Tuff dag och kväll

Ibland blir ensamheten så påtaglig…
Ett mejl från en vän som vill träffas utlöste tårar och jag satt gråtandes hos ena bästiskollegan.
Hur gör man när det finns taggar som gör ont och hinder som känns oöverstigliga till vännen?
När ens sorg inte ryms i vänskapen, när den som säger sig vara neutral tar ställning och när en av ens närmsta vardagsvänner glider ur vardagen, men delar vardag med exet genom jobbet.
Hur överlever man saknaden av ett gudbarn man tidigare träffat minst en gång i veckan och nu inte sett på två månader?
Hur reparerar man svek?
Jag vet inte… och därför vet jag inte hur jag ska göra. Träffas, med risk för att allt det outtalade bubblar upp och gör det värre, eller inte träffas, och låta sprickan och känslan av svek växa sig allt större?
Det bästa vore väl att tala ut, men då måste båda vilja och jag tror inte att önskan är ömsesidig. Men jag tror heller inte att jag orkar låtsas som om det inte finns.
Så jag köper mig tid genom att vara uppbokad.

Väl hemma efter en lång arbetsdag ringde syster för att boka systerdag. Mysigt… Systerdag växte till mamma-/dotterdag och så var mamma i telefon. Jag grät och berättade om dagens dip. Kändes skönt. Tyvärr grumlades känslan av att mitt föräldrahem är i gungning. Inget nytt under solen, men det är så smärtsamt.

Och nu får jag bära det själv. Det finns inte längre en famn att krypa in i och dela sorg och oro med. Mitt gamla hem är ostadigt och det egna jag byggde finns inte längre. Just nu är jag så ensam…

So far...

I drygt fyra månader har jag levt ensam.
Om jag bortser från de stunder då det fortfarande känns som en mardröm och i stället ser till vad som hänt under denna tid, så känns det snarare som fyra år.
Så här är en summering.

Saker jag numer gör och klarar:

• Rensa avlopp med kaustiksoda
  Tidigare oprövad mark, men nu är jag något av en mästare i denna gren. Lagom farligt, låter roligt och ger snabbt resultat. Synd bara att det gör mig till miljöbov.
• Jaga och döda spindlar
  Varje ofrivillig närkontakt med en åttabening orsakade hjärtklappning, panik och hyperventilering och olustkänslan satt i länge efteråt.För tio år sedan skulle jag ha skrikit, sprungit och flippat ut tills någon tog hand om äcklet. För fem år sedan skulle jag ha satt något över den alternativt smashat den och gått omvägar och ryst tills någon kom hem och tog hand om resten.
  Nu tar jag tag i problemet metodiskt. Ett välriktat och hårt slag med en sko plattar ut odjuret och sedan tar dammsugaren hand om resterna. Sitter den väggen eller i taket är det dammsugaren direkt. Jag får knappt en förhöjning av adrenalin längre.
  Det är nästan lite synd.
• Tvätta
  Missförstå mig rätt nu. Självklart har jag tvättat även tidigare, men tvättkällaren var jag inte speciellt god vän med. Mörk, läskig och spindelrik. Nu däremot är jag totalt in control of the tvättkällare, vilket har smittat av sig även på andra källarutrymmen. I rule!
• Mörker
  Jag har alltid varit illa mörkrädd, till och med i lägenheten. Att gå hem själv i mörker gjordes ytterst sällan och då i mer än rask takt (synkade väl stegen med hjärtrytmen). Men nu… inte fasen ska lite mörker stoppa mig. Och märkligt nog, för varje gång jag traskar vägen hem i mörker, så sänks pulsen. Nu är det först efter tio på kvällen, som jag har nycklarna i handen.

