Knäsvag

Tänkte på dig idag.
På att det var länge sen jag hörde från dig.
På att jag saknar dig.
På fikan vi skulle ta, men som aldrig blev av.
På sommaren, då jag slets mellan mina känslor för dig och känslorna för exet.
På festen på musikhögskolan för många år sedan, då vi fick frågan om vi var ett par och du svarade: Nej, hon ville inte ha mig.
På beslutet att inte höra av mig igen, eftersom du inte svarade på mitt mejl för ett halvår sedan.

Steg av tåget och gick för att möta Bästiskollegan och hennes sambo vid konsertplatsen.
Då såg jag dig.
För första gången på åtta månader.
Och du såg mig.
Leenden.
Avstånd som krympte.
Jag i din famn, du i min.
Glädje. Värme.

Då säger du:
Jag har tänkt på dig. Alldeles nyss. Och inte bara då, utan jag tänker på dig ofta.
Och jag svarar att jag tänkt på dig.

Sen slängs jag tillbaka in i verkligheten:
Det har varit galet mycket att göra. Men vi börjar skola in Lilla My på dagis om någon vecka. Då hade jag tänkt ringa dig och få till en fika.

För så är det ju. Du är sambo, husägare och far till en liten tjej. En liten flicka som delar både namn och födelsedag med mig. Vars mamma jag inte känner och aldrig har träffat. Hon kom in i ditt liv, när vi inte längre hade så tät kontakt. Då vår vänskap kommit i obalans för att du var singel och inte jag. Då outtalade känslor inte längre kunde leva i skydd av varsin partner, utan riskerade att kanske förstöra.

Jag hälsade på dina vänner och förklarade med ett skratt att den där fikan utlovades för ett år sedan. De tittade på dig, skrattade och suckade.
Du sa:
Men jag vet att Lilla My står kvar och väntar på mig.
Jag tror att jag rodnade.

Förra sommaren var du en av dem jag längtade efter att kontakta. Någon jag ville återknyta till. Men jag gjorde det inte. Kändes så konstigt att studsa in i ditt nya liv, när jag blivit singel.
Det dröjde några ledsna sommarveckor, så damp det ner ett mejl från dig. Helt oförhappandes.
Längesen. Läget? Fika?
Svarade och förklarade.
Du mejlade tillbaka att du förlorat din mamma och fotfästet.
Bådas våra liv var förändrade och i sorgen väcktes saknaden av varandra. Så var det i alla fall för mig. Kanske för dig också.
Men det blev ingen fika.

I julas såg jag till att lyssna när mammas kör sjöng, mest för att ha en ursäkt att springa ihop med dig - deras pianist.
Glädje. Värme.
Dina medmusiker påminde dig om att ni var tvungna att avsluta och vi bröt motvilligt mot ett nytt fikalöfte.

Och nu tänkte jag på dig. Du på mig. Och så stod du där.
Men varför är vi så otajmade? När våra vägar gång på gång flätas samman?

Hur är det? Bättre? Det ser bättre ut!
Du log.
På nattåget hem kom ett sms från dig: Gott att ses. Fika snart. Kram.
Jag svarade: Hoppas spelningen gick bra. Hör av dig. Jag är fikasugen.
Nytt pling när jag kom hem: Färdigroddad. Hem och i säng. Sov gott.

Sov sött, kära du.
Själv kommer jag att drömma om dig och undra igen om jag gjorde ett misstag, som gick miste om dig.
Du är så fin.
Och jag blir fortfarande knäsvag.

Tack Svenska Akademin

för en sjukt skön konsert.
Jag gungade, i baktakt och framtakt och flöt med i svänget.
Och behöver köpa en ny skiva...

Ångest

Jobbångest.
Tjockångest.
Höstångest.
Rutinångest.

LIte balsam för själen

Just nu trivs jag inte så värst bra med mig själv.
Spegeln uppmuntrar inte och av träning och springning syns inga spår.
Att då åka och shoppa med Lilla Syster - snygg, brun, vältränad dansare, något längre än jag och minst en storlek mindre - är kanske inte bästa boosten.
Men det uppvägs av att det är mysigt.
Hittade en långskjorta, samt en svart, finstickad reaklänning på Noa Noa.
Ivrigt påhejad av Syster.

Sällskapade henne bort till träningslokalen, där hon skulle dansträna.
Dansläraren kom och en stund senare ytterligare en av dansarna.
Två män i min ålder.
Vi hälsade.
Fick sms av Syster.
De hade tydligen kommenterat och frågat om mig och nu fnissade hon att de nog är "heta" på mig.
Ingen stor sak, säkert mest på skämt.
Men som balsam för en missnöjd själ.

Den andra kvinnan

...skulle jag aldrig klara av att vara.

Det räcker bra som det är, tack.

Att vara vän med dig, men inte med din familj.
Att känna dig väl, men inte i ditt sammanhang.
Att dela med sig frikostigt av känslor och upplevelser, men inte ses privat.
Att umgås ofta och mycket, men inte på fritiden.

