Att vara sjuk och hemma har sina sidor.

Avigsidor:

• Man är sjuk...
• När man inte orkar annat än att sova och vara stilla så far tankarna runt.
• Sjukdom ökar drömmandet - mardrömmandet.
• Ensamheten blir VÄLDIGT påtaglig.

Rätsidor:

• Man får ta det lugnt - för man MÅSTE.
• Man får sova.
• När hungern till slut kommer, måste man äta och då kan man lika gärna äta ihop med Första Kärleken och passa på att prata av sig lite.
• Man blir bättre och då orkar man göra adventsfint hemma.

I mitt hem:

• hänger nu två adventsstjärnor rakt och prydligt med timer.
• hänger olika lila och guldiga julkulor i vardagsrummet, röda i biblioteket och en tjusig creme- och grönfärgad i sovrummet.
• ramas köksfönstret in av en ljusslinga.
• ligger turkos och gröna julkulor i en liten grupp på ett fat, tillsammans med annat fint.
• är två kitschiga julkrubbor av tre uppsatta - en minivariant i plexiglas på ett fat med turkos små glasstenar och en fingerdocksvariant på en hylla i köket.
• har även annat pynt, som adventsljusstake, en och annan ängel och någon tomte med dispens placerats ut.

Trodde aldrig jag skulle orka pynteriet i år, men det gjorde jag. Dessutom har det varit mysigt och känts roligt. Det faktum att jag älskar att pynta och göra fint till jul vann över separationsångesten.
1-0 till Lilla My!

Sjuk

Så har jag gjort det.
Första sjukdagen sedan jag började på min arbetsplats för 2,5 år sedan.
Det var nog smart, eftersom jag i princip bara sovit och ändå har huvudvärk, muskelvärk, lock för öronen och känner mig trött och hängig.
På onsdagar har jag dessutom mina rytmikgrupper med små, små barn och föräldrar och det vore väl ingen hit att smitta bebisarna...
Det skrämmer mig att vara hemma från jobb.
Jag är plikttrogen, jag gillar inte att ställa in, jag tror att världen ska gå under när jag inte är på plats och så vidare. Gammalt. Gammal är också irritationen över karensdagen. Jag hade många gånger nöjt mig med att vara hemma en dag, när det är som värst och sen bitit ihop. Med karensdagen är det ju helt galet. Då går det ju inte att gå tillbaka till jobbet dag 2 för att inse dag 3 att man behöver vara hemma igen, för då blir det två karensdagar. Alltså måste man bestämma sig för att bli sjuk när man har möjlighet att vara hemma minst två dagar. Det funkar ju aldrig...
Men det nya är rädslan. Rädslan över att ensamheten och sysslolösheten ska få mig att falla. Och det gjorde den. Hans frånvaro har inte varit så påtaglig på länge. Sorgen så närvarande, saknaden så stor.
Rädd att det aldrig ska ta slut, att jag aldrig ska bli lycklig igen, att jag alltid kommer att leva ensam... Rädd att rädslan ska sluka mig. Rädd att jag inte orkar dra igång igen, när jag en gång stannat av.
Rädd...

Steg för steg...

Lägenheten är skinande ren och godkänd i besiktningen.
Vaktmästaren har varit här och rensat badkarsavloppet, samt vasken i köket. Han är en klippa, som städar efter sig, inte lämnar spår och låser säkerhetslås med framlagd extranyckel och slänger sen in den i brevinkastet.
Julsakerna står redo att bli uppackade.
Inhandling till kalas är bokad med bästiskollegan.
Datum bokat för kontraktsskrivning för lägenhetsbyte.
Steg för steg...

En trea är för stor för en...

Efter att ha jobbat i gudstjänst med HUR många av mina gruppbarn och -föräldrar som helst, så trillade jag hem.
Sjuklig, trött och öm i hela kroppen och hela huvudet.
Kunde jag landa i soffan med glassen jag köpt hem på vägen?
Nej, nej, nej.
Storstädning i fyra timmar fick det bli i stället.
I morgon ska lägenheten besiktigas inför bytet mot en tvåa.
Då gäller det att allt är tipp topp!
Dessutom stundar födelsedagskalas inom kort och adventspyntande, så det är väl lika bra att ha gjort det värsta.
Flytt blir det troligtvis i februari.
Ska bli riktigt skönt.
En trea är alldeles för stor att julstäda när man är själv...