Saker jag jobbar på:

• Laga mat
  Ärftlig akilleshäl. Blir ofta köpelunch och lite fil på kvällen. Men jag jobbar på det. Plättar är jag till exempel en total virtuos på. Också det ärftligt…
• Umgås med mig själv
  Är inte lika desperat efter sällskap. Gillar fortfarande inte långa dagar med endast mig själv som sällskap, men blir inte panikslagen längre. Det finns ju alltid saker som måste göras: yoga, varma bad, shopping, bokläsande, bloggande, dansa framför spegeln…
• Laga punka
  I teorin vet jag ju hur man gör, men jag har aldrig gjort det. Skulle kunna lämna in cykeln, men det är ju ingen sport. Så jag har en punkadejt med Herr Mazarin på lut vilken dag som helst nu. Får kanske förbereda mig med lite facklitteratur först? Castor lagar punka ska vara bra, har jag hört.

Saker jag fortfarande är usel på och nog aldrig kommer att behärska:

• Rensa avlopp manuellt
  Uärk! Går bara inte! Tänker inte ens försöka lära mig. Äckligt, vidrigt, hemskt… Dessutom är ju hela poängen med hyreslägenhet att det finns folk att ringa, som kan komma till undsättning till damer i nöd.
• Sluta shoppa
  Varför? Måste ju unna mig några glädjeämnen… Dessutom är det riktigt trevligt att stiga ut i omvärlden i snygg frisyr och snygga kläder inifrån och ut. Vem vet, kanske kan må bra-känslan smitta av sig utifrån och in också?
• Rebound
  Nä, det går bara inte. Jag kan inte, inte ens i tanken. Hur fasen gör man? Jag var sjutton sist och det känns som om spelreglerna är i grunden förändrade. Flirta - inga problem, men sen tar det stopp. Känns ju lite dumt och frustrerande. Tänk att gå omkring, snyggare än någonsin, smalare än någonsin (separation är ju världens effektivaste bantningskur!) och inte vara kapabel att använda det. Vilket slöseri!

Brev till Boel

Bästa Boel,
det här är ett brev till dig, som jag aldrig kommer skicka eller mejla.
Men jag måste få det ur mitt system.

Du kom in i mitt liv som tonåring, på väg att omdefiniera dig själv och ta chansen att bygga dig själv på nytt i ett nytt sammanhang.
Jag vill tro att jag var en del av den processen.
I den ungdomsgrupp jag var med och ledde, blev du en av de lysande stjärnorna: rolig, kompetent och seriös.
Jag gav dig en plats på scen i våra uppsättningar, gav dig sånglektioner och uppmuntrade dig musikaliskt.
Jag satte stor tilltro till dig och bad dig bli ledare för andra, då jag såg att du hade så stor kapacitet.
Jag tog dig i försvar, när kollegor ansåg att du inte levde upp till förväntningarna. Jag såg att våra krav var för högt ställda, för trots alla dina talanger så var du fortfarande tonåring.
Med åren växte värmen oss emellan. Du blev ung vuxen och åldersskillnaden minskade. Allt mer började vi jobba sida vid sida och en vänskap växte fram. Fortfarande med en rollfördelning där jag var mer omhändertagande, men det fanns en ökande ömsesidighet.
När du flyttade utomlands för att jobba, samtidigt som din familj flyttade till andra sidan jorden, fanns jag där som en del i din trygghet.
Jag lyssnade, tröstade och stöttade när du ringde på knastrig telefonlinje och grät och kände dig liten. Jag lovade din familj att finnas till hands när du kom hem igen och det gjorde jag.
Jag såg så mycket av mig själv i dig och tyckte så mycket om dig.
Vi återgick till att arbeta tillsammans och denna gång på lika villkor. Det var så givande!
Jag fick se hur du strålade och tog plats – i ditt jobb och på din fritid. Och jag ville fortfarande tro på dina ord, att jag var en del i din strålglans, att jag hade något med vägen dit att göra. Jag fortsatte att ge dig utrymme – på scen och i mitt hjärta.

