Bästa Boel,
det här är ett brev till dig, som jag aldrig kommer skicka eller mejla.
Men jag måste få det ur mitt system.
Du kom in i mitt liv som tonåring, på väg att omdefiniera dig själv och ta chansen att bygga dig själv på nytt i ett nytt sammanhang.
Jag vill tro att jag var en del av den processen.
I den ungdomsgrupp jag var med och ledde, blev du en av de lysande stjärnorna: rolig, kompetent och seriös.
Jag gav dig en plats på scen i våra uppsättningar, gav dig sånglektioner och uppmuntrade dig musikaliskt.
Jag satte stor tilltro till dig och bad dig bli ledare för andra, då jag såg att du hade så stor kapacitet.
Jag tog dig i försvar, när kollegor ansåg att du inte levde upp till förväntningarna. Jag såg att våra krav var för högt ställda, för trots alla dina talanger så var du fortfarande tonåring.
Med åren växte värmen oss emellan. Du blev ung vuxen och åldersskillnaden minskade. Allt mer började vi jobba sida vid sida och en vänskap växte fram. Fortfarande med en rollfördelning där jag var mer omhändertagande, men det fanns en ökande ömsesidighet.
När du flyttade utomlands för att jobba, samtidigt som din familj flyttade till andra sidan jorden, fanns jag där som en del i din trygghet.
Jag lyssnade, tröstade och stöttade när du ringde på knastrig telefonlinje och grät och kände dig liten. Jag lovade din familj att finnas till hands när du kom hem igen och det gjorde jag.
Jag såg så mycket av mig själv i dig och tyckte så mycket om dig.
Vi återgick till att arbeta tillsammans och denna gång på lika villkor. Det var så givande!
Jag fick se hur du strålade och tog plats – i ditt jobb och på din fritid. Och jag ville fortfarande tro på dina ord, att jag var en del i din strålglans, att jag hade något med vägen dit att göra. Jag fortsatte att ge dig utrymme – på scen och i mitt hjärta.
Under hela denna tid, var jag ena delen i en väl sammansvetsad enhet. En enhet som du gärna kallade familj.
Kanske trodde du att allt jag gjorde hade dubbla avsändare, kanske trodde du att både han och jag arbetade lika mycket för relationen. Så var det inte. Det var jag som bondade, som nätverkade och som höll liv i det sociala. Han tyckte det var praktiskt, men var totalt ointresserad. Det skilde ju dessutom 11 år på er. Jag vet att du tyckte mycket om honom, men jag trodde nog att det var du och jag som hade den djupa vänskapen.
Men jag hade fel.
Inte en enda gång har du hört av dig sen jag blev lämnad. Inte ett sms, inte ett mejl, ingenting. Bara tystnad…
Det gjorde mig ledsen, men jag hade ändå någon sorts förståelse. Du är vuxen, men ung och det är svårt att veta hur man ska göra.
Men jag hade fel.
Du hörde inte av dig, eftersom du valt sida. Du valde honom.
Nu, när han är mellan lägenheter, så öppnar du upp ditt hem för honom.
Inte ett ord till mig, men totalt stöd till honom.
Det gör ont, må du tro!
Det svider lika jävligt som grus mot knäna.
Och inte ens har du haft ryggrad nog att berätta det för mig. Jag har fått reda på det på omvägar.
Kanske är det som killbästisen från tonåren, Agronomen, sa: Du vill ha en del av mitt liv.
Ja, nu får du det. Vardagen med mannen jag levde med. Det som innebär att man har någon som tvättar, lagar mat, städar och myser i soffan.
Men du förlorar mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Ouch. Dubbelt svek. Hang in there.
Det är mycket som är jobbigt när ett förhållande tar slut. Bland annat att det är mycket mer saker än bara exet som blir "före detta". Även vissa som man hade tänkt sig skulle bestå. Som evig vänskap... Hoppas du har en boxboll och lite umbärligt porslin hemma, så inte ilskan i sorgen blir kvar därinne.
