En dröm…

Jag drömmer mycket. Hela filmer utspelas bakom mina ögonlock varje natt. Så har det alltid varit.
Nu drömmer jag så klart mycket om exet.
Här är den senaste:

Vi sover tillsammans i en liten säng med träram, i ett vindsrum.
Sluttande tak med takfönster på båda sidor och gavelfönster vid huvudändan.
Jag vaknar till och hinner registrera att vi sover skönt – nära, lagom varmt och tryggt. Jag känner mig hemma och lycklig.
Då ser jag ett stridsplan flyga utanför det ena takfönstret. Det avtecknar sig mot en mörk himmel och loopar. Det suger till i maggropen, för jag är inte så där jätteförtjust i att flyga och tycker att det är lite läskigt med loopande plan – det känns som om de ska falla ner.
Även exet vaknar och helt plötsligt är jag inte trygg längre.
Jag frågar om han vill att jag ska fortsätta sova bredvid honom på hans arm, eller om han skulle föredra att vi sov skavföttes. Han väljer det sistnämnda och jag fylls av en sådan sorg och känsla av avvisning och förnedring, men kryper ner i fotändan och tänker att det nog ändå är bäst. Jag ska ju inte pressa honom. Det var därför jag frågade – jag ville bara ligga hos honom om han själv ville ha mig där.
Då ser jag hur det hänger en spindel från det andra takfönstret – det som är ovanför sängen. Jag gillar inte spindlar och tvingas störa honom och be honom ta den för att jag ska kunna sova. Han suckar och blir irriterad, men gör det.
Drömmen slutar med honom sittandes upp på sängkanten med spindeln i handen och jag ihopkrupen i fotändan.

Han var verkligen en stor del av min trygghet. Han var min familj. Han tog spindlar och höll om mig när jag kände mig liten och rädd. Jag älskade att kura ihop mig i hans famn och somna där och det första jag gjorde när jag vaknade var att rulla bort till honom.
Flygplan återkommer i mina drömmar i perioder då jag känner mig otrygg. Ibland sitter jag i dem, ibland ser jag dem. Ibland sprängs de eller störtar. Ibland loopar de bara och får mig att hisna. Mången natt har jag vaknat rädd efter en flygplansdröm och krupit nära.
I drömmen frågar jag om han verkligen vill att vi ska sova nära. Ofta frågade jag honom om han var nöjd, om han hade det bra, om han var lycklig. Jag frågade eftersom jag aldrig fick någon spontan bekräftelse eller feedback. Jag visste aldrig riktigt var jag hade honom. Det sista året började han svara som han gjorde i drömmen. Att han helst låg själv, eller att han inte älskade mig, eller att han bara kysste mig för att han kände sig tvungen. Det var ont och tungt…
Jag vet att min mörkerrädsla och spindelfobi hämmade både honom och mig. Jag tyckte att det var jobbigt när han var bortrest länge och det var tufft för oss båda. Jag trodde att han var oumbärlig. Nu vet jag att han inte är det. Jag dödar spindlar, går hem själv i mörker och mörkret i lägenheten är övervunnet sedan länge. Det är synd att jag inte tog tag i det tidigare, men han sa inte förrän efteråt att det hade varit viktigt för honom och då är det svårt att hitta motivationen.
I slutet var jag så ensam…