Olycklig - svart på vitt

Då är det bevisat - jag sitter på flertalet nitlotter i livets lotteri.

Trendanalysföretaget Kairos Future har gjort en studie av "Generation Ambition" (30-50 år) i sex länder (Sverige, Danmar, Norge, Finland, Spanien och Frankrike).
Bara det faktum att jag är svensk gör att jag tillhör den befolkning som är näst minst nöjd med livet.
Sen är jag kvinna och det gör att jag är mer benägen att oroa mig och stressa, tydligen beroende av att kvinnor tycks ha högre ambitioner.
Nåja, det här kan jag ta.
MEN, nu kommer vi till det svårsmälta.
Gift/sammanboende mår väsentligt bättre än ensamstående. Den som inte nöjd med sitt kärleksliv är inte ens hälften så nöjd med livet i stort.
Nä, men tack för den!
Nu känns det ju mycket bättre.
Här inbillar man sig att kanske, kanske, kanske har singellivet några fördelar att erbjuda. Tycker att i rättvisans namn, så kunde ju singlar få lov att vara lite nöjdare med något i livet i alla fall. Det är ju trist nog att somna ensam och komma hem till en tom lägenhet, men det kunde väl räcka. Gifta/sambos kunde väl i alla fall ha den goda smaken att vara lite olyckliga. Så himla kul är det ju inte alltid att kompromissa och förhandla.

Dömd till denna olycka, så försöker jag ändå fokusera på något positivt:
En god relation till närmsta chefen är avgörande för hur nöjd man är med arbetet. Den klarar jag! Tjoho! Det finns hopp. Jag kan ju bli arbetsnarkoman. Det passar bra ihop med singellivet.

Det finns en tröst till i detta mörker.
Än så länge har jag inte fyllt trettio. Kanske kommer det en ny undersökning om några år, som säger något helt annat? Hoppas det, för det vore ju skönt att få vara nöjd och lycklig!