föredetta

Once

2008-10-12T22:19:00.003+02:00

Filmupplevelse!

Trotsade parnormen och stegade in i videobutiken helt på egen hand och utan "ja, men jag kan ju ha någon hemma, faktiskt"-tankar i huvudet.
Tog lite tid på mig att välja.
Fastnade för Once.
Och den sitter fortfarande kvar.
Vilken fin filmupplevelse.
Se den!

I'm smoking!

2008-10-04T21:54:00.002+02:00

Det funkade. Och det funkade över förväntan!
Hela dan bara gick så bra.
Jag är så glad och så nöjd och så varm!

Stora Guddottern kom hit i förmiddags och vi övade (lärde in) sången jag skrivit med hennes hjälp till Lille V.
Hon är så duktig och sjöng så fint! Sen läste vi och myste och busade en stund också.
Jag till och med hann tvätta två maskiner innan det var dags att svida om och göra mig snygg.

Blev lite stressad, pga tvätten, men far i väg för att hinna bussen. Då går jag nästan rakt på pappa. Pappa som varit på möte i närheten och bara spontantittade förbi. Då blev det tid för kaffe och sen körde han mig upp, så att jag slapp bussa och fördriva tid.

Gled in i kyrkan prick tre och insåg att de inte var riktig klara än. Gick rakt fram till första raden och satte mig hos Favoritkollegans fru. Då kommer en hel delegation. Mina gamla ungdomar och medledare. Den ena, Boel, skulle vara fadder och sjunga tillsammans med ytterligare en annan. Fyra stycken kommer de och omfamnar mig, stort och härligt mitt fram i kyrkan.
Sen följde fler hej och kramar. Och jag var i högsta grad synlig.

Dopgudstjänsten drog igång och den var så fin! Boel sjöng så fint och Stora Guddottern likaså. Texterna var valda med omsorg och upplägget var innerligt och nära - men så var det också en av Makalösa Mammans nära vänner som var präst.
Precis i slutet, innan Vår fader och välsignelsen var det så min och Stora Guddotterns tur. Vi tog plats vid flygeln, riktade in micken till henne och körde igång. Jag ställde mig dessutom och presenterade det hela inför alla. Det är verkligen ingen stor grej för mig i vanliga fall - prata i gudstjänst utan och med manus, förberett och improviserat gör jag titt som tätt, men här var det ändå speciellt.
Sen sjöng vi. Och folk grät. Vilket gott betyg. Och Stora Guddottern var helt, otroligt duktig. Sista refrängen sjöng hon nästan helt själv. Så bra!

Då var det som om det sista rann av mig.
Så jag stannade på middag och kaffe. Höll mig undan Exet och Maran. Skrattade lite inombords, när jag såg hur hennes barn var väldigt lika honom. Inte honom som barn, men honom nu. Det var rätt komiskt. Och jag var på hemmaplan. Folk hälsade, tackade och kramade om mig.

Makalösa Mamman tackade innerligt. Kändes så härligt.

Följe hem med Boel och hennes lillasyster. Pratade rätt fritt och fick fler pusselbitar. Berättelser om hur han ljugit för Makalösa Mamman, hur han håller distans till sitt gamla liv och hur folk faktiskt pratar. Kändes skönt att få mina misstankar bekräftade.

Och viktigast av allt (eller inte...).
Både Boel och hennes syrra hade tittat på mig och sen på Maran och tänkt:
Hur tänkte han nu?

Ta sats

2008-10-03T23:11:00.002+02:00

Klänningen hänger redo.
Tillbehören är klara.
Dopsången skriven.
Doppresenten ligger på tork och likaså Stora Guddotterns present.
Fina presentlådor är inhandlade.
Kort med utskriven sång är ligger också och torkar.

Jag ska gå på dop.
Exet och Maran ska inte hindra mig.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös.
Det är jag.
Men jag är också fylld av kraft.
Här ska det inte smygas längs väggarna.
Jag ska stega fram, fatta min guddotters hand och inta flygeln. Tillsammans ska vi sjunga vår sång till Lille V.

Nervös och stark på samma gång.
Tänk om jag inte fixar det. Tänk om jag bryter ihop vid åsynen av honom. Av henne.

Fast det tänker jag inte göra.
Lite trist är det att behöva bryta sviten på drygt ett år utan att ha sett eller hört honom.
Det har varit skönt att vara utan.
Men det kommer ju inte precis bli till någon vana.

Jag tar sats och hoppar.
Måtte det bära...
Håll tummarna för mig!

Och lite till...

2008-09-29T21:31:00.002+02:00

De är så klart på väg att flytta ihop också.
I hennes hus i Satanstorp.
Alltså, huset som hon och hennes fd man köpte, bodde i och lät sina barn växa upp i.
Kul!
De väggarna är säkert inte tyngda av historia...
Z:as sida av sängen har väl för fasen knappt svalnat.

Men det är Exets problem.

Och mitt i allt skit har det fötts en bitskare Lilla My.
Hon är riktigt bitsugen.
Så det kanske blir dop i alla fall.
För visst fasen vore det lite kul att gå dit, glida in och bara vara lite i vägen.
Så där lite obekväm.
Varför ska han få allt utrymme?

Stolt och rakryggad.
Det är ju inte jag som bytt ner mig och sprungit in i nästa relation utan hänsyn till barn och omgivning.
Nu söker han jobb.
Hoppas att han hittar nåt bättre än sin vaktmästartjänst, som inte är fulltid.
Det kan han behöva, nu när han ska försörja hus, fästmö och två styvbarn.
Lycka till!

Aj, som fan

2008-09-28T17:48:00.002+02:00

Kommer ut efter gudstjänsten jag sjungit i.
2 missade samtal från Makalösa Mamman, samt ett meddelande: "Hej! Ring mig."
Ringde.
"Det här är inget jag vill berätta, men jag har lovat dig. Exet och Maran har förlovat sig."

Aj, som fan.

Jävla pissiga skitdag

2008-09-23T21:53:00.000+02:00

Konflikter på jobbet.
Känner mig överkörd.
Får beröm av chefen och det möts av tystnad. Inte ok att berömma mig. Det är tydligen fel. Till och med Favoritkollegan tyckte att han tagit i. För många meningar riktade mot mig, i jämförelse vad han säger om andras arbete.
Jaha. Men det är ju ingen annan som dragit ihop fyrtiotalet sångare i ett gospelprojekt och fått dem att sjunga asbra i två gudstjänster, efter bara fem repetitioner.
Eller som i fjol startade en helt ny verksamhet och ett år senare har drygt nittio barn inskrivna i den.

Försökte vara duktig och ta överkördhetskänslan med prästkollegan på studs. Bokade möte och berättade vad jag ville prata om och varför. Kändes rakt och schysst.

Hamnade i en diskussion med organisten om var mitt gospelprojekt skulle räknas nästa år. Revir och pengar och platser. Känsloargument. Han har minsann stöttat mig och pratat med chefen, men vill jag inte stötta honom, så behöver han ju inte längre stötta mig. Vi hade ju ingen bra relation i början, men sen tog det sig. Men, visst, vill jag sabba det, så varsågod.
Det hela slutade med att jag tårögd sa att det här inte var en bra dag.

Och så familjekväll i kyrkan. Orgelvisning och bus. Hur kul kändes det?
Var på väg att ställa in.
Långt snack med kyrkoherden. Tårar och trötthet. Och frustration.
Tog mig iväg till slut i alla fall. Och det var nog bra.

Nu har jag kommit hem. Trött och ledsen.
Och har insett vad det är för dag.

I dag för ett år sedan, var sista gången jag hade kontakt med Exet. Det var då jag låg och skakade på golvet och inte kunde ta mig upp. Ingen kunde komma. Jag ringde honom. Han lovade, men ändrade sig efter att ha pratat med Maran. Han skulle ju till Satanstorp och äta middag och jag var minsann inte hans ansvar. Dagen innan hade han lovat att alltid finnas där för mig om jag behövde...

Kroppen minns.
Den här dagen var nog dömd på förhand.

Och så blev det mitt problem...

2008-09-22T20:21:00.000+02:00

Lille V ska döpas.
Jag våndas.
Jag vill verkligen vara där. Det här med dop, är liksom stora händelser i min vänkrets. Som fadder till Stora Guddottern känner jag också att det är viktigt för hennes skull.
Och Makalösa Mamman är en av mina närmsta vänner.

Men.

Jag vill inte träffa Exet. Jag vill inte ens se honom.
Jag är inte säker på hur jag skulle reagera och ett dop ska inte handla om mina tårar, eller min ilska.

Det här har jag processat länge nu. Väldigt länge.
Ibland har jag ändå känt att jag kanske skulle kunna gå dit.
Ta med mig Bästiskollegan, som inte känner någon där, smyga in under klockringningen och gå i sista psalmen. Vara med på gudstjänsten, men slippa det sociala.
Visa mig, men bespara mig att behöva avgöra om jag ska hälsa eller inte på Exet.
Det kändes som om detta skulle vara möjligt.
Tills i lördags.

Var hemma hos Makalösa Mamman. Var smakråd gällande dopklädsel för Stora Guddottern och Mamman själv. Frågan kom upp.
Exet kommer att vara där. Och jobba som vaktmästare. Jävligt svårt att smita in och ut, utan att han märker det.
Men inte nog med det.
Maran är också bjuden.
Där går min gräns. Aldrig i livet att jag går och tvingas se dem tillsammans.

Och jag är förbannad.
Makalösa Mamman hävdar att hon inte tar parti. Att hon tänker behålla oss båda som vänner.
Visst.
Men Maran?
Varför i hela fridens namn ska hon bjudas?
Officiellt har de bara varit ett par i fem månader. De bor inte ihop, är inte förlovade eller gifta, de har inga gemensamma barn. Kan hon inte hålla sig därifrån?
Jo, Makalösa Mamman och Maran jobbar ihop, men inte fan var Maran på Stora Guddotterns dop. Fram till nu har jag aldrig hört Makalösa Mamman prata speciellt gott om Maran. Hon har mest suckat över hennes begränsningar som husmor och människa. De gillade inte ens varandra på högstadiet.
Men nu.
Nu är det viktigare att inte ta parti, att inte göra sig ovän, än att värna mig.
Att inte välja sida, blir indirekt att välja.
Jag tänker inte vistas i samma lokal, som både mannen som bedrog, ljög och lämnade och kvinnan som han gjorde det med och för.
Där går min gräns.

Jag köper att Exet är bjuden. Jag förstår det. Jag inser också att det är upp till mig att komma eller inte. Men att bjuda Maran. Det är inte ok.
Där ska hon sitta med mina vänner, mitt gudbarn och en familj, som jag träffat mycket och tycker om.

Makalösa Mamman föreslog att jag skulle se till att få det där mötet överstökat. Det blir kanske inte så farligt. Visa vad han missar. Gå dit och visa honom att du inte är så där förkrossad, som du tror att han går runt och säger.

Som om allt bara hängde på mig. Som om hon gömde sitt agerande bakom att jag väljer. Hon fattar inte att jag inte har något val. Situationen är för laddad. Det finns inte en chans att det kan bli bra. När han lämnade mig, hoppades jag ändå att vi skulle kunna behålla någon form av civiliserad kontakt. Men det var omöjligt. Lögnerna stod i vägen. Det sista jag sa till honom var:
Den dagen hon står officiellt vid din sida, kommer jag aldrig mer vilja se dig. Då vet jag att jag hade rätt och du bevisar att du är en feg ynkrygg.

Så blev det.
Hur fan kan då det här bli mitt problem?

Knäsvag

2008-08-23T02:27:00.003+02:00

Tänkte på dig idag.
På att det var länge sen jag hörde från dig.
På att jag saknar dig.
På fikan vi skulle ta, men som aldrig blev av.
På sommaren, då jag slets mellan mina känslor för dig och känslorna för exet.
På festen på musikhögskolan för många år sedan, då vi fick frågan om vi var ett par och du svarade: Nej, hon ville inte ha mig.
På beslutet att inte höra av mig igen, eftersom du inte svarade på mitt mejl för ett halvår sedan.

Steg av tåget och gick för att möta Bästiskollegan och hennes sambo vid konsertplatsen.
Då såg jag dig.
För första gången på åtta månader.
Och du såg mig.
Leenden.
Avstånd som krympte.
Jag i din famn, du i min.
Glädje. Värme.

Då säger du:
Jag har tänkt på dig. Alldeles nyss. Och inte bara då, utan jag tänker på dig ofta.
Och jag svarar att jag tänkt på dig.

Sen slängs jag tillbaka in i verkligheten:
Det har varit galet mycket att göra. Men vi börjar skola in Lilla My på dagis om någon vecka. Då hade jag tänkt ringa dig och få till en fika.

För så är det ju. Du är sambo, husägare och far till en liten tjej. En liten flicka som delar både namn och födelsedag med mig. Vars mamma jag inte känner och aldrig har träffat. Hon kom in i ditt liv, när vi inte längre hade så tät kontakt. Då vår vänskap kommit i obalans för att du var singel och inte jag. Då outtalade känslor inte längre kunde leva i skydd av varsin partner, utan riskerade att kanske förstöra.

Jag hälsade på dina vänner och förklarade med ett skratt att den där fikan utlovades för ett år sedan. De tittade på dig, skrattade och suckade.
Du sa:
Men jag vet att Lilla My står kvar och väntar på mig.
Jag tror att jag rodnade.

Förra sommaren var du en av dem jag längtade efter att kontakta. Någon jag ville återknyta till. Men jag gjorde det inte. Kändes så konstigt att studsa in i ditt nya liv, när jag blivit singel.
Det dröjde några ledsna sommarveckor, så damp det ner ett mejl från dig. Helt oförhappandes.
Längesen. Läget? Fika?
Svarade och förklarade.
Du mejlade tillbaka att du förlorat din mamma och fotfästet.
Bådas våra liv var förändrade och i sorgen väcktes saknaden av varandra. Så var det i alla fall för mig. Kanske för dig också.
Men det blev ingen fika.

I julas såg jag till att lyssna när mammas kör sjöng, mest för att ha en ursäkt att springa ihop med dig - deras pianist.
Glädje. Värme.
Dina medmusiker påminde dig om att ni var tvungna att avsluta och vi bröt motvilligt mot ett nytt fikalöfte.