Det är tungt på jobb nu...
Det är tungt privat sedan länge.
Det är ingen bra kombination.
Jag är trött, slut, dränerad.

Och jag är ledsen. Ledsen över att chefen och hans högra hand signalerar att jag måste dra ner. Inte på den grupp jag fått i knäet och som får mig att vackla, utan på de arbetsuppgifter och grupper som är min huvudsyssla, ger mig lust och arbetsglädje. Ingen bra strategi...

Låg, låg, låg.

Mitt i allt detta kom bostadsbolagets beslut att lägenhetsbytet godkänns. Besiktning nästa vecka, så jag måste hinna städa.

Dessvärre har jag och den jag ska byta med lite olika syn på rimlig hastighet. Hon vill byta lägenhet i december (hon har ju redan bjudit en massa folk på nyårsfest...). Det vill inte jag. Jag jobbar som en gnu i december och skulle dessutom aldrig orka dra ihop en flytt inom ett par veckor. Så jag sa tidigast i mitten av januari. Hon blev inte glad och började prata om alla lägenheter hon tackat nej till.
Nåja, hon får en fantastisk lägenhet i toppskick, renoverad med kärlek och omhändertagen. Hennes lägenhet är tämligen nedgången.
Aldrig att jag forcerar flytten! Allt ska gå rätt till. Rätt persons namn på rätt kontrakt, möjlighet till sortering och organisering. För mycket i mitt liv är rörigt ändå.

Men det ska bli skönt att flytta! Jag behöver det. Få börja om på egen hand, bygga ett eget hem, komma bort från väggarna.
Lägre hyra är ju inte heller fel!
Och i morgon inhandlas en ny, snygg bäddsoffa på ikea. Det ska bli kul!

Att få börja om på nytt

När jag läste denna text på Hackes blogg, skrattade jag högt. Den fick bli inledning till den morgonbön jag höll för personalen idag. Varje dag borde nämligen börja på nytt med ett leende.
Här är mina andra tankar, som jag delade med mina kollegor i morse. De svavelosande texterna jag refererar till är domsöndagens texter 2:a årgången (Dan 7:9-10, Upp 20:11-21:15, Joh 5:22-30).

På söndag är det domsöndag och mina rytmikgrupper ska medverka för första gången i kyrkan. Som musiklärare får jag lätt panik när jag läser texter om uråldriga män på tronstolar och böcker med förteckningar över dömda. Hur förarbetar man sådana texter i grupper med barn och småbarnsföräldrar? Konkretiserar ordet? Och hur väljer man sånger? Eller gör söndagsskola?
Jag vet fortfarande inte, men jag tänkte börja testa lite tankar här.

Först och främst har jag beslutat mig för att lämnar de brinnande sjöarna till Favoritkollegan, som är präst.
Jag väljer, med förmånen utifrån att vara lärare och inte teolog, att ta fasta på det som står mellan allt svavelosande, nämligen omstarten, en ny himmel och en ny jord. Kyrkoårets nyårsafton. Sista dagen på det gamla, med löften och förhoppningar inför det nya, då allt ska bli annorlunda och jag en lyckligare och sundare människa.
För längtan efter att få lämna och börja om känns bekant. Det kan jag relatera till mig själv, men också till deltagarna i mina grupper.

Rytmikgrupperna består av små barn, de flesta väldigt nya här på jorden och deras, i många fall, lika nya föräldrar.
I föräldrarnas ögon ser jag förhoppningar. Viljan att skapa det bästa för sina barn, förutsättningar och skydd, men också önskan att välja bort och skydda från sånt som de själva upplevt, men velat vara utan. Det nya livet, som har alla möjligheter att bli så mycket helare, lyckligare och tryggare än mitt eget om jag bara fyller på med rätt saker.
Men barnet är inte tomt när det kommer. Där finns personlighet, dygnsrytm, temperament. Förutsättningar för både begåvningar och svårigheter. Så allt som fylls på påverkas av det som redan finns. Och föräldrarnas räckvidd har begränsningar, det kommer dagar då det inte längre går att skydda barnet, eller välja åt det. Dagar då barnet gör tvärtemot det föräldern ville och föräldern bara hjälplöst kan se på. För tillsammans med våra medfödda förutsättningar, finns också drivkraften att få välja själv.
Och detta pågår ständigt, generation efter generation.