Under hela denna tid, var jag ena delen i en väl sammansvetsad enhet. En enhet som du gärna kallade familj.
Kanske trodde du att allt jag gjorde hade dubbla avsändare, kanske trodde du att både han och jag arbetade lika mycket för relationen. Så var det inte. Det var jag som bondade, som nätverkade och som höll liv i det sociala. Han tyckte det var praktiskt, men var totalt ointresserad. Det skilde ju dessutom 11 år på er. Jag vet att du tyckte mycket om honom, men jag trodde nog att det var du och jag som hade den djupa vänskapen.

Men jag hade fel.
Inte en enda gång har du hört av dig sen jag blev lämnad. Inte ett sms, inte ett mejl, ingenting. Bara tystnad…
Det gjorde mig ledsen, men jag hade ändå någon sorts förståelse. Du är vuxen, men ung och det är svårt att veta hur man ska göra.
Men jag hade fel.
Du hörde inte av dig, eftersom du valt sida. Du valde honom.

Nu, när han är mellan lägenheter, så öppnar du upp ditt hem för honom.
Inte ett ord till mig, men totalt stöd till honom.
Det gör ont, må du tro!
Det svider lika jävligt som grus mot knäna.
Och inte ens har du haft ryggrad nog att berätta det för mig. Jag har fått reda på det på omvägar.
Kanske är det som killbästisen från tonåren, Agronomen, sa: Du vill ha en del av mitt liv.
Ja, nu får du det. Vardagen med mannen jag levde med. Det som innebär att man har någon som tvättar, lagar mat, städar och myser i soffan.
Men du förlorar mig.

När det inte blir som man tänkt sig

är det härligt med vänner som sluter upp.
Dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig och det är trist.
Men kvällen räddades av Översätterskan som bara slöt upp och hängde med ut på promenad och fika. Dessutom räddade Skribenten det hela, eftersom jag inte tagit med mig plånbok... men han gjorde en hjälteinsats och kom med kontanter.
Och Bästiskollegan ringde och kollade av.
Vad skulle jag gjort utan er?

Möten som berör...

även om man sitter i ett auditorium, ska detta inlägg handla om.
Jag har haft turen att i två dagar få vara mottagare.
Det är en sån lyx, när jag i vanliga fall jobbar med att få andra att uppleva, känna och lära.
Enda nackdelen är att det har varit mycket bra på lite tid. Uppmärksamheten orkar inte riktigt vara på topp hela tiden, men det är ju ett i-landsproblem i sammanhanget.

Så här är en liten presentation av de människor som berört mig (på många meters avstånd):

• Martin Ingvar, hjärnforskare. Rolig, rapp och tankeväckande!
• Pija Lindenbaum, författare. Fantastiska bilderböcker för barn! Igenkänning och humor.
• Niki Daly, 60-årig författare från Sydafrika. Jag är betagen! Hade turen att få luncha med honom och det samtalet var bara ljuvligt. Stillsamt, underfundigt och uppriktig uppmärksamhet. Kärlek.
• Jonas Hassen Khemiri, författare. Vacker man med vackra tankar och vackra ord. Ville ta hem. Vågade inte... han var rätt lång och hade varit svår att smuggla ut obemärkt.
• Georg Riedel med litet band. Jazzig guldstund. Hujedamig, så bra han är!

Invändigt är jag varm och skön. Nu ska jag bara värma på utsidan med ett bad och sen somna med ett leende på läpparna.

Ska det aldrig gå över?

Jag är så låg... igen...
Börjar känna mig som en raspig, repig, hackig cd-skiva.
Ett tag tuffar det på, men så halkar jag tillbaka och står och stampar.
Jag vet att det är utlöst av informationen jag fick i söndags, men det är ändå jobbigt.
Så påfrestande att vara ledsen och nedstämd.
Tro mig, jag försöker att bryta det.
Tänka på annat och hålla mig sysselsatt.
Men det finns där, som ett tunt flor över allt annat.
Jag fattar inte...
Fattar inte att han bara slängde bort oss och det vi byggt under så många år och med så mycket kärlek.
Det är en sådan sorg.
Och jag vet faktiskt inte om jag någonsin läker igen.
Korta stunder fungerar jag, men något är rubbat och förstört långt in.
Aj...

