Jag är så förbannad!
Har ju inte längre någon kontakt med exet.
Har till slut insett att det inte leder någonstans, förutom djupare ner i svärtan.
Men ikväll blev jag uppdaterad på vad som händer i hans liv (inte av honom).
Jag fick reda på att han fått ett förstahandskontrakt på en lägenhet, dessutom i min gamla hemstad.
Han har tydligen också ett jobb på gång – ett som ligger närmre hans kompetens och inte bara ett sketet vaktmästarjobb i en kyrka, som han harvat runt på sen han misslyckades med att hämta ut sin civilingenjörsexamen härom året.
Det vill säga:
Livet ger honom rätt.
Så fort han lämnade mig, så började bitarna falla på plats.
Som om jag var den som bromsade.
Och det gör mig så förtvivlat förbannad!
Jag unnar inte honom detta.
Jag önskade att livet satte krokben för honom.
Att han fick det tufft på jobbet pga misstankar om hans och Marans förhållande.
Att han skulle flytta runt i sunkiga andrahandslägenheter ett bra tag.
Att han skulle sitta på sitt skitjobb tills det drogs in.
Men i stället flyter det på.
Det är han för fan inte värd!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Häng inte upp dig på hans liv. Skapa dig själv ett eget.
Som vanligt har du rätt, men mina känslor går inte hand i hand med mitt förnuft...
Åh, vad jag känner igen de känslor du beskriver. Man söker rättvisa och upprättelse och förväntar sig att hela världen, hela l i v e t, ska uppfatta det som man själv gör det. Man känner sig liksom dubbelt sviken.
Kan inte förklara det, heller inte analysera det. Nöjer mig med att bekräfta det du känner. För jag har själv varit där - och har kanske fortfarande samma känsla. Bara tänker på det mer sällan nu.
Tack, Filura.
Det känns skönt att inte vara ensam i sin vanmakt.
Har ju förstått att allt det jag går igenom är så fruktansvärt allmänmänskligt och det ligger en tröst i det, men också en srog och frustration över att så många ska behöva ha det så här...
Skicka en kommentar