Men jag kan inte sluta hoppas på en ny start, en ny början.
Jag måste tro att det kan bli bättre, att det kan förändras.
I mitt liv här och nu, även om den omstarten aldrig kan bli frikopplad från det som varit, men också i stort, en omstart som verkligen är en ny början, bortom gråt, klagan och död.

Helgslut

Jag är helt slut efter en helg full av eget sjungande och lyssnande på systers skolkonserter.
Och det är konstigt.
Egentligen borde jag vara påfylld efter två bra konserter med kören och en vacker stund i domkyrkan med Förklädd Gud.
Men jag är bara slut...
Det är för mycket nu.
Min jobbsituation stressar mig så.
Jag ha inga reserver och inget energiskapande i min vardag.
Jag sliter med varje dag som ensam och det är tungt nog.
Jag orkar inte att jobbet strular.
Jag orkar inte kämpa på en front till i ett krig jag inte kan vinna.
När får jag lov att vara svag?

Hemmakväll

Har haft en tuff jobbvecka.
Är drabbad av chefens förtroende och goda öga.
Man skulle kunna tro att när man är bra, så blir man belönad.
Men icke…
Just nu känner jag mig bestraffad med fler arbetsuppgifter. Arbetsuppgifter jag får ta över från
kollegor som inte håller måttet. Tacken för effektivitet och planeringssinne är fler grupper, att leda, åka på läger med, administrera och planera. Arg är bara förnamnet.
Dock har det fört med sig två hemmakvällar denna vecka, som jag verkligen njutit av.
För andra kvällen i rad trivs jag hemma och kan slappna av och varagslyxa lite. Har till och med valt bort att ringa upp vänner som sökt mig just ikväll, för att få lite egentid.
Slumrade i soffan nyss, för första gången denna sida juni och tyckte att det var skönt.
Kanske är jag på väg att sluta springa? Eller så tar jag bara ett depåstopp. Oavsett vad så är jag värd det och tänker njuta att jag orkar stillhet, om så bara ikväll.

En tanke

Jag har förhandlat med mig själv från den första dagen vi blev tillsammans.
Då handlade det mest om att han inte stämde in i pojkvänsprofilen - och det var inte lätt att acceptera som sjuttonåring.

Jag vägde i början dåliga kyssar och fumligt nybörjarsex mot ömhet och närhet som pirrade.
Jag vägde senare mesighet och initiativlöshet mot stabilitet och trygghet.
Jag vägde i perioder andras attraktionskraft och spänning mot en djupare kärlek.
Jag vägde i slutet obekräftelse och ointresse mot framtidsdrömmar och minnet av det goda.

Men jag valde alltid honom och valde om honom. Hittade tillbaka till pirr och förälskelse. Mina val gjorde mig starkare, mina känslor djupare och honom bättre i mina ögon.
Endast en fantastisk man kan gå vinnande ur alla dessa förhandlingar.

Jag vet att han återvalde mig en gång på allvar, då han egentligen tänkt gå, efter ett år vi tillbringat med 55 mils avstånd.
Men sen vet jag inte. Jag tvivlade och fick honom att gunga, men han ville alltid tillbaka.
Kanske var det bekvämast, skönast och lättast för honom att stanna, fram till en dag då det inte längre var klart och tydligt. Där stod en annan kvinna och skymde sikten. Där fanns en depression som la sordin på alla känslor, utom de nattsvarta. Där fanns kriser i vår omgivning som dränerade oss på tid och energi.
Och utan erfarenhet av att behöva förhandla och välja om, så fanns det bara en väg. Bort.
Då fanns det bara en enkel lösning på nödvändig förändring och det var att lämna.

Det är ju bara trist att man inte kan förändra sig själv genom att lämna situationen som kräver förändring.

Hade jag så fel?