Och nu tänkte jag på dig. Du på mig. Och så stod du där.
Men varför är vi så otajmade? När våra vägar gång på gång flätas samman?

Hur är det? Bättre? Det ser bättre ut!
Du log.
På nattåget hem kom ett sms från dig: Gott att ses. Fika snart. Kram.
Jag svarade: Hoppas spelningen gick bra. Hör av dig. Jag är fikasugen.
Nytt pling när jag kom hem: Färdigroddad. Hem och i säng. Sov gott.

Sov sött, kära du.
Själv kommer jag att drömma om dig och undra igen om jag gjorde ett misstag, som gick miste om dig.
Du är så fin.
Och jag blir fortfarande knäsvag.

Tack Svenska Akademin

2008-08-19T00:09:00.001+02:00

för en sjukt skön konsert.
Jag gungade, i baktakt och framtakt och flöt med i svänget.
Och behöver köpa en ny skiva...

Ångest

2008-08-17T21:33:00.002+02:00

Jobbångest.
Tjockångest.
Höstångest.
Rutinångest.

LIte balsam för själen

2008-08-09T00:12:00.000+02:00

Just nu trivs jag inte så värst bra med mig själv.
Spegeln uppmuntrar inte och av träning och springning syns inga spår.
Att då åka och shoppa med Lilla Syster - snygg, brun, vältränad dansare, något längre än jag och minst en storlek mindre - är kanske inte bästa boosten.
Men det uppvägs av att det är mysigt.
Hittade en långskjorta, samt en svart, finstickad reaklänning på Noa Noa.
Ivrigt påhejad av Syster.

Sällskapade henne bort till träningslokalen, där hon skulle dansträna.
Dansläraren kom och en stund senare ytterligare en av dansarna.
Två män i min ålder.
Vi hälsade.
Fick sms av Syster.
De hade tydligen kommenterat och frågat om mig och nu fnissade hon att de nog är "heta" på mig.
Ingen stor sak, säkert mest på skämt.
Men som balsam för en missnöjd själ.

Den andra kvinnan

2008-08-05T21:47:00.003+02:00

...skulle jag aldrig klara av att vara.

Det räcker bra som det är, tack.

Att vara vän med dig, men inte med din familj.
Att känna dig väl, men inte i ditt sammanhang.
Att dela med sig frikostigt av känslor och upplevelser, men inte ses privat.
Att umgås ofta och mycket, men inte på fritiden.

Du har kommit att bli en av mina nära.
Jag mejlar dig gärna när något hänt - härligt, besvärligt eller förfärligt.
Jag gläds med dig, blir arg å dina vägnar och oroar mig när du är låg.
När det trillar in ett sms, blir jag varm.

Men jag skulle aldrig få för mig att ringa. Riskera att störa. Eller förstöra.

Skillnad på mig och Maran?
På dig och Exet?
Jajemen!

Du pratar ALDRIG om ditt äktenskap med mig - det uppskattar jag stort.
Du svarar ALDRIG på ett sms eller mejl, när du är upptagen med din familj - det är rätt prioritering.
Du har ALDRIG generat mig, eller fått mig att undra över dina avsikter - det är skönt.

Jag skulle backa på momangen om du berättade att din fru inte var bekväm med vår kontakt.
Jag är öppen, både inför familj och vänner, med vår kontakt. Den är ju inte annorlunda än den jag har med Favoritkollegan, eller Agronomen.

Du har blivit en viktig vän. Du gör mig glad. Jag bryr mig om dig.
Men ibland är det trist att behöva vänta på ett sms-svar eller mejl.
Och när det gör mig otålig, inser jag, med lättnad, att jag aldrig skulle palla att vara den andra.

Nostalgi

2008-08-03T00:40:00.000+02:00

Läste nyss Lottens senaste inlägg om utklädningsåldern och det väckte minnen.
Än mindre Lilla My älskade att klä ut sig, skriva pjäser, spela huvudrollen i desamma och slänga in ett och annat sång- och dansnummer.
En något äldre Lilla My såg till att hamna på scen så ofta det bara gick. Rekvisitan hittades ofta i föräldrarnas garderober, både när det skulle letas fram brudklänning till sångnummer, 70-talskläder till musikalen Hair och drag kingutstyrsel till nyårsfesten.
En nutida Lilla My klär ut sig till ängel då och då i jobbet. En ängel med neonrosa, lockigt hår, mörkrosa klänning och knalliga strumbyxor, som dyker upp i gudstjänster, gör hyss, frågar, dansar och kommer med snusförnuftiga svar.
Och vid vissa gyllene tillfällen drar hon på sig den lilla svarta och leker jazzsångerska i högklackade pumps.

Det är inte konstigt att jag blir nostalgisk, för de senaste dygnen har varit fyllda av tillbakablickar och återträffar.

I fredags åkte jag och familjen för att träffa min nästkusin Li. Hon är en sådan fantastisk överlevare. Ur en mer än kämpig uppväxt, sina båda föräldrars bortgång och ett för tidigt vuxenblivande har hon skapat sig ett nytt liv. Vi träffade hennes man och deras fyraåriga dotter för första gången och på nolltid hade vi återskapat samma närhet och otvungenhet som vi delade som barn. Och det kommer definitivt att bli fler träffar!

I dag blev jag för en stund fjorton igen.
När jag såg Agronomen resa sig från trappan utanför stationsbyggnaden vaknade kroppsminnena.
Benen ville börja springa och hoppa, armarna fara ut och ansiktet spricka upp.
På samma sätt som när vi gick på högstadiet och iscensatte filmkramar (sådana där när pojken och flickan springer från varsin sida av perrongen, möts i mitten och han snurrar runt henne i en stor omfamning). Fast vi hade inte varit utan varandra mer än kanske fyrtio minuter och vår tågperrong var en trång och mörk korridor i en sextiotalsskolbyggnad bland suckande klasskamrater.
Jag samlade ihop mig, för jag är ju trots allt tjugoåtta och höll ben och armar i någorlunda schack. Däremot log jag nog från öra till öra och det var härligt att få krama om honom.
Nu har jag också träffat hans genomgoa fru Biologen och deras ursöta lilla dotter.
Jag är helt charmad.
Och hoppas på fler besök.

Mindre trevligt är det att Exet fortsätter att infiltrera mina drömmar.
Jag suckar och undrar varför han inte var man nog att stå för sina känslor och sina handlingar.
Han glider undan.
Inget rosa skimmer av nostalgi där inte.

Lyckliga timmar

2008-08-01T00:45:00.003+02:00

Sedan i går morse har jag hunnit med följande:

Springa.
Städa lägenheten.
Fika med Makalösa Mamman, prata innerligt och gosa med Lille V.
Bada med Stora Guddottern - så kul! Hon har blivit så modig. Vi lekte, plaskade, simmade, hoppade i fyrtio minuter i sträck. Ljuvligt! Och hon njöt av tumanhandtid med en av sina vuxna.
Äta med Regnbågsfamiljen (Stora Guddottern, Makalösa Mamman, hennes Bästisex och Lille V).
Duscha och natta Stora Guddottern - guldstund!
Gosa ännu mer med Lille V och snusa mig hög på bebisdoft.
VARNING!
Alla singelmän - lås in er. Lilla My har sniffat bebis och ägglossar i dagarna.
Sovmorgna mig.
Shoppa med Syster och följa med henne till kiropraktern.
Bada på kallbadhuset.
Äta mat, efterrätt och godis framför Sweeney Todd tillsammans med Syster.

Och nu är det snart morgon igen.
Då blir det grannland och möte med en av nästkusinerna. Det första på säkert femton år.
Jag gillar semester!

Att stå naken

2008-07-28T23:03:00.001+02:00

Lyx för mig är några timmar på Kallbadhuset.
Jag, havet, solen och en bok.
Tiljorna som lämnar märken genom lakanet, solen som värmer varje centimeter, sorlet av kvinnor som badar, solar, pratar…

Här tankar jag kraft, luft och D-vitamin.
En avslappning för både kropp och själ.
En chans att stå naken – både på utsidan och insidan.

En nakenhet jag uppskattar.
När alla är nakna mister nakenheten sin laddning.
Samtidigt som det också finns något sensuellt över alla nakna kvinnokroppar.
Något vackert.

Här samsas unga kroppar med gamla, vältrimmade med sladdriga.
Här finns kroppar med två, ett eller inga bröst.
Bröst som är små som myggbett, bredvid tunga, fylliga barmar.
Gropiga lår går förbi lår, smala som handleder.
Kvinnor med hud lika brun och rynkig som bark har sina inmutade områden.

Jag sneglar och funderar.
Fyller blicken med alla dessa kvinnor.
Kan se skönheten hos nästan alla.
Ser hur alla har små skavanker, små ting som gör dem mänskliga och individuella.
Skönhetsfläckar, som blir följeslagare och förhöjer det vackra någon annanstans på kroppen.

Undrar varför det är så svårt att se skönheten hos mig själv.
Ser bara kilona som kom tillbaka.
Och kilona som följde efter.
Siffrorna på vågen, som drar ner humöret.
Kurvorna, som förhindrar mig att njuta av sommaren. Som gör varje glass till ett övertramp. Varje glas vin till en synd.

Jag vet att jag förra sommaren var väldigt smal.
Jag upplevde det inte så, men jag kan förstå det rent logiskt.
Jag vet också att smalheten berodde på att jag mådde så ofantligt dåligt.
Min nuvarande vikt är ett tecken på att själen har läkt, om inte fullt, så något.
Men vad gör det, när en annan del av mitt inre bara spottar ut missnöje?
När spegeln hotar med sin sanning?

Att stå naken inför mig själv är så svårt.
Det har det alltid varit.
Men nu är det svårare.
Det finns inte längre någon annans kärlek att svepa runt en söndergranskad kropp.
Hon är utelämnad till en hård och dömande blick, utan förlåtelse.

Freudianskt???

2008-07-27T23:29:00.003+02:00

Klart att jag inte vill ha någon som kör med mig. Jag är ju den som brukar köra med folk.
Jag menade ju så klart att jag kunde tänka mig någon som lär mig köra bil.
Tror jag...

Latblogg

2008-07-27T23:13:00.002+02:00

Fem saker som finns på min att-göra-lista idag

Skriva detta inlägg och lyssna färdigt på Jens Lapidus.
Hoppas och vänta på ett mejl. Troligtvis förgäves.
Äta glass.
Duscha.
Läsa.
Sova.

Vad jag gjorde för tio år sedan
Var nybakad student. Otroligt kär och snart på semester i Grekland med Exet. Funderade på om det bara var patetiskt att förlova sig som artonåring, eller om det faktiskt gick att göra. Såg fram emot ett år på folkhögskola - musiklinje med sång och var nervös för flytten på drygt femtio mil som det innebar.

Platser jag har bott på

I en högtakad sekelskiftesvåning alldeles centralt med mamma, pappa och Bror.
I ett litet lågtakat kedjehus med minst ett rum för lite tillsammans med mamma, pappa, Bror och Syster.
I ett lyxigt studentrum med toa och dusch i en av byggnaderna på folkhögskolan. Hatade dock att dela kök och hade eget porslin för att slippa de värsta smutsattackerna.
I en välplanerad och charmig en och en halva i ett område som jag aldrig trodde att jag skulle bo i, men som jag trivdes i. Nära Musikhögskolan och nära stan. Och kvickt cykelavstånd till havet.
I en trea med burspråk, full av drömmar och planer och kärlek.
I en tvåa med balkong och stor klädkammare. Nymålad och inredd med kärlek. Brudig och bara min!

Fem saker jag skulle göra om jag vore biljonär

Köpa en gammal, charmig trea nära havet i gamla hemstaden. Med kakelugn och trägolv. Få den renoverad och fin.
Bjuda vänner och familj på resor och upplevelser.
Skänka pengar till Lutherhjälpen (som numer heter nåt annat...)
Sparkonton till mina guddöttrar.
Hyra in någon som kunde ta körkort åt mig. Alternativt hyra in någon som kunde köra med mig. Gärna snygg och trevlig. Och så skulle han bli kär i mig och jag i honom. Och så skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar med varsitt körkort.

Nattmangling

2008-07-22T23:32:00.000+02:00

Umgicks igår med Mysiga och Coola familjen.
De är sådana favoriter.
Det var utställningsbesök i min hemstad och sedan prat och mat hos dem i jobbetstan.
Var vettig och tog tåget hem innan elva för att kunna ta mig hem från stationen utan att det blev mitt i natten.

Men.

På tåget satt M, en av mina gamla ungdomar, nu 23 år gammal.
Vi sprang på varandra häromdagen och då var det lite obekvämt. Hur mycket vet han? Vad undrar han? Vi hälsade, men jag skyndade snabbt vidare.
Igår blev det annorlunda.
Vi slog följe en bit, han undrade och frågade försiktigt och jag berättade.
Det var natt, jag hade druckit ett glas vin och hade redan pratångan uppe.
Efter att ha stått en timme vid ett övergångsställe, frågade jag om han kunde tänka sig att följa mörkrädda mig hem.
Jo då. Vi gick hemom honom och hämtade cykel.
Som tack bjöd jag in honom på te och sen blev vi sittande till klockan sex i morse, då han gick för att jobba.
Lätt galet...

Genom honom vet jag nu hur snacket går bland mina tidigare ungdomar, varav en del övergick i vänner när de blev vuxna.
Vi har ingen kontakt idag. Jag orkade inte.
Några var söta och hörde av sig precis när det hänt, men blev sedan tysta.
En av dem, Boel, som jag tidigare skrivit om, valde Exet.
Det pratas om Exet, som är lycklig, har gått vidare och har ny flickvän. O ja, de blev ju tillsammans i påskas. Som av en slump. Helt renhårigt.
Men Lilla My, hon har det jobbigt. Hon klarar inte riktigt det här.

Bilden av vårt förhållande är att det var synd om Exet. Att jag inte ville ha barn eller gifta mig. Att vi aldrig passade ihop. Att jag dominerade.

