräns.

Jag köper att Exet är bjuden. Jag förstår det. Jag inser också att det är upp till mig att komma eller inte. Men att bjuda Maran. Det är inte ok.
Där ska hon sitta med mina vänner, mitt gudbarn och en familj, som jag träffat mycket och tycker om.

Makalösa Mamman föreslog att jag skulle se till att få det där mötet överstökat. Det blir kanske inte så farligt. Visa vad han missar. Gå dit och visa honom att du inte är så där förkrossad, som du tror att han går runt och säger.

Som om allt bara hängde på mig. Som om hon gömde sitt agerande bakom att jag väljer. Hon fattar inte att jag inte har något val. Situationen är för laddad. Det finns inte en chans att det kan bli bra. När han lämnade mig, hoppades jag ändå att vi skulle kunna behålla någon form av civiliserad kontakt. Men det var omöjligt. Lögnerna stod i vägen. Det sista jag sa till honom var:
Den dagen hon står officiellt vid din sida, kommer jag aldrig mer vilja se dig. Då vet jag att jag hade rätt och du bevisar att du är en feg ynkrygg.

Så blev det.
Hur fan kan då det här bli mitt problem?