Jag går i samtal för att hantera livet sedan exet valde att dumpa mig.
Han gjorde det inför familjeterapeuten på vårt andra samtal och hennes lösning var att se till att jag fick en annan psykolog att gå och prata med.
I början gjorde jag inget annat än grät och sen har det mest varit prat.
Hon har hjälpt mig att hitta vissa nycklar, formulera vissa saker och bekräftat mig och mina känslor.
Ändå finns det något som gnager i mig.

Igår sa hon nämligen någonting i stil med: ”Utifrån vad du har berättat, så känns det som om du har projicerat dina goda sidor på honom och att han har psykologiskt parasiterat på dig. Tagit energi ifrån dig.”

Visst känns det skönt när någon säger att han inte är guds bästa barn, men det här snurrar ändå runt i huvudet.
Har det alltså inte varit ett bra förhållande?
Varför trodde jag det då?
Hade jag fel?Är jag inte förmögen att avgöra om något är bra eller inte?
Ingen människa är fullkomlig, men han var den jag valde. Var jag puckad?
Om han inte hade gått, då hade ju verkligheten och omdömet sett annorlunda ut, eller?
Eller var det självklart att han gick, för att förhållandet var dåligt? Var det alltid dåligt? Har jag levt i en total lögn?

Det snurrar, som sagt.
Hur kan någon gå från den ende man kan tänka sig, till att bli någon som haft negativ inverkan på en?
Är det så här det är att separera?
Är orsaken alltid att förhållandet är dåligt?

Förhållandet var ju definitivt inte på topp när han tog steget, men länge funkade vi. Mycket var gott och positivt, men för honom tog känslorna slut och med dem viljan att arbeta för oss.
Betyder det att vi inte var bra för varandra?
Är det då sant att den som lämnar för någon annan gör ett rätt val? För när känslorna tar slut är det ett tecken på att förhållandet är kasst?

Jag trodde nog att det mer handlade om att alla förhållande bygger på att man vill och arbetar för dem. Att man väljer varandra med alla brister och styrkor och kompromissar. Känslorna förändras, ibland är de starka, ibland borta i stress och gräl, men så länge man fortsätter välja varandra kommer de tillbaka.
Eller hade jag helt fel?

*suck*

Var hemma hos Stora Guddottern och Makalösa Mamman ikväll. Mat och umgänge, som så många andra lördagar i mitt tidigare liv.
Nu var det första gången på länge. Det gick bra en lång stund och var trevligt. Middag, Pippi och godis, TV-sällskap. Men så kom det, först i små, små smygande vågor. Minnesbilderna och hur det varit. Hur det borde varit? Hur en lördagsmysig guddotter brukade sitta mellan oss, hur snacket brukade gå, hur jag brukade ha någon att sitta nära, hålla i handen, lägga upp mina ben på. Vid tio hade vågorna ökat i styrka och jag försökte få bukt med tårarna på toaletten. Det var omöjligt och jag plockade ihop mina saker, ursäktade mig och gick hem. Ledsenheten var dubbel. I tårarna fanns även sorgen över att min och Makalösa Mammans vänskap, som inte längre rymmer mig fullt ut. Väl hemma ringde jag mamma, bara för att inte sitta ensam med sorg och tomhet. Vet inte om det var en bra idé. Hon blir så otålig. ”Du måste släppa det här!” ”Det var ju uppenbarligen inte rätt – då hade han ju inte gått.” ”Du sörjer ihjäl dig, du måste gå vidare.” Allt sagt som krävande uppmaningar. Det blir inte bättre. Just nu är jag bara ledsen och behöver bli mött där. Även jag är trött på att vara ledsen. Även jag vill att jag ska bli lycklig igen. Även jag vill lägga detta bakom mig.

Lite bättre?

Med hjälp av Bästiskollegans omtanke och vassa kommentarer om att jag ska ta mig samman och att jag banne mig är närmre äktenskap och barn nu, än när jag var tillsammans med exet i kombination med en torsdagsdejt med Översätterskan med mycket prat, lite mat och en äpplekaka, så känns livet lite bättre.
Tror jag...
Ska sova på saken och se hur morgondagens lekträff med Stora Guddottern och Makalösa Mamman avlöper. Risken finns att jag faller igen, men då är jag i alla fall lite beredd.
Med hopp om god sömn...