Ska man bry sig om vad ett gäng 20-åringar tror och tycker?
De har sett oss som sina ledare. Som idealparet. Stabila och trygga. En del av deras tonår.
De har så klart bara sett den del av oss, som vi valde att visa upp. De har ingen aning.
Men oj, vad de pratar. Och oj, vad de tror att de har lösningar.

Och oj, vad ont det kan göra...

Nåja. Det var en intressant natt. Jag fick ge min version. Jag fick möjlighet att slå hål på myten om den otroligt snälle, sympatiske Exet, som bara vill allas väl. Jag blev lyssnad till och vidgade nog M:s syn något. Det var skönt.
Dessutom hann vi med spännande tanke- och erfarenhetsutbyte i religiösa grubblerier, krockar med frikyrkan och nattsvarta perioder av tvivel och frånvaro.

Vilken ynnest att få återkoppla en stund. Få möta en människa, som jag kände när han var tonåring och få höra om hans vuxenblivande.
En gåva.
Tack M!

Som att pilla upp ett sår

2008-07-20T23:44:00.000+02:00

Idag tog jag tåget en timme bort.
Bort till marker dit jag förr åkte titt som tätt.
För att träffa Exets brorsdöttrar och deras mamma.

A är tolv år och jag har känt henne i elva av dessa.
L är nio och henne har jag följt sedan hon låg i magen.
Otaliga gånger har jag sjungit, lekt, dansat, badat, nattat, kramat, busat, spelat och läst för och med dessa töser.
Att försvinna ur deras liv helt abrupt kändes så grymt.
Jag skickade ett brev till deras mamma förra sommaren och förklarade att de alltid var välkomna, att de var viktiga för mig och att jag fanns kvar.
Tacksamt ringde M upp mig och nu träffades vi för tredje gången sedan separationen, dvs en träff i halvåret.
Mer sällan än förr, men värdefullt.

Vi har shoppat, lunchat, glassat och mot all förmodan, badat.
Drygt nio timmars intensivt umgänge. Som om vi aldrig varit från varandra, men ändå helt annorlunda.

Att träffas är som att delvis kastas tillbaka i en gammal värld.
Platser, personer och händelser från mitt gamla liv, fast ur ett annat perspektiv.
Förr fanns jag i mitten. Jag befann mig där händelserna utspelades. Jag var en del av tjejernas liv på pappans sida.
Nu hålls kontakten bara via deras mamma (någon gång ska jag skriva och berätta om flickornas något knepiga familjesituation).
Perspektivet är vridet.
De personer, som förr var perifera, är nu centrum.
Centrum har flutit ut till en oåtkomlig utkant.
Historierna de berättar, är så välkända. Miljöerna känner jag innan och utan. Men jag är inte längre välkommen.

Nu är det Maran, som firar A och L i trädgården. Hennes barn leker där jag hoppades att mina barn skulle känna sig som hemma. Det är Maran och hennes barn, som nu fyller mina kära svärföräldrars, nej fd svärföräldrars, nej Exets föräldrars kök med liv och rörelse.
Hans föräldrar har kunnat utöka sitt djurbestånd (kor) med grisar och innehund, eftersom de inte längre behöver ta hänsyn till en astmatisk flickvän.
Maran, som tjejerna var hårt programmerade att referera till som Exets jobbarkompis, har tyst och enkelt glidit över i flickvänsrollen.
Hon är nu en självklar gäst i alla de sammanhang som jag under tio år gjorde till mina. Som om jag aldrig funnits.

Enligt Makalösa Mamman dröjer det nog länge innan Exet och Maran tar ytterligare steg i sin relation. Hon avfärdade min önskan om att få sådan information från henne, som i princip otrolig.
Jag tror att hon har fel.
Om man, som nyskild mamma till en femåring och en åttaåring, gladeligen följer med på släktmiddagar och i familjesammanhang och tar med sig barnen, tror jag att man är mer seriös än bara här och nu.
Om man, som konflikträdd yngsteson, tar med sig sin, enligt egen utsago, sprillans nya flickvän och hennes två barn, till släktsammankomster, bör man se sig själv som etablerad partner och plastpappa.

Eller är jag ute och cyklar?
Jag har ju inga egna barn.
Kanske är det en enkel match att dra med sin telningar i nya sammanhang? Kanske tar man inte så allvarligt på om barnen knyter an till en massa nya människor för bara en kort flört?

Oavsett vad så är det som att ha ett sår och inte kunna sluta pilla.
En del av mig vill inte veta.
Den andra vill veta så mycket som möjligt.
Och när jag får veta är det samma känsla som när sårskorpan går upp.
En slags lättnad, när varet kommer ut, men också svidande och brännande stickningar i ett sår som inte får läka. Och en kluven inställning till vad som är bäst - se till att det får vara färdigt, eller låta det onda kapslas in.

Utan blått - ingen snopp

2008-07-19T23:18:00.001+02:00

Jag har letat present till Lille V.
Gata upp och gata ner. Butik efter butik.
Det är rea på sommarkläderna, samtidigt som höstkollektionen kommit in.
HUR mycket kläder som helst, med andra ord.

Och ändå.
En förfärande brist på roliga kläder för små killar.

Det är vidrigt hur uppdelad babyavdelningen är. Redan en liten knodd på 50 cm ska minsann demonstrera om den kommit med snopp eller snippa. Och det görs så klart med färg. Och med mönster.

Just nu finns det en uppsjö av knalliga färger, fräcka mönster, ursöta tryck och coola kombinationer på "flicksidan".
Här blandas olivgrönt och lila. Orange och cerise. Äpplen, hus, blommor, ränder, rutor i ett härligt virvarr.
På pojksidan finns det ett och annat djur, någon rand och ungefär hälften så många färger. Betydligt dovare, dystrare och enformigare.

Nu är jag rätt så vidsynt. Jag köper gladeligen en rosa och lila body till Lille V. Jag har redan packat in en illgrön tröja med turkos blomma på magen.
Men varför, i hela fridens namn, måste man sätta puffärm på en mönstrad body?
Varför måste man sy på en liten tag med "Girlie" på ett par färgglada brallor?

Vem är det som tror, att hälften av alla barn som föds, inte skulle tycka om färg, glitter och fina mönster? Har de träffat barn, på riktigt?

Vem tror att snoppen inte sitter på kroppen, utan i kläderna?

För fasen, vuxenvärlden. Gör uppror! Vidga världen för våra nyaste medmänniskor.

En salig blandning

2008-07-19T12:10:00.000+02:00

Nu börjar det röra på sig.
Från en veckas mer eller mindre total social stiltje, behöver jag nu öka på umgängestempot något.

Familjen är nu hemma igen (utom Bror, som åkt och tågluffat) efter semestern.
Vi umgicks igår.
En tur till hemstaden och jakt på present till Lille V.
Blev en fin, grön pappväska med blå elefant och en vit sparkdräkt med bruna muddar och kaniner, ekorrar, svampar, igelkottar mm i olivgrönt. Bedårande...
Sen råkade det slinka med lite småsaker till Stora Guddottern också. Hon ska lovebombas så det står härliga till, har jag tänkt.
Rättvisemärkt fika (som innefattar gudomlig, glutenfri chokladmoussetårta!!!), uppdateringsprat och presentutdelning till mig!

Följde med hem till föräldrahemmet.
Allt var riktigt trevligt tills klockan blev elva och min mor fick sitt otroligt otrevliga kvällsryck. Då kommer hon på en massa saker som borde ha hunnits med (som ANDRA borde hunnit med) och blir helt oresonlig. Muckar gräl med allt och alla, går i konflikt över skitsaker, känner sig förorättad... Och självklart är det bara hennes upplevelse som gäller och när jag, Syster och Pappa är eniga om att hon är orättvis, är det bara ett uttryck för att vi gaddar ihop oss.
Det är väldigt svårt att tycka om Mamma när hon beter sig så här...

Syster följde med mig hem och sov över här i natt. Mysigt! Nattprat och sedan frukost ihop. Nu är hon och danstränar och så sammanstrålar vi en stund till, innan hon ger sig av på fest och övernattning.

Själv har jag en något mer inbokad vecka framför mig.
I morgon bär det av till Exets brorsdöttrar och deras mamma. Ett halvår sen vi träffades sist, så det ska bli kul. Även om det också är lite märkligt...

På onsdag sticker jag till Värmland och stannar hos Kungliga Socionomen med familj till på lördagen. Får väl se hur det går. Första gången... Hon är urgullig, sonen är supersöt, men sambon har jag inte riktigt kläm på. Nåja, jag kastar mig ut.

Lite rätsida på det aviga

2008-07-17T23:42:00.000+02:00

Rätsida på osundheten
(Som fått de tappade separationskilona att rusa tillbaka och ta med sig några till.)

Gå-/springrunda i drygt trettio minuter till dagens sommarprat.
Überjobbigt pilatespass.

Rätsida på uteblivna besked och gratulationer
(Ja, jag övertolkade. Erkänner och känner mig dum.)

Gjorde ett kort till Stora Guddottern och la i hennes brevlåda. Grattis till Lille V och vilken tur att han får världens finaste storasyster.
Detta genererade i sin tur ett samtal med både Stora Guddottern och hennes C, Makalösa Mammans Bästis/Ex. Gott!
Mms hade skickats, men min mobil har inte tagit emot det. Så hon förklarade. De hade nog undrat lika mycket varför jag inte hört av mig. Grattade även C och pratade om förlossningen. Och hon trodde nog att Makalösa Mamman skulle höra av sig så fort hon var hemma. Jag fyllde i att jag tänkt på dem jättemycket.

Rätsida på lappsjuka
(Tills vidare...)

Mysig kväll med Översätterskan, dyr förrätt, lyxig efterrätt och lite kaffe. Gott, gott, gott.

Rätsida på sundhetsstress
(Låter bättre än avigsida på sundheten.)

Intaget av ovanstående läckerheter.

Lite obekvämt sådär...

2008-07-17T14:26:00.000+02:00

Fick äntligen ett sms från Makalösa Mamman.
"Tack för grattissms:et. Vi har det bra och har fått flytta till patienthotellet. Äntligen mobiltillgång!"

Mass-sms, tänkte jag och skickade iväg: "Hälsningen var inte från mig, men jag har hört att Lille V har kommit. Grattis! Skönt att ni mår bra. Stor kram."

Fick tillbaka: "Syftade på ditt lyckönsknings-sms."

Gör om, gör rätt...

Bad om ursäkt och skyllde på seg hjärna till följd av semesterchock. Själv kontrade hon med amningshjärna.
Kanske trodde hon att hon skickat ett besked även till mig. Kanske läste hon in min besvikelse över att inte ha fått besked i mitt svar.

Så var vi tillbaka i de vassa kanterna. I det outtalade. I det som gör ont. Skulle önska att vi bara kunde rensa luften en gång och lämna bakom oss. Nu blir det bara knashänsyn. Jag vågar inte ta upp något för hon är ju sörjande/gravid/nyförlöst/ammande... och dessutom klämd mellan två viktiga vänner. Hon vill helst sopa under mattan. När något väl kommer på tal blir vi båda defensiva. Slöseri. En del av mig vill bara dra ett streck över det som hänt och gå vidare. Komma tillbaka till det goda, det familjära, det vardagliga. En annan del är trött på att alltid ta hänsyn, vara supervuxen och ta ansvar inte bara för mina känslor, utan även för hennes.

Det är ett drygt jobb att vara människa.

Fynd och funderingar

2008-07-16T23:32:00.002+02:00

Idag ringde Favoritkollegan. Genom henne fick jag reda på att Lille V har gjort entré. Makalösa Mamman mår bra, men är trött efter snittet, som skedde under narkos. Lille V var inte så liten – kring 4500 gram och 56 cm lång. Känns skönt att alla mår bra och att mina nojor inte var mer än så.
Välkommen Lille V! Jag ser fram emot att lära känna dig.

Sen ringde Kungliga Socionomen, hon som flyttat till Värmland med son och sambo. Vi pratade en rejäl stund. Planerar att åka och besöka henne och familjen i renoveringsobjektet under semestern.
Bland det första hon sa var att hon fått sms från Makalösa Mamman om Lille V.
Själv har jag inte hört ett ljud, mer än på omvägar.
Känns inte så kul.
Trodde väl att vi stod varandra närmre än så…
Det är inte säkert att det finns någon tanke bakom, men det gör ändå ont att inte tillhöra den närmsta kretsen längre.
Separationen har inte bara ändrat mina sociala mönster, utan även mina vänners. Tid som förr var gemensam, ska nu fördelas. Vardagsumgänget är inte lika otvunget. Parvänner saknar en part när vi träffas. Och hur kul är det egentligen att påminnas om min sorg, deras saknad och elefanten i rummet?

Enda nackdelen med Kungliga Socionomens samtal, var att hon ringde i slutet av Yrsa Walldéns sommarprat. Vilket program! Det grep tag i mig och det retar mig att jag missade slutet.
Jag har aldrig varit en blygis. Jag har räckt upp handen, kastat mig ut i det okända, sett till att få stå på scen så mycket som möjligt och älskat att dramatisera på tyska.
Men dagens Lilla My delar en hel del av nästan tio år yngre Yrsas rädslor. Vem skulle välja att rädda mig först, om planeten går under? Mamma skulle ta tag i Bror. Pappa i Syster. Mina vänner skulle greppa sina barn och partners. Kvar skulle jag stå i vattnet eller lågorna.
Fast det är klart. Jag skulle kunna välja att greppa någon själv. Se till att vara den aktiva. Det hade nog blivit min väg. Fast vem skulle jag välja? Inte självklart. Det finns inte längre någon självskriven. Syster eller Bror? Mamma eller Pappa? Stora, Lilla eller Minsta Guddottern?
Vem skulle du välja?
Nä, bäst är nog att jorden inte går under. Inte under min livstid i alla fall.