En dröm…

Jag drömmer mycket. Hela filmer utspelas bakom mina ögonlock varje natt. Så har det alltid varit.
Nu drömmer jag så klart mycket om exet.
Här är den senaste:

Vi sover tillsammans i en liten säng med träram, i ett vindsrum.
Sluttande tak med takfönster på båda sidor och gavelfönster vid huvudändan.
Jag vaknar till och hinner registrera att vi sover skönt – nära, lagom varmt och tryggt. Jag känner mig hemma och lycklig.
Då ser jag ett stridsplan flyga utanför det ena takfönstret. Det avtecknar sig mot en mörk himmel och loopar. Det suger till i maggropen, för jag är inte så där jätteförtjust i att flyga och tycker att det är lite läskigt med loopande plan – det känns som om de ska falla ner.
Även exet vaknar och helt plötsligt är jag inte trygg längre.
Jag frågar om han vill att jag ska fortsätta sova bredvid honom på hans arm, eller om han skulle föredra att vi sov skavföttes. Han väljer det sistnämnda och jag fylls av en sådan sorg och känsla av avvisning och förnedring, men kryper ner i fotändan och tänker att det nog ändå är bäst. Jag ska ju inte pressa honom. Det var därför jag frågade – jag ville bara ligga hos honom om han själv ville ha mig där.
Då ser jag hur det hänger en spindel från det andra takfönstret – det som är ovanför sängen. Jag gillar inte spindlar och tvingas störa honom och be honom ta den för att jag ska kunna sova. Han suckar och blir irriterad, men gör det.
Drömmen slutar med honom sittandes upp på sängkanten med spindeln i handen och jag ihopkrupen i fotändan.

Han var verkligen en stor del av min trygghet. Han var min familj. Han tog spindlar och höll om mig när jag kände mig liten och rädd. Jag älskade att kura ihop mig i hans famn och somna där och det första jag gjorde när jag vaknade var att rulla bort till honom.
Flygplan återkommer i mina drömmar i perioder då jag känner mig otrygg. Ibland sitter jag i dem, ibland ser jag dem. Ibland sprängs de eller störtar. Ibland loopar de bara och får mig att hisna. Mången natt har jag vaknat rädd efter en flygplansdröm och krupit nära.
I drömmen frågar jag om han verkligen vill att vi ska sova nära. Ofta frågade jag honom om han var nöjd, om han hade det bra, om han var lycklig. Jag frågade eftersom jag aldrig fick någon spontan bekräftelse eller feedback. Jag visste aldrig riktigt var jag hade honom. Det sista året började han svara som han gjorde i drömmen. Att han helst låg själv, eller att han inte älskade mig, eller att han bara kysste mig för att han kände sig tvungen. Det var ont och tungt…
Jag vet att min mörkerrädsla och spindelfobi hämmade både honom och mig. Jag tyckte att det var jobbigt när han var bortrest länge och det var tufft för oss båda. Jag trodde att han var oumbärlig. Nu vet jag att han inte är det. Jag dödar spindlar, går hem själv i mörker och mörkret i lägenheten är övervunnet sedan länge. Det är synd att jag inte tog tag i det tidigare, men han sa inte förrän efteråt att det hade varit viktigt för honom och då är det svårt att hitta motivationen.
I slutet var jag så ensam…

Missunnsam

Jag är så förbannad!
Har ju inte längre någon kontakt med exet.
Har till slut insett att det inte leder någonstans, förutom djupare ner i svärtan.
Men ikväll blev jag uppdaterad på vad som händer i hans liv (inte av honom).
Jag fick reda på att han fått ett förstahandskontrakt på en lägenhet, dessutom i min gamla hemstad.
Han har tydligen också ett jobb på gång – ett som ligger närmre hans kompetens och inte bara ett sketet vaktmästarjobb i en kyrka, som han harvat runt på sen han misslyckades med att hämta ut sin civilingenjörsexamen härom året.