Brev till exet

Jag vet inte var jag ska börja. Vi har inte pratats vid på länge nu. Drygt sex veckor. Så länge har jag aldrig varit utan dig. Trodde att saknaden hade börjat lägga sig, men den är tillbaka. Det gör så ont. Du fattas mig så.
Jag kan fortfarande inte fatta att du valde bort mig, valde bort oss. Att jag inte var värd att kämpa för.
När jag tänker på det liv vi hade, det goda vi delade, så går jag sönder. Jag rämnar…
Överlevnadsinstinkten har tvingat mig se det som inte funkade, se besvikelserna och skillnaderna. Det funkar rätt så bra, men det blir som att bygga luftslott.
Jag trivdes, jag älskade, jag ville, annars hade jag ju varit den som gått.

Bästiskollegan försökte få mig på andra tankar igår.
”Du ville mer”, påminde hon mig. ”Du ville barn, familj, en framtid. Du ville initiativ, uppskattning och jämbördighet.”
Allt det är sant, men framförallt ville jag dig.
Jag valde dig och visste då att jag valde bort annat. Jag var beredd att ta de konsekvenserna, att leva utan de stora orden, utan tydligt mål och riktning, bara jag fick leva med dig.
När jag skriver detta framstår jag som någon utan egen vilja, någon som försökte leva sitt liv genom någon annan. Så är inte fallet. Du var ingen kanal, inget redskap, ingen väg till lycka. Du var den jag valde och valde om, som min reskamrat genom livet.

Men du valde bort mig.
Ingenting jag gjorde kunde förändra det faktum att du stängde dörren.
I början trodde jag att det var en fas, att vi skulle kunna hitta tillbaka till varandra igen.
Att vi ett år senare, skulle träffas hos vänner på någon sommarfest och att vi skulle se varandra på nytt, få lära känna varandra på nytt, få återupptäcka och återuppväcka.
Så kommer det aldrig att bli. Det vet jag. Det är kört.

Du har valt bort mig, inte bara här och nu, utan för all framtid. Ditt agerande med Maran, då och nu, ditt sätt att hantera separationen, allt du kastade i ansiktet på mig, de val du gör idag, gör att det är omöjligt för mig att se på dig med samma blick igen. Du kommer aldrig mer att bli insläppt i mitt liv. Jag kan idag inte ens se hur du skulle kunna finnas som bekant. De sår du har orsakat mig är för djupa. Jag ser ingen annan möjlighet än att hålla mig så långt från dig som möjligt. Aldrig mer kommer du att få tillgång till mig. Aldrig mer kommer jag att se på dig med stolthet eller värme. Du förorenade effektivt det liv vi delat. Visst finns alla goda minnen kvar, men de är förpassade. Ibland kommer de tillbaka, men då går jag sönder på nytt. Dessutom passar de så dåligt ihop med de sidor du visat nu, så jag får inte längre ihop bilden.

Jag får höra och försöker tro att man själv skapar det liv man vill leva. Att det hänger på mig och ingen annan om jag är lycklig.
Problemet är att jag skapade ett liv med dig. Jag byggde upp ett hem, en tillvaro, ett sammanhang med dig. Du drog dig ur och kvar står jag i resterna. Tom och trasig. Kanske lättar det när jag flyttar och slipper bo kvar i det hem vi omsorgsfullt byggde oss. En bytesansökan ligger inne hos kommunala fastighetsbolaget och kanske är tiden till en flytt snart mätbar.
Förhoppningsvis gör det skillnad.
Men jag vågar inte riktigt tro det.

Jag vet nu att jag inte var den enda, eller den rätta för dig. Men tänk om du var den ende för mig? Tänk om det aldrig blir bättre än det var?
Jag är så bränd. Hur ska jag någonsin våga släppa in någon på nytt?
Jag undrar om du någon gång kommer att förstå hur mycket dina handlingar påverkade mig.
Innerst inne önskar jag att du försvann från jordens yta, att jag inte behövde dela platser och människor med dig längre.
Men jag får nöja mig med att hålla avståndet.
Kontakta mig inte.