Lille V:s ankomst fick mig att gå på presentjakt. En generös expedit på Lindex, valde att bortse från att jag inte var klubbmedlem och erbjöd mig att köpa två reavaror till priset av en. Det blev en hel skog med barnkläder. Och jag betalde bara 138:-. Fantastiskt nöjd!
Fast så mycket till Lille V blev det inte. Mest till hans olika gudsyskon… Får väl rätta till det där i morgon med en ny shoppingrunda.
Stackars mig…

Uppdatering

2008-07-15T22:54:00.002+02:00

Fortfarande inga nyheter från Makalösa Mamman. Tystnad är jobbigt. Jag hinner föreställa mig allt möjligt läskigt. Allt ifrån fortfarande trött efter snittet, till liten på Neonatal för observation, till liten med något som inte stämmer, till liten som inte klarade sig, till Makalös Mamma som inte klarade sig.
Går liksom helt i spinn. Måste sluta med det.
Min kloka farbror sa att hade nåt hänt, hade jag fått veta.
Så är det nog.
Så måste det vara.
Jag är bara nojig.
Messade Favoritkollegan och kollade om hon hört nåt. Har inte fått nåt svar. Ännu nojigare.

Däremot hörde Varmiskollegan av sig med ett mejl.
Han började att be om ursäkt för att störa mig och Favoritkollegan i semestern, men eftersom vi är mer än kollegor och redan inblandade ville han uppdatera oss.
Ord som värmer. Känns gott att få vara mer än "bara" kollega. Att ha avancerat till vän.
Han ser lite ljus i tunneln. Promenad och prat med sonen. Kontakt med BUP och vägar att gå även om sonen fortsätter att vägra vård.
Men han har så dåligt samvete. Kunde de ha gjort nåt innan? Och borde han, som ju för vidare generna med depressioner, gjort något?
Jag förstår mekanismen. Jag, som står utanför, kan kanske tycka att de borde ha sökt tidigare. Men jag vet också hur svårt det är att tvinga iväg en älskad.
Jag tänker i stället på den kärleksfulla och oroade pappa jag har pratat med under våren. Han som har varit ömsom stolt över sonen och ömsom tårögd över depressionen. Pappan som svurit över maktlöshet, men som har vakat och observerat, funnits till hands och gripit in. Vad mer kan man göra?
En sådan pappa skulle jag önska alla tonåringar. Depressiva gener till trots.

Idag firar mina föräldrar 30-årig bröllopsdag.
Jag fixade ett kort, med kopior av bilder från bröllopsfesten och skickade ner till hotellet där de och Lillasyster just nu befinner sig. Det kom, mot förmodan, fram idag.
30 år. Inga enkla år. Mycket bråk och gräl. Slitningar ekonomiskt, känslomässigt, personligt. Kanske två människor som inte borde leva ihop.
En fantastisk pappa, som ofta är en rätt usel make. En fin mamma, som känner sig låst och vars missnöje med livet går ut över nära och kära.
Och samtidigt.
Glad att de fann varandra.
Annars ingen Lilla My, ingen Lilla Syster, ingen Lillebror.
Gott så.
För nu.

Rastlös

2008-07-14T23:13:00.002+02:00

Jag väntar fortfarande.
Varför har Makalösa Mamman inte hört av sig?
Kanske tänker hon att vi alla ändå vet att det kommer en liten just idag.
Kanske väljer hon att ta första dagen, kvällen och natten i lugn och ro - hon och Bästa väninnan/Föredettan, det nya livet och Stora Guddottern.
Kanske behövde hon sövas, trots allt, och behöver mer tid.
Kanske är de bara trötta.
Jag vet inte. Jag har ingen aning om hur ett planerat kejsarsnitt funkar egentligen. När är man kommunicerbar? När vill man vara nåbar?
Men vad jobbigt det är att vänta.
Oron och rädslan från i fjol, då hon miste sin lille pojke efter halva graviditeten, vaknar. Tänk om det inte gått bra?
Men det är klart att det har gått bra. Det måste ha gått bra.

En vanlig dag hade jag kanske mejlat Varmiskollegan. Fått igång en rolig diskussion, skojat lite, vänt och vridit på något.
Men inte idag.
Jag skickade ett "Tänker på dig och er."-mejl i natt och svarade på hans sms. Det får räcka. Han har annat och viktigare att tänka på nu.

Sms:ade Fru Mazarin och tillkännagav min semester. Inget svar... De har väl fullt upp med Lilla Guddottern och magen som växer.
Själv oroar jag mig lite över ett samtal som jag måste ha med henne, eller med Herr Mazarin. Samtalet som innehåller frågan: Visste ni att Exet och Maran var ett par utan att säga nåt? Makalösa Mamman sa att det var så. Bad henne i förra veckan att berätta för mig den dagen de offentliggör en sammanflytt, en förlovning, ett giftermål, en graviditet. Bara för att slippa få informationen av okända vid fel tillfällen. Inga fler kraschade dop... Hon vill inte vara skickebud. Och hon gör tydligt att hon inte tycker att det är hennes ansvar. Att hon aldrig tänker ta parti. Samtidigt kunde jag ana en viss ånger över att jag fått reda på deras förhållande vid ett så felaktigt tillfälle. Och då undrade hon om inte Herr och Fru Mazarin sagt nåt. Exet hade tydligen talat om för Makalösa Mamman, veckan efter han berättat för henne, att han skulle åka hem där och berätta för dem. Men när jag ringde ledsen och uppriven från dopfesten sa de att de inte vetat. Ljög de? Jag vet inte. Jag tror inte det. Men... det skaver. Jag får nog fråga. Fast det är lurigt. Jag litar på mina vänner. Jag vill inte släppa tilliten. Men när olika vänner säger olika saker? Det är så förvirrande. Det är så svårt.
Jag kräver inga rapporter. Jag önskar bara omsorg.

Nä, nu ska jag försöka koppla ner mig. Släppa rastlösheten. Sova.
I morgon blir det tvätt. Kanske lite städning. Det behövs!
Och förhoppningsvis lite umgänge. Jag börjar nog bli lappsjuk.

Kraschlandning

2008-07-14T20:25:00.002+02:00

I torsdags startade stadskarnevalen i jobbstaden.
Rigga och bygga inne i det stora tältet som vi hyr för första året.
Fika, försäljning, gratismaterial.
Vandring för barn i kyrkan, pyssel i tältet på samma tema, scen och Rättvis Handel.

Gospelmässa på kvällen i kyrkan. Drygt 25 av de 40 sångarna dök upp denna andra gång, som lades till i efterhand. De lät riktigt bra - enligt Varmiskollegan bättre än i söndags.
Jag var inte riktigt på plats, men kom mig allt eftersom. Kyrkorådets ordförande, hon som gjorde allt för att motverka min anställning, kom fram och kramade om mig efteråt alldeles rörd.

Efter mässan äntrade jag och Favoritpianisten tältscenen och körde en timmes jazz och pop. Så ljuvligt. Min chef som stod stolt som en tupp och besvarade frågorna om vem hon på scen var, var hennes namn stått i programmet och var hon skulle sjunga nästa gång med: Hon jobbar hos oss! Kollegor och församlingsbor som tappade hakor. Jag var bara lycklig. Kände själv hur bra det gick och kunde njuta i nuet.

Fredag och lördag fortsatte i ett ständigt arbete i tältet, i kyrkan, på stan. Med artister, barn, familjer, sura kaffetanter, glada pensionärer och ungdomar. Och med en ständig oro för Varmiskollegan. Långa dagar. På plats på förmiddagen för att rigga, hemma först mitt i natten. En härlig stund med sångerskan Nina Ramsby efter hennes spelning. En svängig och gripande mässa på lördagskvällen med en fantastisk bluessångerska. Därefter ihopplockning i mörker.

Upp igen på söndagen och närvaro vid den avslutande, ekumeniska karnevalsgudstjänsten. Vi satt på avstånd. Rös av obehag när pingstpastorn predikade, var lite tveksamma till den inhyrda gospelkörens rörelsesånger och jublade högt när vår fina Varmiskollega blev presenterad. Han lokaliserade oss med sin söndervakade och trötta blick, log och vinkade. Sen smet han så fort han kunde. Hem igen till sin oro.
Sen röjde vi. Igen.
Stängde dator och telefon. Lämnade in de sista tidrapporterna. Ringde chefen och clearade det sista. Fick en dos innerligt tack igen - för allt jobb, sång, slit, göre. Värmer!

Tog ett tag att varva ner igår. Laddade in och sorterade bilder. Surfade. Åt godis.
Idag har jag sovit. Och sovit. Och tagit en liten tur på stan.
En dag i väntan.
Väntar på att semesterkänslan ska infinna sig.
Väntar på att Stora Guddotterns syskons entré ska annonseras (kejsarsnitt idag enligt planerna).
Väntade ovisst på att Varmiskollegan skulle höra av sig och berätta hur det gått med sonen. För en stund sen fick jag svar. Kontakt med vården. Inskriven. Utredning på gång. Lite lättnad.

Fem veckors ledighet ligger framför mig. Just nu känns de oändliga. Också lite läskiga. Vill ju inte bara vara ensam... Men idag var det skönt. Riktigt skönt.

Ont i hjärtat för din skull

2008-07-11T14:57:00.002+02:00

Käraste, finaste Varmiskollega.
Det gör mig så ont.
Så ont att din son inte mår bra. Att han inte vill leva. Att hela din familj får kämpa så.
Femtonåringar ska tjuvröka, hångla, revoltera, slå i dörrar, sova länge och leka när de glömmer bort att de är stora.
Inte vilja dö.

Jag såg det ju så tydligt på dig när du kom idag. Hur trött du var. Så låg.
Ändå gick jag inte fram. Tog mig inte tid.
Tog avsked av min Favoritpianist och av finaste Musiklina.
Var så uppe i endorfinerna från gårdagens gospelmässa nr 2 och jazzspelning. Hade fortfarande suset av applåder och hyllningar i öronen. Känslan av att äga en scen. Se hur människor stannar till för att höra mer.
Ville stanna där. Där i det goda.

Hölls också tillbaka av Organistens undringar. Han som smolkade min fina gårdag med att höra med Favoritkollegan om du och jag är ett par.
Han, vars ord, gör en varm vänskap till något suspekt.
Han som känner andra som sig själv.
Ville inte spä på. Såg hur besvärad du blev igår när Favoritkollegan berättade. Kände själv hur det snörde till runt hjärtat. Det här blev jag utsatt för. Jag tänker inte göra det mot någon annan kvinna. Jag har inga baktankar, inga hopplösa förhoppningar, ingen spirande förälskelse. Bara mycket tycke om, omsorg och värme.

Och nu slits jag.
En del av mig vill bara finnas till hands. En annan del är så rädd att göra det värre.
Jag är så glad för att du fanns där hela söndagen och hela gårdagen. Köpte lunch, vatten, skötte ljud... Jag är så glad att du stannade och lyssnade på halva jazzspelningen och jag saknade dig när du gick.
Men jag har också dåligt samvete. Du gick för att din son inte mådde bra. Hur länge hade han behövt dig? Jag borde kanske ha bett någon annan?

Tycker det är skönt att du valde att ställa in din spelning idag och åka hem. Skönt att du kom förbi, så att jag fick krama om dig. Önskar så att det fanns mer att göra.

Jag tänker på dig. Jag ber för er.
Var rädd om dig.

Bästa eftersmaken

2008-07-07T01:55:00.002+02:00

Nu har vi genomfört vår gospelmässa.
Det blev så bra!
Hela dan var bara ljuvlig.

Lämnade Musiklina hos vänner och sen drog jag och Favoritpianisten till mitt arbete. In i kyrkan för att stanna där i många timmar.
Finaste vaktmästaren och goaste Varmiskollegan hade roddat och gjort i ordning.
Varmiskollegan stannade hela vårt rep, hela solistrepet, hela körrepet och hela gudstjänsten och skötte ljud och kom med synpunkter.
Ett sånt fantastiskt stöd. Var lite nervös innan, för han är ju så bra och dessutom gift med en duktig gospelledare, men det kändes bara gott.
Repet gick bra och gospelmässan var fantastisk!
Så kul.
Kan nog lita på att jag är en bra körledare.
Körsångarna var så glada efteråt. Församlingen var glad. Min kyrkoherde tittade med nästan öm blick på mig när jag tog emot nattvard.
Efteråt var det mysigt att plocka undan och skoja lite.
Sen blev det hem till vännerna, mackor på altanen och gin och tonic i soffan med regnet öste ner.
Nu är vi hemma igen.
Favoritpianisten och hans Musiklina susar i vardagsrummet och jag ska alldeles strax slockna.
Trött, lycklig och buren av fantastiska människor.
God natt!

Bara glädje!

2008-07-06T01:05:00.005+02:00

Idag har varit en härlig dag!
Sovmorgon.
Städa lite.
Lång frukost.
Promenad till stan och presentinköp.
Lite stressigt matinköp och mer städning - enda smolket.
Födelsedagsfest hos Mysiga Familjen.
Lite ovant i början - ingen där som jag kände. Men slutet var underbart. Presenten mitt i prick.
Nya vänner, som börjar bli så där härligt nära.
Och nu somnar Favoritpianisten och Musiklina i min bäddsoffa.
Hitkörda från långtifrån.
Att ha dem här är som att ha en del av mig hemma igen. Det är så självklart och enkelt. Så härligt. Som familj, fast utan bråken.
Gospelmässa i morgon - finalen på fem veckors intensivt arbete.
Med Favoritpianisten vid pianot och Varmiskollegan vid ljudet.
De stannar en vecka.
Det blir en gospelmässa till och en jazzspelning.
Jag är lycklig.
Tack!

Jag vill falla fritt

2008-07-05T00:51:00.002+02:00

Jag saknar hud.
Jag saknar värme.
Jag saknar närhet.
Jag saknar pirr.
Jag saknar en första syn på morgonen och en sista på kvällen.
Jag saknar en hand i min.

Jag vill falla fritt.
Hänge mig.
Uppslukas.
Förlora mig i någons blick.

I brist på detta balanserar jag.
En intensiv blå blick, långa samtal, mycket skratt, mejl och sms.
Skulle säkert kunnat falla.
Om inte...
Så det gör jag inte.
Jag är ju ingen Mara.

Det vore bara för patetiskt.