Tack för uppmuntringen, eller vad man nu ska kalla det.
Det är illa... lika gråtrist som vädret i dag.
Men, jag står ut och omger mig av sådana jag tycker om och som tycker om mig.
Självkänslan har åkt på ett par riktigt illa törnar dessa månader, men på något konstigt sätt har jag också känt mig mer bekräftad än förr.
Jag är noggrannare med vem jag omger mig med och de som finns runt mig är duktiga på att säga fina och bra saker. Och ännu bättre - jag försöker verkligen tro dem.
Sen är jag fruktansvärt dålig på att ta sönder saker, men desto bättre på att snacka... det hjälper det med.
Men ikväll ska jag ta ut min ilska över proppen i badkaret!
Det kan den gott ha, den jäveln.
Ooooo...Illa.
Jag upplevde nästan samma. Med bara den knorren att de sedan blev ihop, min bästa vän och mitt ofrivilliga ex.
Lojalt värre.
Hon finns definitivt inte kvar i mitt liv. Och honom fick jag snabbskjuts att komma över. Det var det enda bra i kråksången.
Filura: Ahhh, gör mig ont att höra. Vilket grymt svek! Ibland undrar man över hur illa vi kan göra varandra...
Hur gjorde du för att komma över exet? Speciellt om det gick snabbt. Ny förälskelse? För jag vete sjutton hur man gör...
Ja, nu var jag lite väl hurtig när jag kallade det SNABBskjuts...
Det tog såklart tid att komma över dem, bägge två. Åratal, faktiskt.
Kan fortfarande (5 år senare)drömma om dem, och vakna med dålig känsla i hela kroppen.
Vet inte vem jag saknade mest egentligen. De upptog enormt stort utrymme av mitt liv, båda två. Förmodligen för stort.
Efter tiden med honom levde jag som i familj med henne och våra söner. De blev varandras bästisar och vi umgicks dagligen.
Hon tröstade mig när jag hade behov av att bearbeta min spruckna relation...trodde jag. Kanske hade hon redan då egna avsikter med att få mig att snabbast möjligt komma över honom?
Jag hade börjat träffa min nuvarande man när sveket uppenbarade sig. Men även om mitt hjärta höll på att ta in en ny person blev det ju en massa tunga känslor att hantera. Jag blev totalt förvirrad.
Det jag gjorde var att be henne hålla sig långt borta från mig. Honom var jag tvungen att möta varje dag eftersom vi jobbade ihop. Fruktansvärt.
Till slut bytte jag jobb. Och jag har inte sett nån av dem på flera år. Jag tycker egentligen synd om dem, som betedde sig så patetiskt ynkligt.
Och nu, när jag har något mycket värdefullt i en ny familj, kan jag tydligt se att jag ju inte haft nån framtid med någon utav dem. Undrar mer hur jag nånsin kunde tro det.
Antar att det stavas; att ha kommit över någon.
Filura: Oj...
Länge skrämde den tanken mig. Tanken på att en dag inte längre se vad det var som band oss samman, vad som gjorde att jag trodde på oss. Nu känns det mer befriande att den dagen kanske kommer. Redan nu börjar det kännas overkligt att det varit vi, samtidigt som det känns helt onaturligt att det inte är vi. Förvirrat...
Så förment elakt av henne. Det finns de som påstår att man inte rår över sina känslor. Bullshiterei säger jag. Och om man nu inte kan rå över känslorna, så rår man i högsta grad över sitt handlande och borde ta ansvar för det.
Men det inger hopp att du hittade någon annan (eller blev hittad) att dela liv med och att det är bra och bättre.
Även om resan dit måste varit outsägligt tuff, med jobbyten och barn.
För min del känner jag mig otrygg nog och vet inte hur jag skulle orkat fler vacklande delar i livet.
Tack för att du delar med dig!
Skicka en kommentar