Tillbaka...

i sorgen. Ilskan, blev till drömmar, som blev till ledsenhet.
Tillbaka i varför??? Tillbaka i saknad. Tillbaka i älsk..., nej får inte ens tänka det.

Jag är bara så förbannad

Tydligen är det inte genom egen kraft exet har nytt jobb på g.
Nej, det är Marans man som fixat möjlighet till detta.
Vet inte om det är i hamn, men ändå...
Å andra sidan är det som Bästiskollegan sa. Min bild av exet blir ju bara bekräftad.
Dessutom fick jag reda på att han lånat böcker om massage.
Den informationen tillsammans med minnet av hans kommentar om att han och Maran pratat om att man ju borde få massage ibland, för att må bättre...
Är Mr Mara dum i huvudet?

Jag är förbannad.
Förbannad på att han inte behöver jobba själv. Förbannad på det han har ihop med Maran. Förbannad för att folk tror att jag är övertolkande. Förbannad på att jag reagerar så starkt på vad han gör och inte gör.

I första hand ville jag dela liv med honom
När det sket sig, så vill jag i alla fall bli fri, må bra och kunna gå vidare.

Outad

Sedan en tid tillbaka framgår det med all önskvärd tydlighet på denna blogg att jag är kristen (räkna bara antalet "gudstjänst" eller "guddotter" i de senaste inläggen...).
Inte lönt att hymla, smyga eller sockra sanningen.
Bara att komma ut och vara den jag är.

Anledningarna till att jag har tvekat är:

1. Det har inget med min separation att göra (om man bortser från den lilla detaljen att det var genom kyrkan vi träffades, i kyrkan vi jobbade och i kyrkan han träffade Maran, men det är ju bara petitesser i sammanhanget).
2. Ordet kristen får folk att koppla samman en med allt från Kristi brud, till Kristdemokrater (själv är jag inget av det).

Men i fredags gick det plötsligt upp för mig hur jag skulle göra för att presentera denna sida av mig själv på rätt sätt. Helt enkelt genom att länka till ett TV-inslag, för en bild säger ju mer än 1000 ord och när bilden dessutom innehåller både ord och ton, måste det ju vara oslagbart.
Så håll till godo (och klicka dig fram till "Mamma, pappa, barn")!

http://www.tv4.se/fredaghelaveckan/

Kärleksbombad!

Efter två månaders tomhet och saknad, så träffade jag äntligen 4-åriga Guddottern igår en kort stund i hennes Makalösa Mammas bil.
Min och Makalösa Mammans relation har varit gungig den senaste tiden. Vi har båda varit låga och den neutralitet hon sa sig inta, upplevde jag verkligen inte. Dessutom jobbar hon, exet, Boel och Maran på samma ställe - det ställe där jag, genom Makalösa Mammans beslut, inte längre är välkommen som ungdomsledare. En riktigt soppa med andra ord och jag har valt att hålla distans för att inte förvärra.
Det korta mötet med Stora Guddottern var inte nog, varken för mig eller henne. Makalösa Mamman och jag bestämde raskt att träffas på fredag, men inte heller det räckte. Guddottern ville inte släppa mig.

Så idag hämtade jag henne och vi två traskade iväg till gudstjänst för små och stora. Hand i hand sprang, hoppade och gick vi. I kyrkan valde hon, stora långa tjejen, att sitta nära, nära i mitt knä och gosa, mysa och busa. En liten pojke döptes och tillsammans pratade vi om den stora dag, då jag blev hennes fadder och att vi hör ihop sedan dess.
Efteråt bjöds jag på lunch av Makalösa Mamman och jag och Guddottern lekte och njöt varandras sällskap.

Det finns ett stråk av sorg denna dag. Att inte längre kunna dela den med hennes gudfar. Att exets val att bryta, även bröt den lilla familj vi utgjorde. Saknad...

Men framförallt är jag så fylld av kärlek. Fylld av min kärlek till henne och av hennes till mig.
Vi hör ihop. Ett band som knutits hårt och starkt genom att träffas minst en gång i veckan i hela hennes liv. Till och med innan hon föddes kände hon igen min röst när jag sjöng. Älskade unge...