Igenkänning

2008-07-04T09:09:00.002+02:00

Nästan dagligen läser jag Jonas Gardells dagbok på nätet.
Hans ord griper nästan alltid tag i mig.
Får mig att skratta, bli förbannad...
När han skriver om Gud, är det en bild av Gud som ligger så nära min.
En Gud som älskar och fångar. Som ser det brustna och trasiga och vårdar med ömhet.
Gud som lovar att mörkret inte vinner, men som finns mitt i det värsta.
Idag var det som att läsa om mig själv för ett år sedan.

http://www.jonasgardell.se/doc/diary.jsp

Körhög

2008-07-03T10:41:00.003+02:00

Har haft en projektkör i sommar.
Fem repor under fem veckor.
Körvana blandade med nybörjare.
Lysande solister blandade med halvbrummare.
De yngsta är fjorton, de äldsta över sjuttio.
Högt tempo, gospelrepertoar, allt på gehör, sjunga och röra sig samtidigt.
Igår hade vi sista repan.
På söndag är det dags för gospelmässa.
Min fantastiska vän Favoritpianisten förflyttar sig de dryga femtio milen med sin gravida sambo för att kompa.
Det börjar låta attans bra.
Körsångarna, som i början inte riktigt litade på mig när jag sa att man kan lära sig sex låtar i stämmor utantill på fem repetitioner, strålar.
Nio solister plockade ur kören och alla gör de ett bra jobb, om än på olika nivåer.
Två unga tjejer, körvana från estetprogram och gospellinje, som efter repetitionen tackade och berömde mig som körledare.
Just nu känns det gott!

Bästa baksmällan

2008-07-02T12:53:00.003+02:00

Knytiset i måndags blev bara så mysigt.
Jag, Bästiskollegan och Varmiskollegan samlades hemma hos mig.
Massor av mat och vin och prat.
Det var så härligt.
Varmiskollegan hade redan på fredagen skjutsat hem mig och satt vin i min kyl.
Ett av vinerna var från 1979 - dvs mitt födelseår. Så kul!
Det provades och smakades och avnjöts.
Det blev högläsning av danska barns skoluppgifter och av Tage Danielsson. Jazz i spelaren och vi pratade långt in på småtimmarna.
Så länge att Varmiskollegan missade sista tåget och Bästiskollegans sambo fick komma med bilen och köra honom hem. Vi andra hängde med de fyra milen och såg hur solen började gå upp igen.
Sen blev det. Trött är jag.
Men oj, vad det var värt det!
En liten stunds lycka.

Jag är trött på maktlöshet!

2008-06-30T10:56:00.002+02:00

Ständigt denna kamp.
Dessa besvikelser och nederlag.
Som om livet bara vore uppförsbacke och motgångar.

Första avhoppet från knytiset ikväll.
Favoritkollegan orkar inte.
Hennes mormor ligger för döden och senaste IVF:en slutade i mens.
Varför?
Att hennes älskade mormor dör är nog ok, trots allt. Hon är gammal och dement. Saknaden kommer nog att bli stor, men det är livets gång.
Men att hon inte blir gravid...
Det går inte. Det går bara inte.
Hon längtar så.
Så många inseminationer, först frun och sen hon.
Flera IVF-försök, försök de nu betalar själv, eftersom de tre fria är slut.
Och sen?
Sen inget.
Det finns inga givarländer som accepterar homosexuella.
Det spelar ingen roll att det går omkring en fantastisk mamma, som saknar barn.
Det gör så ont.

Maktlöshet.

Sms 2

2008-06-30T10:11:00.003+02:00

Jag fick iväg ett svar i fredags till Z.
Skrev att han inte behövde ursäkta sig, det tog mig ett år att få iväg sms:et till honom.
Nämnde också att om han vill träffas, ta en fika och prata, så vet han var jag finns.
Vi får väl se...

Jag skulle vilja träffa honom.
Men det är inte livsviktigt.
Det är skönt.
Det är nog den stora skillnaden nu. Jag vill fortfarande få reda på saker, jag blir fortfarande ledsen, jag behöver fortfarande prata om det som hänt. Men det är inte längre livsviktigt. Jag kan lägga det åt sidan, tänka på annat, rycka på axlarna. Jag kan själv bli trött på ämnet och vilja prata om något annat. Det är en sådan lättnad.

Fast visst gör det fortfarande ont.
Ägnade helgen åt att fixa i min lägenhet. Hänga upp tyg på väggen, sätta upp min samling av änglar, få upp tavellister i köket till mina foton av nära och kära... Behövde då öppna lådan med foton från 2006 och 2007. Foton som aldrig hann bli insatta och som nu aldrig kommer att bli det. Där finns bilder på oss, på våra gudbarn, familjer och vänner. Välbekanta situationer, som aldrig mer kommer att finnas. Då är det som att vira taggtråd runt hjärtat.

Idag är det också en typ av årsdag.
En vecka efter att Exet lämnat mig, blev jag fast anställd i församlingen där jag jobbar. Minnet av intervjun är något dimmigt...
Mina tre fina favoritkollegor tog då beslutet att överraska mig med middag.
Det var den första kväll jag såg fram emot.
Ikväll följer vi upp med knytkalas hemma hos mig.
God mat, mycket vin och härligt umgänge.
Och nu förstår alla varför jag ägnat helgen åt att pimsa lägenheten...

Exets nyas ex

2008-06-27T10:10:00.002+02:00

Så gjorde jag det till slut.
Tog mod till mig och sms:ade Mr Mara - fast nu får jag väl hitta ett bättre namn på honom.
Vi kan kalla honom Z.

Skrev att jag funderat i ett år på att ta kontakt, men först nu känt att det var riktigt aktuellt, eftersom jag fått reda på att Exet och Maran är ett par. Skrev att det kändes både sorgligt och skönt att få mina misstankar bekräftade. Och att han nu hade mitt nummer om han ville ha kontakt.

Tystnad i två veckor.

Så igår, helt oväntat, kom ett svar.

"Ursäkta det tog ett tag att svara. Visste inte riktigt vad jag skulle säga...
Men visst, nu har vi någonting gemensamt. Känns minst sagt lite snopet det som har hänt.
Som du säger, sorgligt och skönt samtidigt."

Så nu ska jag tänka ut ett bra svar på svaret.
Tror att jag vill träffa honom. Kanske kan vi räta ut lite frågetecken för varandra. Lägga pussel. Leka detektiv.
Är jag konstig, som nästan kan tycka att det är lite kul?

Årsdag

2008-06-18T14:10:00.004+02:00

För ett år sedan vaknade jag efter att ha sovit en natt så nära exet jag bara kunde.
Närheten var ensidig. Han upplät sin arm, men vände sig bort.
På morgonen skulle han till vårdcentralen, därefter skulle vi båda till vårt andra samtal hos familjeterapeuten.
Jag skojade och sa att det nog skulle börja regna då. Så hade det varit under helgen. När vi var iväg från varandra regnade det och när vi var tillsammans sken solen.
Se det som ett tecken, tyckte jag med försök till glimt i ögat.
Då kommer det att regna om en liten stund då, sa han.
Magen knöt ihop sig.
Vad menar du? undrade jag. Varför ska det börja regna?
Du följer ju inte med till vårdcentralen, var hans glidande svar.

Han åkte och vädret blev sämre.
Han kom tillbaka och solen likaså.
Vi gick iväg tillsammans. Hand i hand.
Jag var så rädd.
Han var så tyst.

Inne i samtalsrummet satt vi i varsin fåtölj mitt emot varandra med terapeuten i mitten.
Hur har det gått? undrade hon.
Jag redogjorde för att han pratat med Maran och sagt att han inte skulle träffa henne mer. Att helgen börjat bra, men blivit jobbig. Att söndagen varit hemsk. Att vi kraschat och pausat från varandra en lång stund, att han ringt Maran. Att vi försökt plocka ihop oss och åkt till havet.
Hon vänder sig till honom och ställer samma fråga.
Jag vill inte mer, svarade han.

Allt svart blev svartare, allt ont ondare.
Jag brast.

Det blev utgångspunkten för ett nytt liv.
Ett år har gått.
Jag överlevde.

Det är inte roligt längre

2008-06-12T14:44:00.003+02:00

Nu strömmar det.
Berättelserna och iakttagelserna av Exet och Maran.
Makalösa Mamman som visste, men inte sa något.
Herr Mazarin, vars far berättade om Exets nya och hennes barn som varit med släkten på grodspaning.
Fru Mazarin som for i luften när svärfadern tyckte att hon var trevlig och som rakt ut sa att de betett sig som svin.
Fina, fina syster som tog studenten i måndags och fick ett smycke av Exet med familj, förmedlat av Makalösa Mamman. Samma kvinna som säger att hon INTE vill vara medlare.
Stackars syster som sedan springer på honom på en kompis studentfest, hand i hand med Maran. Han som försöker gömma Maran bakom sig, släppa hennes hand och inte presenterar henne för syster.
Gamla kollegor som vänder bort blicken, som låtsas som inget. Han i sammanhang som vi båda blev ombedda att lämna, men som han dröjer sig kvar i och dessutom tar med henne till.
Det känns inte ok.
Det gör ont.
Det är inte ok att han bara kunde gå vidare. Att det gick så fort att lämna mig och starta ett nytt liv. Det är inte ok. Det känns bara hemskt.

Lilla My - en tioårig parentes.

Faktum

2008-05-26T10:14:00.005+02:00

Så kom det då.
Beskedet jag väntat på.
Bekräftelsen av det jag länge vetat.
Så klart helt olämpligt, vid fel tillfälle, av fel person.

Dop, gudmor för tredje gången, låtsaskantor under gudstjänsten.
Mitt fokus hos Minsta Guddottern, inställd på en glad dag, finnas där för att underlätta för stressade dopföräldrar, vara social med deras släkt och vänner, prata ikapp med bekanta.

Där och då kom det.

A, som är förskolelärare, gift med en gammal bekant från Kyrkans Unga-tiden och vän med mina vänner, sökte upp mig för att prata.
Hon jobbar i samma församling som Exet och Maran.
Att de skulle dyka upp i vårt samtal var inte förvånande, men att hela vårt samtal skulle handla om dem var oväntat.

A var arg och kränkt. Hon och hennes närmsta kollegor hade blivit brickor i deras spel.
I höstas reagerade förskolans personal på Exets och Marans beteende. De tyckte att det var konstigt att de alltid skulle kramas, ta i varandra, nojsa, springa efter varandra. De kände till att han lämnat mig och att hon var gift. Och de pratade med varandra.
Pratet nådde Marans och Exets öron och de fick kyrkoherden att kalla till möte.
I mötet berättade Maran och Exet att de känt sig kränkta och ledsna av snacket. Att det aldrig varit något dem emellan och att de tagit väldigt illa vid sig av att folk trodde det. Kyrkoherden tog förskolans personal i upptuktelse och förskolelärarna bad om ursäkt, skämdes och kände sig dumma.
Det blev jul och när den var slut var Maran frånskild.
Förskolans personal undrade lite.
För två månader sökte Maran upp dem:
"Inte för att ni har med det att göra, men nu är vi ett par."

Där och då försvann mitt fokus.
I den stunden var inte längre min Minsta Guddotter dagens huvudperson.
En undanskymd toalett blev räddningen. Mobilen blev livlinan.
Det jag inte kunde skrika ut sammanfattade jag i korta sms och skickade iväg.
Hela jag var på väg att implodera.

Men nu vet jag.

Tänker du på mig ibland?

2008-05-10T23:26:00.002+02:00

Nu blommar träden. Träden längs gatan vi gick så många gånger tillsammans. Minns du?

Igår fyllde Stora Guddottern år. Fem år. Hon fyllde prinsessa.
Jag var där och hjälpte Makalösa Mamman med prinsesskalaset för dagiskompisarna. Intensivt och roligt. Härligt att få vara där. Men det var ett substitut.
Idag var det kalas för släkt och vänner.
Jag valde att tacka nej. Jag vill inte träffa dig. Jag orkar inte.
Fyra andra kalas har jag varit med och firat och fixat. Första var på många sätt det största. Vi hjälpte till med så mycket och följde med dem hem efteråt för att landa. Stolta över vårt fantastiska gudbarn. Minns du?

I stället passar jag Lilla Guddottern. Efter en solig dag med årets första strandbesök sover hon nu i min säng. Snart ska jag bädda ner oss båda i bäddsoffan, så att ingen av oss behöver vakna av att trilla ur sängen.
Förra gången jag hade henne över natten var för rätt så exakt ett år sedan. Då behövde jag inte oroa mig för att hon skulle rulla ut. Du låg i vägen på andra sidan. Minns du?

Jag klarar mig rätt så bra nu för tiden. Jag tänker inte på dig hela tiden. Och när jag pratar om dig är det mest om den du är nu, den jag inte känner. Den jag aldrig trodde fanns.
Men ibland minns jag, kastas tillbaka och saknar dig vid min sida.
Igår såg jag dig flimra förbi på två bilder. Du med en gitarr, Stora Guddottern med en liten. Och min första tanke var: Vad fin du är!
Den poppade upp innan jag hann stoppa den och ersätta den med en bortvänd blick och ett stålsatt hjärta.

Igår kände jag mig stark.
Nu rinner tårarna.
Tårarna som har runnit i mer än ett år. Först i frustration över att du gled bort från mig, i ilska i våra gräl och i rädsla för vad som skulle komma. Och sedan av förtivlan över att du gick.
Vi gick till familjerådgivningen hand i hand. Efter fem minuter sa du, inför terapeuten, att du inte ville mer. Och jag gick sönder.
Minns du?

Att höra samman ensam

2008-04-29T22:09:00.002+02:00

Det är tomt att inte ha någon att spegla sig i.
Att inte komma hem till någon, att inte ha någon som är självklar närmsta, att inte dela allt med någon.
Den saknaden är stor. Så stor.
Men trots all ensamhet, så hör jag samman.
Runt mig finns ett nätverk som ger mig tillhörighet och trygghet, glädje och samhörighet.

Jag ska bli gudmor för tredje gången. Till en liten tjej. Guddotter nummer tre. Tänk att fem vuxna vid tre tillfällen gett mig samma förtroende. Att få vara en viktig vuxen i deras barns liv. Det är stort. Tillsammans bildar vi en familj. Jag är trebarns-gudmor. Mina guddöttrar har gudsystrar. Vi hör ihop.

