lördag 23 augusti 2008

Knäsvag

Tänkte på dig idag.
På att det var länge sen jag hörde från dig.
På att jag saknar dig.
På fikan vi skulle ta, men som aldrig blev av.
På sommaren, då jag slets mellan mina känslor för dig och känslorna för exet.
På festen på musikhögskolan för många år sedan, då vi fick frågan om vi var ett par och du svarade: Nej, hon ville inte ha mig.
På beslutet att inte höra av mig igen, eftersom du inte svarade på mitt mejl för ett halvår sedan.

Steg av tåget och gick för att möta Bästiskollegan och hennes sambo vid konsertplatsen.
Då såg jag dig.
För första gången på åtta månader.
Och du såg mig.
Leenden.
Avstånd som krympte.
Jag i din famn, du i min.
Glädje. Värme.

Då säger du:
Jag har tänkt på dig. Alldeles nyss. Och inte bara då, utan jag tänker på dig ofta.
Och jag svarar att jag tänkt på dig.

Sen slängs jag tillbaka in i verkligheten:
Det har varit galet mycket att göra. Men vi börjar skola in Lilla My på dagis om någon vecka. Då hade jag tänkt ringa dig och få till en fika.

För så är det ju. Du är sambo, husägare och far till en liten tjej. En liten flicka som delar både namn och födelsedag med mig. Vars mamma jag inte känner och aldrig har träffat. Hon kom in i ditt liv, när vi inte längre hade så tät kontakt. Då vår vänskap kommit i obalans för att du var singel och inte jag. Då outtalade känslor inte längre kunde leva i skydd av varsin partner, utan riskerade att kanske förstöra.

Jag hälsade på dina vänner och förklarade med ett skratt att den där fikan utlovades för ett år sedan. De tittade på dig, skrattade och suckade.
Du sa:
Men jag vet att Lilla My står kvar och väntar på mig.
Jag tror att jag rodnade.

Förra sommaren var du en av dem jag längtade efter att kontakta. Någon jag ville återknyta till. Men jag gjorde det inte. Kändes så konstigt att studsa in i ditt nya liv, när jag blivit singel.
Det dröjde några ledsna sommarveckor, så damp det ner ett mejl från dig. Helt oförhappandes.
Längesen. Läget? Fika?
Svarade och förklarade.
Du mejlade tillbaka att du förlorat din mamma och fotfästet.
Bådas våra liv var förändrade och i sorgen väcktes saknaden av varandra. Så var det i alla fall för mig. Kanske för dig också.
Men det blev ingen fika.

I julas såg jag till att lyssna när mammas kör sjöng, mest för att ha en ursäkt att springa ihop med dig - deras pianist.
Glädje. Värme.
Dina medmusiker påminde dig om att ni var tvungna att avsluta och vi bröt motvilligt mot ett nytt fikalöfte.

Och nu tänkte jag på dig. Du på mig. Och så stod du där.
Men varför är vi så otajmade? När våra vägar gång på gång flätas samman?

Hur är det? Bättre? Det ser bättre ut!
Du log.
På nattåget hem kom ett sms från dig: Gott att ses. Fika snart. Kram.
Jag svarade: Hoppas spelningen gick bra. Hör av dig. Jag är fikasugen.
Nytt pling när jag kom hem: Färdigroddad. Hem och i säng. Sov gott.

Sov sött, kära du.
Själv kommer jag att drömma om dig och undra igen om jag gjorde ett misstag, som gick miste om dig.
Du är så fin.
Och jag blir fortfarande knäsvag.

9 kommentarer:

Kaptenen sa...

Se till att kära ner dig i rätt grabbhalva nästa gång. Du verkar ha förkärlek för de som inte är så rätt... Men vem gör inte det misstaget?

lilla my sa...

Jag kärar ner mig i helyllekillar, så på så sätt är det ju rätt.
Men den förre blev en feg skitstövel och den här är en missad chans. Kan ju inte han hjälpa. Jag var ju rätt upptagen då han var ledig.
Men jag håller med. Vore bättre om jag lade magpirr på lediga, vettiga män. Har du nåt tips på hur man gör? ;-)

Anonym sa...

Nej, jag gör samma misstag som du. Jag lär mig varje dag. Men jag lovar att dela med mig av mina upptäckter.

lilla my sa...

Jag som hoppats på lite matnyttiga tips, som snabbt och enkelt åtgärdar felpirr till rättpirr.
Men vi får väl dela med oss av våra felsatsningar i stället.

Anonym sa...

Jag är ju givetvis ett kap. Men vem är inte det?

lilla my sa...

Så sant. Jag är nog ett av de bästa, jag med.

Anonym sa...

Så vi är som gjorda för varandra? Eller så har en av oss fel...

lilla my sa...

Eller båda. Fast då är vi kanske som gjorda för varandra ändå? Eller?

Anonym sa...

Men med största sannolikhet är vi inte gjorda för varandra och då är frågan vem som är vettig och vem som är ovettig?