Kära dumpade,
tro inte att vägen till lycka går genom någon annan!
Ensam föds du och ensam dör du.
Däremellan inbillar du dig att du hör ihop med andra.
Du söker trygghet och kärlek i relation till andra.
Definierar dig genom andra.
Men detta är bara en chimär!
När som helst kan dessa människor, som du tror är en del av dig, ryckas bort. Frivilligt eller ofrivilligt.
Och då står du där med skägget i brevlådan.
Nej, se till att lära känna dig själv.
Genomför dina drömmar och stirra dina rädslor i vitögat.
Umgås med dig själv, roa dig själv och ett, tu, tre, så har du hittat din livskamrat – Du!
Kommentar
Det här har jag trott på stenhårt.
Jag trodde att jag träffade mannen i mitt liv som 17-åring och var inte odelat positiv. Lite jobbigt att inte vara fri och ledig.
Men jag lät mig inte hindras. Här skulle inga bojor slås!
Jag flyttade iväg drygt 50 mil för att uppfylla drömmen att studera sång på folkis. Jag genomförde min princip att bo själv ett år i egen lägenhet innan samboskap.
Jag skapade mig egna sfärer, hade egna vänner och pratade vitt och brett om insikten att 1 + 1 aldrig kan bli 1 utan 2.
Kände mig både stark och duktig.
Med detta i bagaget skulle man kunna tro att jag skulle stå stadigt.
Men, ärligt talat.
Hur kul är det på egen hand?
Visst är jag rätt intressant och har många goda sidor, men till och med jag blir trött på mig själv om jag inte får någon annan input.
Klart att jag ska genomföra mina drömmar, men det är attans tråkigt när ingen finns där bredvid och fattar hur stort det är.
Jag stirrar och stirrar och stirrar på mina rädslor och tar tag i dem. Men hur kul är det när ingen applåderar?
Och det här med att roa sig på egen hand… det har nog sina poänger, men det är rackarns mycket roligare när man är två!
måndag 8 oktober 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ensam är stark. Du ska applådera dina egna framsteg. Ingen behöver bekräfta dig, visst är det trevligt och upplyftande men du ska klara dig utan.
Klart jag ska, klart jag gör, jag menar bara att det är tristare...
Patetisk stimulimänniska, sån är jag... men jag står för det.
Det är inte konstigt att man slår knut på sig själv när båda delarna är bra...att vara ensam men ändå två..!?!? //M
Skicka en kommentar