Nästan varje dag och ofta mer än en gång den dagen trillar det in mejl från min vän och tonårsbästis Agronomen. Vi delar liv, tankar, funderingar, drömmar, oro, ilska, frustration nästan dagligen. Som en dagbok i samtalsform. Vi hörde ihop förr och vi hör ihop igen.

Makalösa Mamman ringde igår. Stora Guddottern fyller fem och ska ha första dagiskalaset. Hon är uppspelt och förväntansfull. Och Makalösa Mamman bad mig stå vid hennes sida när lägenheten stormas av små prinsessor. Vi har anordnat läger och ungdomskvällar, musikaler och resor. Vi har jobbat ihop oss. Vi underlättar för varandra i vardagen. Jag passar Stora Guddottern så att hon får en timmes sömn, rycker in när dagis inte räcker till, köper prinsesservetter till kalas och finns i en telefon eller soffa för att dela tankar. Hon kör hem ekologiska grönsaker till mig, hjälper mig att sortera tankar, räddar chokladbollsbak från sockerbrist och finns till hands. Vi hör ihop.

Mamma och jag har fått en mer vardaglig relation. Kortare och oftare samtal, på väg till eller från något annat. En avstämning, en koll. Vi hör ihop. Även dagar då vi ryker ihop.

Bästiskollegan träffar jag eller hör ifrån i princip dagligen. Hon är oftast den första jag vill prata med. Ocensurerat och oraffinerat. Bara rakt upp och ner.
Hon ringde ikväll, på väg från jobb. Ett sånt där samtal som betyder så mycket. Bara för att berätta om sin körövning, bubbla av sig lite och få lite sällskap på bilvägen. Och jag kunde bubbla lite tillbaka. Som en familjemedlem. Vi hör ihop.

Och det finns fler. Favoritkollegan som ringde i bilen hem från ett tröttsamt vigselsamtal. Glädjen i att få vara den hon ville dela sin frustration med.
Charmkollegan som ibland skickar sina upplevelser och tankar i ett mejl och som läser mina. Herr och Fru Mazarin, som stått vid min sida och talat om hur viktig jag är för dem.
Första Kärleken som ordnar plats för mig och frukost då och då.
Syster som glatt kommer hit och hjälper mig att få i ordning på balkongen och berättar om sitt kärleksliv.
Bror som gör hjälteinsatser. Pappa som rycker ut.

Listan kan göras längre.
Ensamma dagar är det bra att komma ihåg hur många som vill höra ihop med mig.

Att tro att man kan växa

2008-04-22T10:17:00.002+02:00

I söndags kom jag med andan i halsen till kyrkan för att sjunga med gospelkören och möttes av: Kan du sjunga leadet på Bring me home i mässan?
Jag har sjungit altstämman vid två repetitioner, aldrig solopartierna, så svaret blev så klart
– Ja, visst!
Ibland är det bara att kasta sig ut, stirra utmaningen i vitögat och förhoppningsvis komma ut med äran i behåll och växa med erfarenheten.

En påtvingad luftfärd är värre.
Jag, min bror och våra kompisar skulle bada i deras pool. Vi var väl så där mellan 4 och 8 år. Solen kom och gick och poolvattnet var iskallt. Vi tvekade vid kanten, stänkte lite, doppade tår. Då hör jag hur mina vänners pappa kommer och snart kommer första plasket. Han har resolut tagit tag i sin femårige son och slängt honom i poolen.
Eivind-Henrik simmade, för vad annat kunde han göra – poolen var djup.

Orättvist! hade jag elever som kunde skandera. Orättvist att Carl får ligga bakom trumsetet när vi andra måste sitta på stolar. Orättvist att Carl får sitta, när vi andra måste gå omkring. Orättvist att Carl, som stökar mest, i stället för att bli utskälld får gå iväg och spela fotboll.
Rättvist! svarade jag.
I en skola där elever ska inordna sig i samma schema, följa samma kursplan och uppfylla samma mål borde inte rättvisa vara att alla gör lika. Rättvisa borde vara att alla fick den hjälp och det stöd de behöver för att kunna nå fram.

De kallar mig flicka, gråter mina vänners femårige son ilsket.
Han vill, precis som alla andra, vara fin. Och fint det är långt hår och rosa och lila. Men hans färgval passar inte in i mallen för pojkigt och han tvingas redan vara modig för att få vara den han är. Personalen vet inte riktigt vad de ska göra. Kanske för att de innerst inne också tycker att det är lite konstigt med en pojke som tycker om rosa.
Jag undrar oroligt hur länge min tvååriga guddotter ska få lov att välja dumpers och fjärrstyrda traktorer framför Skrållan-dockor innan någons uttalade eller outtalade synpunkter på pojkigt och flickigt vingklipper henne.

I början av min utbildning fick vi blivande musiklärare en fråga. Vad har gjort att du sitter här?
I svaren fanns inte ett enda – miljoner timmar i övningsrum, jag överlevde antagningsproven, eller tur och skicklighet.
I stället blev det en redovisning av viktiga människor. Förebilder som fått en att vilja bli lika duktig. Lärare som intresserat sig och lockat fram talang och lust. Vuxna som trott på en och fått en att anta utmaningar man inte trodde man mäktade med. Människor som skapat trygga miljöer där man fick lov att misslyckas. Medvandrare som delat både kamp och glädje.

Det är vi som är varandras jordmån, näring och solljus.
Med våra blickar kan vi få andra att växa eller krympa.
Med våra ord kan vi få någon att blomma eller vissna.
Med våra handlingar kan vi ge människor utrymme eller beskära dem hårt.
Och dessa blickar, ord och handlingar växer och skapar det samhälle vi lever i.

Jag vill leva i en värld där små barn får välja vad som är fint och roligt utifrån sig själva och inte begränsas av vuxenvärldens förutfattade meningar.
Där elever får vara individer för att kunna lära sig kollektivt.
Där kvinnor och män tillåts misslyckas och gå vidare.
Jag vill vara med och skapa en värld där man vågar tro att man kan växa
och därmed kan växa i tro.

Skrattretande

2008-04-08T13:24:00.005+02:00

Jag har ingen arbetsdisciplin...
så jag tänkte i stället berätta om något riktigt komiskt.

Jag är musiker - sångerska mest och helst jazz.
Exet är amatörmusiker. Som tonåring var han duktig saxofonist, men han vågade och ville inte försöka satsa på någon musikerutbildning.
Han självlärde sig att spela gitarr och var riktigt duktig på att kompa, som amatör.
Han och jag spelade ihop ibland - bröllop, dop, begravningar och en och annan kyrkokonsert. Fick jag välja, valde jag någon av mina pianister, men ibland var det mysigt och mer praktiskt med Exet.

Igår fick jag en rapport från Makalösa Mamman.
En kollega till henne hade dragit ihop "Husbandet" - bestående av sig själv (han är blockflöjtist), Exet, Maran och Städerskan.
Jag har jobbat på samma ställe och aldrig att jag sett tillstymmelse till utmärkande sångtalanger hos varken Maran eller Städerskan. Aldrig att de tagit ton, eller hintat att sång är något de gillar att syssla med.
Men tydligen.
Igår greppade de varsin mick och sjöng "Jag vill vara din, Margareta", till komp av Exet.
Makalösa Mamma visste inte var hon skulle ta vägen - ingenstans går det att komma undan ljudet.
Om det var en liten personaltillställning? Ett litet skämtsamt upptåg?
Nej, nej.
Detta var ett utannonserat Musikcafé, visserligen med målgrupp pensionärer, men det måste väl inte betyda dålig kvalitet?
För säkerhets skulle dubbelkollade jag med Makalösa Mamman. "Kan Maran sjunga?" Jag menar, jag kan ju ha fått fel uppfattning.
Men, nä... varken sång eller självkritik tillhör tydligen hennes talanger.

Bäste herr Ex.
Du har musikaliska kvaliteter, men det är inte till din fördel att spela med glada amatörer. Du behöver någon som lyfter dig, för att du ska komma till din rätt.

Bästa Maran.
Exet valde dig, så var inte orolig. Du behöver inte försöka fylla mina skor.
Släpp micken och hitta något eget.

Att göra lite skillnad

2008-04-08T11:28:00.002+02:00

Har lite tråkigt på jobbet och sökte ny inspiration.
Googlade rytmik för att se om det hjälpte.
Och det gjorde det!

Hittade bloggar, som "mina" rytmikmammor skriver om sina barn och där fanns jag med!
Små rapporter om att barnen längtar efter rytmiken, eller att idag var det rytmikdag och det är så kul...
Känns ju himla gott.
Vilket betyg!

Nästan så man blir lite sugen påa tt planera veckans rytmiklektioner...

Missade chanser

2008-04-07T22:35:00.000+02:00

Under de tio år jag delade med Exet hade jag, så klart, förälskelser.
Den första var i Basisten, långhårig och blåögd klasskompis på musiklinjen på folkis. Tittade in i hans stora, vackra ögon dag ett och föll en smula.
Vi umgicks intensivt i början, men känslorna ebbade ut av sig själva och vi gjorde aldrig något åt dem.
Nästa inträffade ett år senare. Jag började på musikhögskolan och där bara klickade jag med Pianisten. Vi blev jättegoda vänner omedelbart och träffades ständigt, på skolan och utanför. Om jag inte hade exet, tänkte jag mer än en gång, men lät det stanna vid en tanke. Till slut blev den nära kontakten omöjlig, eftersom Pianisten fick mer känslor för mig. Vi backade och jag saknade honom så. Året efter blev han tillsammans med Musikfröken och balansen var återställd. Helt plötsligt var vi mer jämbördiga och kunde återuppta vår nära, goa vänskap och han är idag en riktigt viktig vän, precis som Musikfröken.
Den allvarligaste förälskelsen växte fram långsammare.
Sommaren 2000 var jag musikansvarig konfirmandledare på ett sommarläger. Min motsvarighet på församlingens andra sommarläger var en otroligt duktig musiker (piano, orgel, gitarr mm). En charmig, smart och rolig grabb och vi hade jättetrevligt när vi tillsammans satte ihop sånghäften och planeringar.
Efter lägren höll vi kontakten, gjorde någon spelning och gick ut och fikade.
Sommaren 2002 drog han med mig som ledare på en annan församlings konfirmandläger och vi var på samma ställe.
Under de två veckorna började jag pirra. Vi bodde, åt, skrattade och undervisade ihop. Det var underbart. När konfirmanderna lagt sig, satt vi uppe i flera timmar till. Bastade, promenerade, pratade… Vi pratade i timmar om våra liv och våra sambos. Jag och Exet hade det bra, men han och hans sambo hade det riktigt jobbigt. Jag tyckte inte att hon var hans typ alls, men kunde förstå att det var trist för henne att vara tillsammans med någon som jobbar hela tiden – han gigade året runt på kvällar och helger.
Vid några tillfällen blev det riktigt farligt. Lite oväntad hudkontakt och hela jag sattes i brand. Sista natten ville jag aldrig skulle ta slut. Vi promenerade i timmar och stannade till slut på bryggan i sjön. Med armarna om varandra såg vi solen gå upp och jag tänkte bara: ”Vänd dig inte om!”. Hade jag vänt mig, hade jag kysst honom. Till slut var vi tvungna att gå till sängs. Vi stannade i en lång omfamning, som jag hade otroligt svårt att ta mig ur. En stund senare hade jag precis släckt lampan för att få en timmes sömn, när det knackade på dörren. Jag vågade inte öppna, för jag visste att jag inte skulle kunna motstå honom och jag ville ABSOLUT inte svika Exet.
Resten av sommaren var en kamp inombords. Jag sörjde det som aldrig blev och försökte komma över honom, samtidigt som jag älskade Exet.
Året efter hade vi fortfarande en hel del kontakt. Hans flickvän lämnade honom några månader senare och på någon fest på musikhögskolan fick vi frågan om han och jag var tillsammans. Hans svar var: ”Nä, hon ville inte ha mig.”
Jag skrattade mig ur situationen, men inom mig slets jag. Det handlade aldrig om att jag inte ville ha honom, det handlade om ett val och en prioritering.

Idag har vi ingen direkt kontakt. Vi springer på varandra ibland och varje gång är det lika härligt att träffa honom.
Han har sambo, hus och en dotter – född på min födelsedag och med mitt namn.
I somras ville jag så gärna kontakta honom, men det bar mig emot. Jag känner inte hans sambo och att trilla ner från ingenstans när jag blivit singel kändes konstigt.
Då kontaktade han mig. Helt från det blå kom ett mejl. Han hade mist sin mamma, visade det sig och kanske ville han, precis som jag, återknyta viktiga människor i en tid då livet skakar.
Vi fick aldrig ihop någon fika då, men vid jul åkte jag för att lyssna på en kör som han kompar. Vi kramades en evighet och allt var härligt för en stund. Han undrade om jag var ute på krogen nu och raggade och jag sa att jag nog snarare lagt ner det där med män.
”Klart det finns någon för dig!”
”Vet inte det, alla bra är ju upptagna.”
”Då får du väl norpa en upptagen.”
Han är min missade chans.
Då var det ett svårt val, men det enda jag kunde göra.
Idag är jag inte så säker…

Vilket skämt!

2008-04-07T00:50:00.002+02:00

Efter jobbet stod vi och snackade ner och flamsade; jag, Favoritkollegan, Charmkollegan och vaktmästaren.
Favoritkollegan och Charmkollegan står mig båda nära och har rätt så full insyn i mitt liv, både före, under och efter separationen.
Vaktmästaren är däremot ny, så han hörde för första gången och fick en snabbversion:
Jobbigt tionde år, trodde inte att han skulle ta steget, småfet, smådum, småbarnsmamma från Satanstorp inblandad.
Varpå Favoritkollegan utbrister:
Det är faktiskt riktigt roligt. Inte då och under tiden, men nu efter ett tag.

Nä, jag kan nog inte riktigt se humorn.
Visst finns det något ironiskt i att exet dumpade kravfyllda mig, för att snärja in sig i en skilsmässa, två styvbarn, hus i Satanstorp och en hög med rykten och skitsnack.
Visst blir han komiskt patetiskt.
Men, det är lika mycket mitt liv som blir ett skämt.
Det var honom jag hade valt, det var honom jag slog knut på mig själv för.
Det var jag som offrades för deras förälskelse.
Det var mitt liv som slogs sönder och blev historia för alltid.
The joke's on me.

