Där Satan har sin boning!

Hacke har de senaste dagarna frågat efter och klurat kring ondskans ursprung och symboler. Intressant, tycker jag.
Så jag vill inte vara sämre.

Ondskan bor så klart i Satanstorp, en liten håla där inget gott någonsin sett dagens ljus.
Självklart heter inte denna lilla satansport, nej tätort, just Satanstorp, det skulle vara alldeles för uppenbart. Nej, den heter något annat, men väldigt snarlikt.
Bussen som går dit heter 166, men det förstår ju alla att det är en omskrivning för 666, Odjurets nummer.
Som av en händelse är det även härifrån Maran är sprungen och framlever sitt äktenskapsbrytande liv.
Kunde man ju förstått på förhand...

I det här läget brukar jag få en utskällning av Bästiskollegan. "Du får inte lägga det här på henne!" "Lägg av, det är inte nyttigt att gå och bli bitter!"

Men, jag gör revolt. Jag tänker visst pysa ut mitt förakt och min ilska även mot Maran. Hon är i högsta grad inblandad i Exets göranden och låtanden. I alla fall kommer jag att pysa den här, när jag behöver. Och bitter tänker jag också vara. En riktig bitterfitta, när jag känner att jag måste. Nåt ska ju underlivet användas till!

Får väl bara akta mig, så att inte jag tvingas bo i ett småhus, bland smådumma, småfeta, småbarnsmammor från Satanstorp.

Den här dagen

Idag för ett år sedan kom exet hem med två inslagna cd-skivor och ett fång tulpaner. Oväntat, eftersom vi inte brukade göra någon stor affär av den 14 februari.
Jag tänkte att det kanske var en vändning, ett gott tecken. Jag hade inget till honom och kände ett styng av dåligt samvete, men lät mig också njuta av att vara lite bortskämd.
Fyra dagar senare sa han att han inte längre älskade mig. Att han inte visste vad han kände eller ville. Att han var vilse. Och i hans mobil dök ett sms upp från Maran samma kväll. Min värld rämnade och sen kämpade jag i fyra månader till för att tråckla ihop den.
Det gick inte. Skivor och blommor var nog inte ett tecken på vilja. Idag tror jag att de var ett tecken på dåligt samvete.
Det gör fortfarande så in i helvetes ont…

Nöd och lust

Ungefär varannan vecka kommer en massör till min arbetsplats och behandlar till subventionerat pris. En otrolig lyx, som jag brukar unna mig. En halvtimme på bänken gör underverk med både kropp och själ.
Kvinnan som masserar är en pratig, varm och pigg kvinna, som lägger sig vinn om att veta vem man är.
Jag berättade om min flytt och hon var så glad för min skull. Jag fick beskriva lägenheten och lova att ta med bilder. Vi pratade tunga lyft och färg och ljus och möblering.
Och när jag ligger där halvnaken, drämmer hon plötsligt till:
"Tänk, nu får du möta våren i ny lägenhet. Och när sommaren kommer, då är det dags att göra dig tillgänglig för det motsatta könet. Det här ska inte gå till spillo. Ut och ha kul, unga tös."

Jag skrattade och jag kan uppskatta hennes underliggande omtanke. Men jag tycker inte att det är så enkelt.

Jag har börjat känna igen.
Jag har varit på en kaffedejt, som kanske kan bli en påtår.
Jag har lite mejlkontakt med en flirt.
Det finns en man jag tycker mycket om, men som inte är aktuell av många skäl.

Det är skönt att känna igen. Det är skönt att kunna unna sig lite flirt.
Men mer än så är det inte.
Den första tiden efter separationen värkte varenda cell i min kropp. Jag längtade beröring, jag trängtade närhet. Avsaknaden av kroppslighet gjorde ont i mig.
Sen har tiden gått och med den lusten.
Min Lusta är en känslig individ.
Hon kan vara stark och härlig, men skygg och lite snarstucken när hon sätts åt sidan.
Och nu vet jag inte riktigt var hon är.
Hon har försvunnit förr och då har det tagit tid att locka fram henne igen.
Tänk om hon inte vill komma tillbaka?

Många nyanser av vitt

Jag har flyttat.
I fredags gick lasset och nu sitter jag i min nya lägenhet. En charmig tvåa, som bara är min.
Visst är uppe, men det mesta är fortfarande i kartonger.
Lägenheten är sliten och i desperat behov av omsorg.
Så imorgon inhandlas många liter vit färg i nyansen "näckros".
Lika mild och vacker som den låter.
Vald ur ett ofantligt antal vita färger med fantasifulla namn, med värdefull hjälp av Fru Mazarin.
Vad skulle jag gjort utan mina vänner och min familj? Älskade människor.
Som fantastiska lillebror, som packat, skruvat, burit, kört, städat, kopplat och slitit fyra dagar den gångna veckan.
Eller mamma som la flera timmar på att packa ner mitt kök och lika många på att packa upp det.
Och Makalösa Mamman, som stod vid min sida hela flyttdagen med hela sin organisatoriska förmåga.
Herr Mazarin som skrubbade ugn och ställde möbler på plats och Bästiskollegan som torkade ur och fejade i ett dåligt städat kök.
Och nu börjar det på nytt. En ny lägenhet med nya möjligheter. Ett rent blad. En ny sida i mitt liv.
Under några veckor nu kommer den vita färgen "näckros" att läggas över gamla fläckar och synder och göra gamla slitna väggar till rena vackra ytor där nya drömmar får plats att växa fram.