Obotlig romantiker

Jag är hopplös.
Jag tror att kärleken ska vara som på bio.
Att det är som i sångerna.
Poetiskt, pirrande, självklart, romantiskt, bortsvepande...

Det här brukar jag inte erkänna.
Utåt försöker jag nämligen hålla en krass och cynisk inställning.
Kärlek håller så länge den håller, inga löften är för evigt, en ring är bara en bit metall...
Men inne i mig, så längtar jag hett efter det stora svallande.
Lyft och snurrar på tågperrongen, smäktande ögonkast, brännande hud och andetag, himlastormar...
I 10 år höll jag till godo med en man med små gester. En man som inte passade in i mallen som drömprins. En man som generades av offentliga ömhetsbetygelser och som inte vågade ta mig med storm.
Och jag tänkte att så är det. Det andra är bara dikt.

Men igår gick det upp för mig.
Jag lever visst som i sångerna och filmerna.
Igår satte Rigmor Gustafsson ord och toner på mina upplevelser.
"You don't have to worry" - nej, din stackare du hade inget annat val än att lämna och var inte orolig, jag klarar mig.
"Don't do it in here" - jag vet du har en ny, men snälla, kyss henne inte här. Jag vet faktiskt inte vad du såg i mig, när hon är din typ.

Se där, jag lever mina romantiska drömmar...