Du har kommit att bli en av mina nära.
Jag mejlar dig gärna när något hänt - härligt, besvärligt eller förfärligt.
Jag gläds med dig, blir arg å dina vägnar och oroar mig när du är låg.
När det trillar in ett sms, blir jag varm.

Men jag skulle aldrig få för mig att ringa. Riskera att störa. Eller förstöra.

Skillnad på mig och Maran?
På dig och Exet?
Jajemen!

Du pratar ALDRIG om ditt äktenskap med mig - det uppskattar jag stort.
Du svarar ALDRIG på ett sms eller mejl, när du är upptagen med din familj - det är rätt prioritering.
Du har ALDRIG generat mig, eller fått mig att undra över dina avsikter - det är skönt.

Jag skulle backa på momangen om du berättade att din fru inte var bekväm med vår kontakt.
Jag är öppen, både inför familj och vänner, med vår kontakt. Den är ju inte annorlunda än den jag har med Favoritkollegan, eller Agronomen.

Du har blivit en viktig vän. Du gör mig glad. Jag bryr mig om dig.
Men ibland är det trist att behöva vänta på ett sms-svar eller mejl.
Och när det gör mig otålig, inser jag, med lättnad, att jag aldrig skulle palla att vara den andra.

Nostalgi

Läste nyss Lottens senaste inlägg om utklädningsåldern och det väckte minnen.
Än mindre Lilla My älskade att klä ut sig, skriva pjäser, spela huvudrollen i desamma och slänga in ett och annat sång- och dansnummer.
En något äldre Lilla My såg till att hamna på scen så ofta det bara gick. Rekvisitan hittades ofta i föräldrarnas garderober, både när det skulle letas fram brudklänning till sångnummer, 70-talskläder till musikalen Hair och drag kingutstyrsel till nyårsfesten.
En nutida Lilla My klär ut sig till ängel då och då i jobbet. En ängel med neonrosa, lockigt hår, mörkrosa klänning och knalliga strumbyxor, som dyker upp i gudstjänster, gör hyss, frågar, dansar och kommer med snusförnuftiga svar.
Och vid vissa gyllene tillfällen drar hon på sig den lilla svarta och leker jazzsångerska i högklackade pumps.

Det är inte konstigt att jag blir nostalgisk, för de senaste dygnen har varit fyllda av tillbakablickar och återträffar.

I fredags åkte jag och familjen för att träffa min nästkusin Li. Hon är en sådan fantastisk överlevare. Ur en mer än kämpig uppväxt, sina båda föräldrars bortgång och ett för tidigt vuxenblivande har hon skapat sig ett nytt liv. Vi träffade hennes man och deras fyraåriga dotter för första gången och på nolltid hade vi återskapat samma närhet och otvungenhet som vi delade som barn. Och det kommer definitivt att bli fler träffar!

I dag blev jag för en stund fjorton igen.
När jag såg Agronomen resa sig från trappan utanför stationsbyggnaden vaknade kroppsminnena.
Benen ville börja springa och hoppa, armarna fara ut och ansiktet spricka upp.
På samma sätt som när vi gick på högstadiet och iscensatte filmkramar (sådana där när pojken och flickan springer från varsin sida av perrongen, möts i mitten och han snurrar runt henne i en stor omfamning). Fast vi hade inte varit utan varandra mer än kanske fyrtio minuter och vår tågperrong var en trång och mörk korridor i en sextiotalsskolbyggnad bland suckande klasskamrater.
Jag samlade ihop mig, för jag är ju trots allt tjugoåtta och höll ben och armar i någorlunda schack. Däremot log jag nog från öra till öra och det var härligt att få krama om honom.
Nu har jag också träffat hans genomgoa fru Biologen och deras ursöta lilla dotter.
Jag är helt charmad.
Och hoppas på fler besök.

Mindre trevligt är det att Exet fortsätter att infiltrera mina drömmar.
Jag suckar och undrar varför han inte var man nog att stå för sina känslor och sina handlingar.
Han glider undan.
Inget rosa skimmer av nostalgi där inte.

Lyckliga timmar

Sedan i går morse har jag hunnit med följande:

• Springa.
• Städa lägenheten.
• Fika med Makalösa Mamman, prata innerligt och gosa med Lille V.
• Bada med Stora Guddottern - så kul! Hon har blivit så modig. Vi lekte, plaskade, simmade, hoppade i fyrtio minuter i sträck. Ljuvligt! Och hon njöt av tumanhandtid med en av sina vuxna.
• Äta med Regnbågsfamiljen (Stora Guddottern, Makalösa Mamman, hennes Bästisex och Lille V).
• Duscha och natta Stora Guddottern - guldstund!
• Gosa ännu mer med Lille V och snusa mig hög på bebisdoft.
  VARNING!
  Alla singelmän - lås in er. Lilla My har sniffat bebis och ägglossar i dagarna.
• Sovmorgna mig.
• Shoppa med Syster och följa med henne till kiropraktern.
• Bada på kallbadhuset.
• Äta mat, efterrätt och godis framför Sweeney Todd tillsammans med Syster.

Och nu är det snart morgon igen.
Då blir det grannland och möte med en av nästkusinerna. Det första på säkert femton år.
Jag gillar semester!