Det vill säga:
Livet ger honom rätt.
Så fort han lämnade mig, så började bitarna falla på plats.
Som om jag var den som bromsade.
Och det gör mig så förtvivlat förbannad!

Jag unnar inte honom detta.
Jag önskade att livet satte krokben för honom.
Att han fick det tufft på jobbet pga misstankar om hans och Marans förhållande.
Att han skulle flytta runt i sunkiga andrahandslägenheter ett bra tag.
Att han skulle sitta på sitt skitjobb tills det drogs in.

Men i stället flyter det på.
Det är han för fan inte värd!

Åtta ting jag aldrig gör igen

Jag har haft dåligt med tid och dåligt med inspiration, så då är det bara att tacka och ta emot, när det uppmanas (Lotten och Trulsa).

1. Exet
   Been there, done that…
   Om jag upprepar det tillräckligt med gånger, så blir det nog helt sant ända in i hjärtats innersta.
   
2. Korv
   Vegetarian sedan 1999, men korv lade jag av med långt innan.
   Det går bara bort och kommer aldrig igen! Kan knappt vara i närheten av lukten ens.
   
3. Korridor
   Ett år på folkhögskola med korridorsboende räckte och blev över. Kanon då, men aldrig mer.
   Tycker helt enkelt att andras intorkade matrester är för äckliga.
   
4. Midjelångt hår
   Jag lät det växa och växa och helt plötsligt var jag synonym med Rapunzellångt hår. Långt och rakt, och fint i Leia-snurror. Men rätt så tråkigt, flickigt och alldeles för snällt. De senaste åren har det blivit allt kortare och fräckare. Jag trivs! Man ska ju inte köra med falsk marknadsföring!
   
5. 15 år
   Inte bara för att det är biologiskt omöjligt, utan också för att det var så jobbigt!
   Varje gång jag träffar eller arbetar med 15-åringar, så tänker jag: ”Tack gode Gud, att jag inte är 15!”. Högstadiet, inte vuxen, inte barn, hormoner, övertolkande och överkänslig. Det är rätt skönt att känna sig själv lite bättre!
   
6. Tält/vindskydd
   Uärk! Har tvingat mig genom några nätter i dylika tortyrredskap och hatar det. Får klaustrofobi och panik. Allt är mörkt (i skogen finns inga gatlyktor – jag hatar kompakt mörker!), allt är inpyrt, insekter och spindlar härjar fritt överallt och ett toabesök är förenat med livsfara (fästingar på läskiga ställen, för att inte tala om risken att trilla ner i bajsgropen). Friluftsliv i allmänhet och tältning i synnerhet – inget för mig!
   Asfalt är vackert!
   
7. Sagan om ringen
   Jag har plöjt böcker en gång, för det ska man väl ha gjort. Men det lär inte bli fler genomläsningar. Såååå seg.
   
8. Örnspaning
   Utflykt med exet och hans familj. Kallt, blåsigt, blött och kallt. Dessutom har jag ingen aning om hur man skiljer en havsörn från en kungsörn och ärligt talat. I couldn’t care less. Nämnde jag att det var kallt?

Obotlig romantiker

Jag är hopplös.
Jag tror att kärleken ska vara som på bio.
Att det är som i sångerna.
Poetiskt, pirrande, självklart, romantiskt, bortsvepande...

Det här brukar jag inte erkänna.
Utåt försöker jag nämligen hålla en krass och cynisk inställning.
Kärlek håller så länge den håller, inga löften är för evigt, en ring är bara en bit metall...
Men inne i mig, så längtar jag hett efter det stora svallande.
Lyft och snurrar på tågperrongen, smäktande ögonkast, brännande hud och andetag, himlastormar...
I 10 år höll jag till godo med en man med små gester. En man som inte passade in i mallen som drömprins. En man som generades av offentliga ömhetsbetygelser och som inte vågade ta mig med storm.
Och jag tänkte att så är det. Det andra är bara dikt.