Snurra ett solvarv

2008-04-05T13:22:00.002+02:00

Genom området jag bor går en gata med malusträd.
Våren 2003 gick jag och exet denna gata hand i hand för att möta Stora Guddottern för första gången. Vi förundrades över träden som blommade i rött och rosa och blev en bild för lyckan som bubblade i oss, när vi traskade samma väg tillbaka till bussen som nykläckta gudföräldrar.

Våren 2004 bodde vi själva längs denna gata och nyinflyttade och lyckliga strosade vi under träden och följde vårens framfart genom dem; från gröna, späda knoppar, till rödrosa svällande knoppar på bristningsgränsen, till skira blommor, till fallande blomblad som färgade trottoaren röd.

Våren 2005 var härlig och hoppfull och promenaderna längs gatan var löftesrika.

Våren 2006 var fylld av arbete, men med stunder av förundran över vackra träd, precis runt knuten.

Våren 2007 var tung, men när träden började blomma, blommade också mitt hopp. Snart skulle sommaren komma, vi skulle ha tid för varandra, Maran skulle vara borta för sommarledighet och vi skulle komma på banan igen.

Våren 2008 har bara börjat. Träden har gröna, små knoppar och än så länge kan man inte ana hur vackra de kommer att vara om ett tag.
Jag slås då och då till marken av minnesbilder av ett liv som inte finns mer.
Ett liv, som för alltid, bara kommer att vara en övergående fas, som bara blev en parentes, en transportsträcka.
Och det är så sorgligt. Det jag trodde var för evigt, var för en tid. För varje vår som går kommer åren med exet att bli allt mer avlägsna, som en dröm, en illusion, en chimär.
På nätterna är han så nära.
I mina drömmar erkänner han att han är tillsammans med Maran och jag vet inte om jag känner lättnad över att äntligen få bekräftelse på det jag intuitivt vetat, eller sorg över att det jag fruktade var sant.
I verkligheten vågar jag inte möta honom
Jag vågar inte utmana mina känslor.
Tänk om jag upptäcker att jag fortfarande älskar honom?
Jag skulle inte orka att rämna igen, se honom vända mig ryggen och gå till någon annan.
Jag skulle inte orka se honom vara otillgänglig och främmande.
Jag skulle inte orka att han såg genom mig.

Därför kommer jag tacka nej till Stora Guddotterns femårsdag.
Därför kommer jag att fira Lilla Guddottern när hon har kompiskalas och inte när det är familj och släkt som firar.
Därför kommer jag att tacka nej till att närvara vid båda mina guddöttrars än så länge ofödda småsyskons dop.

Avståndet måste bli större.
Fler solvarv måste jorden hinna snurra innan jag är redo att möta våren fri från det förflutna.

Hört hos frissan...

2008-03-14T22:49:00.002+01:00

Jag och exet levde på många sätt i en liten värld.
Vi hade samma vänner, samma arbetsplats (dock inte under samma tid), samma arbetsgivare, samma ideella engagemang, samma gudbarn, samma frisör, lyssnade på samma musik, såg samma filmer och läste samma böcker.

Vi delar fortfarande gudbarn och några vänner. Vi har samma arbetsgivare, men det är på stiftsnivå och märks inte. Det ideella engagemanget har vi båda tvingats släppa.
Cd-skivorna delades upp och hans sanna musiksmak har blottats. Per Gessle får mig nu att vilja kräkas av mer än en anledning... (Kan se framför mig hur exet sitter med sin gitarr och sjunger om att han är en händig man, medan Maran glittrar med ögonen och han går över i att tycka om hennes bröst i morgonljuset - huärk!)
Jag bär bara hem böcker jag verkligen vill äga och med fördel av kvinnliga författare och aldrig mer en Bondfilm i min video.

Huruvida vi fortfarande delade frisör visste jag inte, när jag idag gick till henne för att bli vårfräsch.
Lite kallprat och frisyrprat. Lite skvallertidning medan slingorna ljusnade.
Sedan var det annat som klarnade.
Jag och exet delar tydligen inte längre frissa, men vi har fortfarande en del gemensamt.
Frissan känner nämligen Maran och Mr Mara.
Och från tidigare klipptider och på grund av hennes vänliga frågvishet känner hon också till en del av exets turer och Marans skilsmässa.
Att exet numer låter städerskan på jobbet klippa honom framstår som förklarligt. Det finns ju en gräns för hur liten världen får lov att bli. Och den nya, gubbigare frisyren (som jag bara hört om, inte sett) matchar väl Maran bra.
Frissans uppenbara förvåning över exets byte gjorde en tilltufsad My lika gott på insidan som nya frisyren på utsidan.

Med risk för att vara tjatig...

2008-03-09T21:38:00.000+01:00

Det barnrika året 2008 bär mer frukt.
Herr och fru Mazarin ska få en liten pralin i augusti.

Alla dessa ungar är en härlig motvikt till min trasighet.
Det är svårt att inte bli varm och glad, när en av de små rytmiktöserna kryper upp i mitt knä, trots att mamma och pappa sitter bredvid.
Och mitt söndriga och onda hjärta blir stort och fyllt av kärlek, när Stora Guddottern, som följde med mig till gudstjänstjobbet idag, borrar in sig i min famn efter att vi har varit framme och tänt varsitt ljus. Mitt ljus tände jag för henne och viskade min bön i hennes öra: ”Gud, ta hand om min älskade guddotter. Var med henne varje dag.”
För en stund känns livet gott.
För en stund är kärleken det största.
Tack, alla ni fantastiska vänner och föräldrar, som låter mig ta del av era barn.

När man skrapar på ytan…

2008-03-09T00:09:00.000+01:00

Jag har skaffat mig en sårskorpa, en skyddande yta över såret.
Den är ful och taggig i kanterna och i vissa vinklar spricker den och allt det onda väller ut.
Eller så lossnar den lite i kanten och blottar det ömma.

Kanske är det för att jag har sjungit idag. När jag sjunger släpper jag ut och in mina känslor och står naknare än annars.
Kanske är det för att jag slötittat på en fånig kärleksfilm.

Ikväll revs sårskorpan upp.
Ur väller minnena. Minnena av fingrar inflätade i varandra, en varm famn att vila i, läppar att kyssa och bli kysst av.
Minnet av kvällar tillsammans, nätter ihop och gemensamma morgnar.
Och jag kan inte värja mig.
Det gör så ont och jag saknar så.

Du fick mig att tro och hoppas, att älska med hela mitt väsen. Jag la mitt liv i dina händer, mina drömmar, min framtid.
Jag litade på dig och på oss.
Jag gick in helhjärtat.

Du lämnade och gick vidare.

Jag tror inte längre, jag vågar inte hoppas.
Jag är ensam om mitt liv, mina drömmar och min framtid.
Jag står kvar med ett söndertrasat hjärta.

Att sjunga för tanter

2008-03-08T16:53:00.002+01:00

Jag och organisten har nu gjort vårt andra gig.
Denna gång för tanter och några farbröder, som underhållning en insamlingsdag för Svenska Kyrkans kampanj Vatten för livet.
Lite jazz, mycket visa och en gospellåt. Finstämt, lite humoristiskt och med en gnutta vass skärpa.
Det fikande tantkollektivet, med några tillhörande gubbar, blev ovanligt tysta. Kaffekopparna skramlade bara ibland, rösterna lät de mestadels vila och kissepauserna fick vänta.
Nu kanske någon tror att jag raljerar och ser ner på dessa äldre pensionärer, men nej. Jag har bara varit med tillräckligt många gånger för att veta att det är svårt att prata tyst när man inte hör, svårt att sitta stilla när kroppen värker och svårt att dricka kaffe utan att skramla, när händerna skakar efter många års trogen tjänstgöring.

Därför känns det stort att det blev så tyst. Under någon av sångerna var det munnar som rörde sig, men då inte för att prata, utan för att munnens ägare lät läpparna mima med i en text som hon tyckte om.
Slutna ögon, tårade ögon, skälmska ögon, leende ögon...
En organist och en trettiofem år yngre sångerska som ler fånigt mot varandra, för hur omfattar man lyckokänslan av magiska musikaliska möten?

Det blev en härlig stund, men glöm nu inte att det var tanter jag sjöng för.
Därför avslutades också det hela med följande kommentar:
"Tack för fin sång. Men jag tycker inte att organisten spelade så bra. Det finns ingen som spelar mjukare än Ingmar. Alla de andra hamrar. Det är minsann inte orgeln de spelar på här inne! Nä, det var för hårt!"

För en riktig tant kan nog aldrig vara riktigt nöjd. Hon har sett och upplevt för mycket och vet därför också att det var bättre förr, på den gamla goda tiden. I hennes ögon är en 63-årig organist bara en pojkvasker och den riktige musikern, är den gamle, döve och för länge sedan pensionerade.

Utbytt

2008-03-06T23:01:00.001+01:00

Det finns en förnedring i att gå på klassiska nitar.
Att behöva inse att man är utbytbar och att ens livsöde är långt ifrån unikt.
Att helt plötsligt spegla sig i förlorarnas berättelser och inte i vinnarnas.

Min farbrors sambo levde i en klyscha.
Hon fick två pojkar på kort tid, blev hemmafru och skötte markservicen. Försökte få ihop vardagen för sig, barnen och den hårt arbetande mannen.
Diska, städa, trösta, leka, lyssna, svara, laga mat...
Mannen jobbade allt mer över och under honom sekreteraren.
En dag sprack bubblan, mannen gick och kvar fanns en trött, sviken och ledsen småbarnsmamma. Ensam, ratad och lämnad för någon yngre, snyggare, piggare och fräschare.
Bittert, vidrigt, smärtsamt…

Länge tänkte jag att detta måste vara det värsta. Att bli utbytt mot något bättre. Att behöva inse att man inte var bra nog.
Men nu vet jag bättre. Det finns värre.

Värre är det att bli utbytt mot något sämre.
Att bli lämnad för någon som är nästan tio år äldre, som är överviktig och småbarnssliten. En kvinna med platt rumpa och utsugna bröst, blek och hålögd i ständigt tantig klädsel. En person som är så i avsaknad av utstrålning och personlighet att hon smälter in i tapeten. Någon som saknar utbildning och bildning, allmänbildning och intellekt. En tyst mus, som inte har några åsikter, inte vill sticka ut, aldrig skulle ta strid för någon svagare eller orka intressera sig för något som bränns. En kvinna som pratar så tyst och vänt och vet sin plats och aldrig skulle sticka ut hakan och vara obekväm. En kyrkans husmor, som sköter sitt arbete bak i kulisserna, inte bra så folk är nöjda, men heller inte så illa att någon kan pricka henne. En något lågbegåvad husmor, som behövde gå en kurs för att förstå att en disktrasa i ett offentligt kök måste bytas en gång i veckan. Ohotande och i behov av beskydd. Ofarlig och därför livsfarlig.

Kvar står jag.
En tjugoåttaårig kvinna, välutbildad, kompetent och efterfrågad. Rapp och intellektuell. Tydlig, kraftfull och målinriktad. Kvinnlig och pimpinett, med en utstrålning som kan golva de flesta. Konstnärlig och kreativ, handlingskraftig och slagfärdig, med brinnande engagemang för jämställdhet och genusfrågor.
Dessutom är jag både snygg och vacker, med välformad häck!

Jag ska be att få tala om att känns rätt förnedrande.
Och lägga till mitt ovanstående cv: Arg och lagom bitter.

Måndagen som vaknade på fel sida

2008-03-03T10:20:00.000+01:00

Måndagen den 3 mars gjorde entré och vägrade låta mig somna.
Jag vände och vred, men sängen var oskön och kroppen otålig.
När jag väl slumrade till drömde jag att jag inte kunde sova och så var jag tillbaka på ruta ett.
Inte ens ett glas vatten kunde råda bot, varken på retningarna i halsen eller på myrorna i benen.
När det väl var dags att gå upp, snoozade jag en stund, för att sedan upptäcka att jag ställt klockan alldeles för tidigt för det tåg jag tänkt ta.
Så jag ställde fram den och sov en stund till, för nu var det minsann inga problem.
Upp och iväg var det tänkt, när dragkedjan i stöveln valde att köra fast.
Jag tråcklade ur foten och tryckte ner 36:orna i gympadojor i stället, bara för att upptäcka att klockan hunnit bli så mycket att tåget skulle missas.
Inte hjälper det att bli arg, så jag satte mig i stället att lirka med den fastkörda stöveln och fick minsann loss den.
I lugn och ro gjorde jag mig redo för avgång nummer två denna morgon.
Utanför dörren passar jag på att rätta till jeansen inuti stöveln, då jag hör hur någon är på väg nerför trappan.
Jag har under min första månad i nya lägenheten inte träffat en enda av mina grannar och tänkte att det skulle vara typiskt om jag står och knövlar med en stövel första gången.
Lite stressad drog jag snabbt upp dragkedjan, vände blicken uppåt för att säga hej och började samtidigt gå nerför trappan.
Vilken annan dag som helst skulle detta inte vara någon match, men måndagen den 3 mars vek sig högerfoten in under högerbenet, drog med sig vänsterbenet och på knäna kanade jag nerför trappan.
Dunk, dunk, dunk, lät mina stackars knäskålar.
Hej, aj! lät jag leende mot grannen.
Oj, då! lät stackars granntanten oroligt.

På värkande ben tog jag mig till tåget, där jag slumrade mellan stationerna.
Irriterande nog var det någon som snarkade i den tysta kupén. Underligt bara att snarkningarna upphörde var gång de väckt mig…

Måndagen den 3 mars är en besynnerlig dag.
Kan det månne ha något att göra med att jag ska äta lunch med exets faster idag?

Mina barn är andras ungar

2008-03-02T13:27:00.003+01:00

Jag har inga barn.
Eller...
Jag har inga egna barn.
Och oddsen just nu är ju inte de bästa.
I många år var barnafödande bland det värsta jag kunde tänka mig.
Jag drömde panikartade mardrömmar om magar som växte ut på ingen tid och barn som skulle krystas ut, utan pardon och kippade efter andan vid tanken på att, för evigheters evigheter, ta hand om en liten.
Motsägelsefullt nog fanns det trots detta en längtan i mig.

