Faktum

Så kom det då.
Beskedet jag väntat på.
Bekräftelsen av det jag länge vetat.
Så klart helt olämpligt, vid fel tillfälle, av fel person.

Dop, gudmor för tredje gången, låtsaskantor under gudstjänsten.
Mitt fokus hos Minsta Guddottern, inställd på en glad dag, finnas där för att underlätta för stressade dopföräldrar, vara social med deras släkt och vänner, prata ikapp med bekanta.

Där och då kom det.

A, som är förskolelärare, gift med en gammal bekant från Kyrkans Unga-tiden och vän med mina vänner, sökte upp mig för att prata.
Hon jobbar i samma församling som Exet och Maran.
Att de skulle dyka upp i vårt samtal var inte förvånande, men att hela vårt samtal skulle handla om dem var oväntat.

A var arg och kränkt. Hon och hennes närmsta kollegor hade blivit brickor i deras spel.
I höstas reagerade förskolans personal på Exets och Marans beteende. De tyckte att det var konstigt att de alltid skulle kramas, ta i varandra, nojsa, springa efter varandra. De kände till att han lämnat mig och att hon var gift. Och de pratade med varandra.
Pratet nådde Marans och Exets öron och de fick kyrkoherden att kalla till möte.
I mötet berättade Maran och Exet att de känt sig kränkta och ledsna av snacket. Att det aldrig varit något dem emellan och att de tagit väldigt illa vid sig av att folk trodde det. Kyrkoherden tog förskolans personal i upptuktelse och förskolelärarna bad om ursäkt, skämdes och kände sig dumma.
Det blev jul och när den var slut var Maran frånskild.
Förskolans personal undrade lite.
För två månader sökte Maran upp dem:
"Inte för att ni har med det att göra, men nu är vi ett par."

Där och då försvann mitt fokus.
I den stunden var inte längre min Minsta Guddotter dagens huvudperson.
En undanskymd toalett blev räddningen. Mobilen blev livlinan.
Det jag inte kunde skrika ut sammanfattade jag i korta sms och skickade iväg.
Hela jag var på väg att implodera.

Men nu vet jag.

Tänker du på mig ibland?

Nu blommar träden. Träden längs gatan vi gick så många gånger tillsammans. Minns du?

Igår fyllde Stora Guddottern år. Fem år. Hon fyllde prinsessa.
Jag var där och hjälpte Makalösa Mamman med prinsesskalaset för dagiskompisarna. Intensivt och roligt. Härligt att få vara där. Men det var ett substitut.
Idag var det kalas för släkt och vänner.
Jag valde att tacka nej. Jag vill inte träffa dig. Jag orkar inte.
Fyra andra kalas har jag varit med och firat och fixat. Första var på många sätt det största. Vi hjälpte till med så mycket och följde med dem hem efteråt för att landa. Stolta över vårt fantastiska gudbarn. Minns du?

I stället passar jag Lilla Guddottern. Efter en solig dag med årets första strandbesök sover hon nu i min säng. Snart ska jag bädda ner oss båda i bäddsoffan, så att ingen av oss behöver vakna av att trilla ur sängen.
Förra gången jag hade henne över natten var för rätt så exakt ett år sedan. Då behövde jag inte oroa mig för att hon skulle rulla ut. Du låg i vägen på andra sidan. Minns du?

Jag klarar mig rätt så bra nu för tiden. Jag tänker inte på dig hela tiden. Och när jag pratar om dig är det mest om den du är nu, den jag inte känner. Den jag aldrig trodde fanns.
Men ibland minns jag, kastas tillbaka och saknar dig vid min sida.
Igår såg jag dig flimra förbi på två bilder. Du med en gitarr, Stora Guddottern med en liten. Och min första tanke var: Vad fin du är!
Den poppade upp innan jag hann stoppa den och ersätta den med en bortvänd blick och ett stålsatt hjärta.

Igår kände jag mig stark.
Nu rinner tårarna.
Tårarna som har runnit i mer än ett år. Först i frustration över att du gled bort från mig, i ilska i våra gräl och i rädsla för vad som skulle komma. Och sedan av förtivlan över att du gick.
Vi gick till familjerådgivningen hand i hand. Efter fem minuter sa du, inför terapeuten, att du inte ville mer. Och jag gick sönder.
Minns du?