Men igår gick det upp för mig.
Jag lever visst som i sångerna och filmerna.
Igår satte Rigmor Gustafsson ord och toner på mina upplevelser.
"You don't have to worry" - nej, din stackare du hade inget annat val än att lämna och var inte orolig, jag klarar mig.
"Don't do it in here" - jag vet du har en ny, men snälla, kyss henne inte här. Jag vet faktiskt inte vad du såg i mig, när hon är din typ.

Se där, jag lever mina romantiska drömmar...

Du vet att du är singel när

• det är fredag och du är ensam online på facebook av alla dina vänner.
• du har stopp i vasken och får ringa fastighetsskötaren.
• du försöker stirra fram aktivitet i mobilen.
• du får punka på cykeln och det inte finns någon reservcykel.
• du glömmer tvätten i torktumlaren och ingen annan kommer ihåg den.
• du möts av samma tvättberg, som du lämnade 3 timmar tidigare.
• du fryser och i brist på mänsklig värme får ta en filt.
• du kränger upp ALLA godisbitarna i godispåsen och inte har någon att skylla på.
• en lugn hemmakväll, verkligen är lugn.

Överkänslig

Har haft några riktigt bra dagar.
Lite energi och kuligheter.
Men nu är jag helt dränerad.
Ska inte mycket till för att få mig ur balans.
Ett sms från hans syster, som säger att hon saknar mig - whof, klumpen i magen tillbaka.
En kontakt som inte var vad jag trodde - whof, ensammast i världen.
Farmor på sjukhus - whof, orolig och sänkt, trots att det än så länge inte är någon fara.

Sms:ade honom och sa att jag inte ville att han skulle ringa i morgon. Kändes bra.
Fick svar av honom "Varför?" - whof, tillbaka i marionettrådarna.

Suck!

Dags för omställning av fokus.

Måste berätta om min fantastiska farmor.
Hon blir 92 år i år och klarar sig i stort sett själv.
Farmor är rätt så tystlåten, bestämd och har stor intigritet - nästan besvärande mycket, men med en krasshet och analysförmåga som jag uppskattar så.
Nu ligger hon dessvärre på sjukhus, men med en åkomma som ska gå att åtgärda och hemkomst på måndag om allt går väl.
Besökte henne i dag.
Har slarvat med henne denna sommar. Har varit för upptagen av mig själv...
När jag kommer dit, så frågar hon hur det är.
Jag konstaterar att det är bättre, men fortfarande tungt.
Hon förstår och bekräftar.
Sen tittar hon på mig och säger:
"Men ni passade inte ihop. Du ska ha någon mer kreativ. Visst var han snäll, men tråkig. Och mesig."
Jag älskar min farmor!

Kapitel 4 – Ensam är stark!

Kära dumpade,
tro inte att vägen till lycka går genom någon annan!
Ensam föds du och ensam dör du.
Däremellan inbillar du dig att du hör ihop med andra.
Du söker trygghet och kärlek i relation till andra.
Definierar dig genom andra.
Men detta är bara en chimär!

När som helst kan dessa människor, som du tror är en del av dig, ryckas bort. Frivilligt eller ofrivilligt.
Och då står du där med skägget i brevlådan.

Nej, se till att lära känna dig själv.
Genomför dina drömmar och stirra dina rädslor i vitögat.
Umgås med dig själv, roa dig själv och ett, tu, tre, så har du hittat din livskamrat – Du!

Kommentar
Det här har jag trott på stenhårt.
Jag trodde att jag träffade mannen i mitt liv som 17-åring och var inte odelat positiv. Lite jobbigt att inte vara fri och ledig.
Men jag lät mig inte hindras. Här skulle inga bojor slås!
Jag flyttade iväg drygt 50 mil för att uppfylla drömmen att studera sång på folkis. Jag genomförde min princip att bo själv ett år i egen lägenhet innan samboskap.
Jag skapade mig egna sfärer, hade egna vänner och pratade vitt och brett om insikten att 1 + 1 aldrig kan bli 1 utan 2.
Kände mig både stark och duktig.