Som grädde på moset fick jag dessutom en stund med Lilla Guddottern, 18 månader gammal och lika älskad och omhuldad. Lilla Guddotterns föräldrar är Herr och Fru Mazarin, så vi har träffats mycket denna höst. Att höra hennes lilla röst ropa mitt namn, när jag ringer på dörrklockan är stort!

Totalt kärleksbombad sitter jag nu hemma och kan dessutom meddela att jag nu, med Herr Mazarins hjälp, är invigd i punkalagningens mysterium...

En glimt av framtiden?

Häromdagen tog jag en tur på stan efter jobbet.
Trots trötthet och sömnminus, lockades jag inte av tanken att gå hem och umgås med väggarna och TV:n.
Jag sicksackade in och ur affärerna, provade kläder, fingrade på saker och njöt att av att vara ensam, men omgiven av andra.
Mina lungor fylldes av sval kvällsluft och jag höll huvudet högt där jag gick. Kände mig självständig och tillfreds med mig själv.
Innan jag vände hem köpte jag mig en take away-latte. Medan jag väntade på att få den tittade jag mig omkring. I närheten av disken satt två kvinnor, var för sig. Den ena i fyrtioårsåldern, den andra drygt tio år äldre. Den ena satt med en kaffe och blickade ut på gatan. I all sin tankfullhet såg hon nästan uppgiven ut. Den andra satt och bläddrade i medhavda papper, som om hon fördrev tiden det tog att dricka sin kaffe och äta en kaka.

Jag fick min latte och gick ut. Mörkret kröp in även i mig. För tänk, om det var två äldre versioner av mig själv?
Idag, ensam med en latte att ta med till en tom lägenhet. Om femton år, ensam med en latte stirrandes på livet som pågår utanför fönstret. Om ytterligare femton år, ensam med en latte och en bibba papper, sittandes på café för att slippa gå hem till tomheten.
Skräck…

Återta

Sorgeår… ja, det är väl det jag lever i.
Dag för dag lämnar jag mitt gamla liv och återtar mitt eget.
Första sommaren har gått: midsommar, födelsedagar, semester.
Första hösten är under arbete och konstruktion.
Första julen ligger otäckt nära: alla våra födelsedagar, traditioner, fester.
Men den saknaden tar jag tag i en annan dag.
Dag för dag får jag lämna och återta. Blickar jag framåt stupar jag.

Idag åkte jag till Huvudstan med mamma och syster. En riktig tjejdag med shopping och strosande, men också ett steg i återtagandet.
Till Huvudstan åkte vi regelbundet för att sätta guldkant på tillvaron. Visst har jag åkt med andra också, men det var något speciellt för mig och exet.
Nu har jag varit där, gått delvis i gamla spår, men även trampat upp nya stigar.
Sorgeklumpen i magen var ständigt närvarande, men hindrade mig inte från att ha trevligt.
Jag lät mig till och med förföras av allt vackert julpynt. Jag älskar julen…
I mitt fönster hänger nu en fantastisk, lila julgranskula.
Jag kommer kanske genom julen också…

Antiklimax???

Enligt exets egen handlingsplan skulle han ha ringt ikväll för att "stämma av".
Förra gången det var dags, sms:ade jag honom att inte ringa. Det gjorde jag inte denna gång, utan hade helt enkelt tänkt att ignorera det.
Hålla hemtelefonen upptagen och noga kontrollera numret om mobilen skulle ringa.
Han ringde inte... tror jag. Det ringde vid åtta och jag svarade inte, Jag tror inte att det var han, eftersom det var en timme för tidigt (då är han nämligen inte hemma från privatträningen med Maran).
Jag önskar att jag kunde säga att jag inte bryr mig, men det gör jag så klart.
Jag ville inte prata med honom, men jag hade velat att det beslutet låg hos mig, inte hos honom.
Men jag är inte förvånad.
Allt stort snack om att höra av sig vid stora händelser: flytt, jobb, partner... har han ju inte hållit hittills, så varför skulle han börja nu?
Nä, det är bara till att fortsätta stänga dörren, låsa, regla och täppa igen varenda liten springa.