Med detta i bagaget skulle man kunna tro att jag skulle stå stadigt.
Men, ärligt talat.
Hur kul är det på egen hand?
Visst är jag rätt intressant och har många goda sidor, men till och med jag blir trött på mig själv om jag inte får någon annan input.
Klart att jag ska genomföra mina drömmar, men det är attans tråkigt när ingen finns där bredvid och fattar hur stort det är.
Jag stirrar och stirrar och stirrar på mina rädslor och tar tag i dem. Men hur kul är det när ingen applåderar?
Och det här med att roa sig på egen hand… det har nog sina poänger, men det är rackarns mycket roligare när man är två!

Härlig helg

Solen skiner denna lördag.
Har en välförtjänt långhelg och lyckats fylla den med goda ting.
Är alltid lite nervös inför långa ledigheter. Vill inte sitta ensam...
Därför är det gott i dag.

I går blev det frukost med första kärleken, skogspromenad och nära samtal med bästiskollegan, restaurang och bio med den samma och hennes sambo.

I dag ser jag fram emot att hjälpa bästiskollegan och hennes sambo, en promenad i solen och en trevlig kväll.
Kommer gå och lyssna på körkonsert och sedan avrunda med lite vin på stan i hop med översätterskan.

Ibland är livet gott.

Olycklig - svart på vitt

Då är det bevisat - jag sitter på flertalet nitlotter i livets lotteri.

Trendanalysföretaget Kairos Future har gjort en studie av "Generation Ambition" (30-50 år) i sex länder (Sverige, Danmar, Norge, Finland, Spanien och Frankrike).
Bara det faktum att jag är svensk gör att jag tillhör den befolkning som är näst minst nöjd med livet.
Sen är jag kvinna och det gör att jag är mer benägen att oroa mig och stressa, tydligen beroende av att kvinnor tycks ha högre ambitioner.
Nåja, det här kan jag ta.
MEN, nu kommer vi till det svårsmälta.
Gift/sammanboende mår väsentligt bättre än ensamstående. Den som inte nöjd med sitt kärleksliv är inte ens hälften så nöjd med livet i stort.
Nä, men tack för den!
Nu känns det ju mycket bättre.
Här inbillar man sig att kanske, kanske, kanske har singellivet några fördelar att erbjuda. Tycker att i rättvisans namn, så kunde ju singlar få lov att vara lite nöjdare med något i livet i alla fall. Det är ju trist nog att somna ensam och komma hem till en tom lägenhet, men det kunde väl räcka. Gifta/sambos kunde väl i alla fall ha den goda smaken att vara lite olyckliga. Så himla kul är det ju inte alltid att kompromissa och förhandla.

Dömd till denna olycka, så försöker jag ändå fokusera på något positivt:
En god relation till närmsta chefen är avgörande för hur nöjd man är med arbetet. Den klarar jag! Tjoho! Det finns hopp. Jag kan ju bli arbetsnarkoman. Det passar bra ihop med singellivet.

Det finns en tröst till i detta mörker.
Än så länge har jag inte fyllt trettio. Kanske kommer det en ny undersökning om några år, som säger något helt annat? Hoppas det, för det vore ju skönt att få vara nöjd och lycklig!

Ge mig en flirt!

Jag vill pirra.
Jag vill bli elektrisk.
Jag vill bli disträ och drömsk.
Jag vill ha en flirt.

Svartsjuka

Jag äts upp inifrån.
Hatar det!
Ser dem framför mig hela tiden.
Grubblar över tecken, märkligheter och känslor som dök upp det sista året.
Hur länge har det pågått?
AAAAHHHHH!