Oavsett hur jag känt inför egna barn, så har jag alltid varit en barnkär barnmagnet.
Ungar dras till mig och jag till dem, vilket är en otrolig tillgång i mitt jobb. När barnet kastar sig hejdlöst i famnen på mig, har jag redan vunnit resten av familjens förtroende.
Men andras barn måste alltid lämnas tillbaka. Det finns alltid någon som är bättre på att trösta, mata, sjunga, leka, busa, kramas...

Därför var lyckan otroligt stor när jag fick min Stora Guddotter.
Ett sådant förtroende och en uttalad önskan att jag fick lov och förväntades vara närvarande och en av hennes viktiga vuxna.
Vi träffas ofta och jag kan längta mig sjuk efter henne. Vi känner varandra väl och hör ihop. Hon är trygg med mig, jag kan hennes rutiner, hon väljer mig och vi har upplevelser, samtal och lekar som bara är våra.
Tre år senare fick jag min Lilla Guddotter.
Samma kärlek, samma lycka. På nytt får jag ta del av ett barns liv in i detalj och få vara hennes. Det är stort när denna lilla, snart tvååriga tjej tycker att det är höjden av mysighet att det är jag som ska natta henne.
Dessa två töser har direktingångar i mitt hjärta, som ingen annan har.
Behöver de mig, kommer jag, oavsett vad som kan tänkas hindra.

Igår var jag hemma hos en av mina vänner sedan tonåren och hennes familj.
De har nyligen fått sitt andra barn.
Jag busade och lekte med storebror en lång stund och sedan njöt jag liten flickbebis nästan hela kvällen. Snusade mig lycklig, bar, sjöng och gosade.

2008 kommer att bli ett barnrikt år.
Stora Guddottern ska bli storasyster i juli och favoritpianisten och musikläraren väntar sin efterlängtade i augusti.
Och förhoppningsvis blir favoritkollegan äntligen gravid.

Det kan sticka till ibland.
Göra lite ont att inga barn är mina.
Men mest gläder det mig.
För jag vet att dessa barn gör mitt liv rikare.
Deras barn, är mina ungar.

Visshet

2008-03-01T23:08:00.003+01:00

"Jag vet att du älskar mig supermycket", sa Stora Guddottern idag.
Vi satt på glasscafé och fikade, när hon tittade på mig och yttrade denna mening, mitt i en kula hallonsorbet.
Tillsammans hade vi tagit tåget till min gamla hemstad, filosoferande och balanserande på vägen. Vi tog bussen till en av stadens teatrar och upplevde en snurrig, virvlig och färgig föreställning och det var denna vi sedan smälte med glass på mitt favoritglasställe.
Vi hade fortfarande ett par härliga timmar framför oss med besök i pryttelaffär (där hon fick köpa en sak till sig själv och en sak till sin mammas guddotter i födelsedagspresent), promenad hem till mig fylld av sång (en ekosång, ledd av mig, en ekosång, författad i stunden av henne, samt balanserande på hög kantsten sjungandes "En elefant balanserade") och en stund hemma hos mig med presentinpackning, smoothietillverkning och mer härligt prat.

Mitt i detta härliga, i umgänget på tumanhand, så slog det henne:
"Jag vet att du älskar mig supermycket."
Kanske testade hon mig lite för att se att det hon trodde verkligen var sant.
Men jag tror att hon satte ord på det hon redan visste.
Att i tryggheten av att detta är fullständigt riktigt, kunde hon uttrycka det självklara.
Att det var lika uppenbart som att säga:
"Jag vet att du har blå-gröna ögon."

Och jag kände mig som världens bästa gudmor.
Vad underbart att min kärlek är självklar för henne.
Det är det viktigaste jag vill ge henne - vetskapen om att jag finns här för henne, att jag vill vara en del av hennes liv, älska henne och fånga henne de gånger hon faller.

Innerligt älskade unge, jag älskar dig ännu mer, mer än både du och jag kan omfatta med våra ord.

Där Satan har sin boning!

2008-02-20T22:03:00.002+01:00

Hacke har de senaste dagarna frågat efter och klurat kring ondskans ursprung och symboler. Intressant, tycker jag.
Så jag vill inte vara sämre.

Ondskan bor så klart i Satanstorp, en liten håla där inget gott någonsin sett dagens ljus.
Självklart heter inte denna lilla satansport, nej tätort, just Satanstorp, det skulle vara alldeles för uppenbart. Nej, den heter något annat, men väldigt snarlikt.
Bussen som går dit heter 166, men det förstår ju alla att det är en omskrivning för 666, Odjurets nummer.
Som av en händelse är det även härifrån Maran är sprungen och framlever sitt äktenskapsbrytande liv.
Kunde man ju förstått på förhand...

I det här läget brukar jag få en utskällning av Bästiskollegan. "Du får inte lägga det här på henne!" "Lägg av, det är inte nyttigt att gå och bli bitter!"

Men, jag gör revolt. Jag tänker visst pysa ut mitt förakt och min ilska även mot Maran. Hon är i högsta grad inblandad i Exets göranden och låtanden. I alla fall kommer jag att pysa den här, när jag behöver. Och bitter tänker jag också vara. En riktig bitterfitta, när jag känner att jag måste. Nåt ska ju underlivet användas till!

Får väl bara akta mig, så att inte jag tvingas bo i ett småhus, bland smådumma, småfeta, småbarnsmammor från Satanstorp.

Den här dagen

2008-02-14T21:54:00.000+01:00

Idag för ett år sedan kom exet hem med två inslagna cd-skivor och ett fång tulpaner. Oväntat, eftersom vi inte brukade göra någon stor affär av den 14 februari.
Jag tänkte att det kanske var en vändning, ett gott tecken. Jag hade inget till honom och kände ett styng av dåligt samvete, men lät mig också njuta av att vara lite bortskämd.
Fyra dagar senare sa han att han inte längre älskade mig. Att han inte visste vad han kände eller ville. Att han var vilse. Och i hans mobil dök ett sms upp från Maran samma kväll. Min värld rämnade och sen kämpade jag i fyra månader till för att tråckla ihop den.
Det gick inte. Skivor och blommor var nog inte ett tecken på vilja. Idag tror jag att de var ett tecken på dåligt samvete.
Det gör fortfarande så in i helvetes ont…

Nöd och lust

2008-02-07T22:07:00.000+01:00

Ungefär varannan vecka kommer en massör till min arbetsplats och behandlar till subventionerat pris. En otrolig lyx, som jag brukar unna mig. En halvtimme på bänken gör underverk med både kropp och själ.
Kvinnan som masserar är en pratig, varm och pigg kvinna, som lägger sig vinn om att veta vem man är.
Jag berättade om min flytt och hon var så glad för min skull. Jag fick beskriva lägenheten och lova att ta med bilder. Vi pratade tunga lyft och färg och ljus och möblering.
Och när jag ligger där halvnaken, drämmer hon plötsligt till:
"Tänk, nu får du möta våren i ny lägenhet. Och när sommaren kommer, då är det dags att göra dig tillgänglig för det motsatta könet. Det här ska inte gå till spillo. Ut och ha kul, unga tös."

Jag skrattade och jag kan uppskatta hennes underliggande omtanke. Men jag tycker inte att det är så enkelt.

Jag har börjat känna igen.
Jag har varit på en kaffedejt, som kanske kan bli en påtår.
Jag har lite mejlkontakt med en flirt.
Det finns en man jag tycker mycket om, men som inte är aktuell av många skäl.

Det är skönt att känna igen. Det är skönt att kunna unna sig lite flirt.
Men mer än så är det inte.
Den första tiden efter separationen värkte varenda cell i min kropp. Jag längtade beröring, jag trängtade närhet. Avsaknaden av kroppslighet gjorde ont i mig.
Sen har tiden gått och med den lusten.
Min Lusta är en känslig individ.
Hon kan vara stark och härlig, men skygg och lite snarstucken när hon sätts åt sidan.
Och nu vet jag inte riktigt var hon är.
Hon har försvunnit förr och då har det tagit tid att locka fram henne igen.
Tänk om hon inte vill komma tillbaka?

Många nyanser av vitt

2008-02-03T23:26:00.000+01:00

Jag har flyttat.
I fredags gick lasset och nu sitter jag i min nya lägenhet. En charmig tvåa, som bara är min.
Visst är uppe, men det mesta är fortfarande i kartonger.
Lägenheten är sliten och i desperat behov av omsorg.
Så imorgon inhandlas många liter vit färg i nyansen "näckros".
Lika mild och vacker som den låter.
Vald ur ett ofantligt antal vita färger med fantasifulla namn, med värdefull hjälp av Fru Mazarin.
Vad skulle jag gjort utan mina vänner och min familj? Älskade människor.
Som fantastiska lillebror, som packat, skruvat, burit, kört, städat, kopplat och slitit fyra dagar den gångna veckan.
Eller mamma som la flera timmar på att packa ner mitt kök och lika många på att packa upp det.
Och Makalösa Mamman, som stod vid min sida hela flyttdagen med hela sin organisatoriska förmåga.
Herr Mazarin som skrubbade ugn och ställde möbler på plats och Bästiskollegan som torkade ur och fejade i ett dåligt städat kök.
Och nu börjar det på nytt. En ny lägenhet med nya möjligheter. Ett rent blad. En ny sida i mitt liv.
Under några veckor nu kommer den vita färgen "näckros" att läggas över gamla fläckar och synder och göra gamla slitna väggar till rena vackra ytor där nya drömmar får plats att växa fram.

Morgonbön för personalen 29/1

2008-01-30T09:11:00.000+01:00

Mika 7:7-8
Jag spanar efter Herren,jag väntar på Gud, min räddare:min Gud skall höra mig.Triumfera inte, du min fiende!
Jag har fallit men reser mig igen,jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.

Tankar
Jag flyttar.
Hela helgen har ägnats åt att packa ner mitt liv i lådor.
Tömma, slå in, lägga ner. Tömma, slå in, lägga ner. I all oändlighet….
Jag monterar ner allt det jag byggt upp.
Jag plockar isär hemtrevnaden och trycker bryskt ner den i kartonger.
Mitt förut så ombonade hem är en osannolik kombination av röra, kaos och sterilt gapande hyllor och väggar.
Att komma hem är ingen avkoppling. Att komma hem är att överfallas av allt som måste göras och övermannas av känslan att det aldrig kommer att ta slut.
Vägen fram till ett nytt, ombonat hem, med var sak på sin plats känns evighetslång.

Ibland avbryts monotonin. Mina rörelser stannar och arbetet pausas.
Då har jag hittat något som jag måste ägna lite tanketid. Något som väcker minnen. Något som kräver ett beslut.

En bortglömd cd-skiva, som lånats för länge sen, aldrig blivit lyssnad och heller inte tillbakalämnad. Och där står jag och brottas med mitt dåliga samvete. Ska jag packa ner den och fortsätta glömma bort den? Eller ska jag se till att lämna tillbaka den och samtidigt erkänna att jag aldrig tog mig tiden att uppskatta lånet?

En gåva jag fått och som påminner om det liv jag levde och att denna flytta inte bara är en flytt till något, utan ännu mer från något. Ska jag packa upp denna påminnelse på nya stället, eller ska den förpassas ner i en källarlåda tillsammans med förhoppningar och förväntningar som blev till intet?

Ett gammalt lönebesked som för mig tillbaka till korridorer, klassrum och 400 elever på fyra dagar. Minnen av ett älskat arbete och en älskad arbetsplats, som musiklärare. Ständiga utmaningar i att försöka nå alla barn med min undervisning, smitta dem med musikglädje, känna dem till namn, klass och sammanhang. Beslutsvåndan, då jag valde mellan att stanna i församlingen eller gå tillbaka dit. Det var inte lätt att lyfta luren och säga nej, när jag visste att jag var saknad och behövd.

Det finns fortfarande dagar då jag inte är säker på om jag valde rätt. Livet som musiklärare är på många sätt enklare. Rollen är tydlig, uppgifterna likaså. Arbetet är självständigt och ofantligt roligt. Dessutom är det vad jag är utbildad att göra.

Men de flesta dagar är jag ändå glad att jag stannade.
I söndags var en sådan dag.
Hela lördagen hade jag packat och slitit. Jag hade ont i ryggen och i alla skärsår och blåmärken orsakade av mina jämrans flyttkartonger. Jag hade ont i hjärtat av att lämna en lägenhet jag flyttade in i för fyra år sedan med stora drömmar.
Tung i sinnet och mörk i blicken förberedde jag söndagsskola och rytmik.

Sen kom barnkören. Härliga, goa, spralliga, fnittriga barnkören. Med glittrande ögon, tusen frågor och hopp i benen. Och jag, privilegierade människa får stå framför dessa ungar och leda dem när de sjunger. Det var som om någon drog upp rullgardinen och började släppa in ljuset.
I söndagsskolan, denna kyndelsmässodag, berättade jag om Maria och Josef som gick till templet med sin lille son, för att tacka Gud. Om den gamle Symeon, som förstod att Jesus var Messias – världens ljus. Jag pratade med barnen om vårt uppdrag att sprida ljuset vidare och vi pratade om hur man kunde göra det.

Jag berättade att idag hade de varit ljus för mig. Att de gjorde mig glada, när jag var trött och ilsk. Att de hade fått det att kännas ljust inne i mig.
”Du är också ljus. För du gör oss glada.”, svarade ett av barnen och de sista resterna av mitt mörker svepte bort.

Jag har världens bästa jobb. Vilken ynnest att få prata med barn om ljus och mörker, med vuxna om oro och glädje. Att möta hela familjer och ge både stora och små sånger och ord att sätta på det som känns. Det är stort att få lysas upp av förtroendet jag möter hos barnen och deras föräldrar. Att få bli en del av deras vardag. Att i sång, rörelse, lek och samtal få sprida tron att det finns en gud som stöder och bär, som älskar och förlåter. Som omsluter och genomlyser.
Då är det självklart att vara här, i stället för att ägna mig åt att kontrollera om alla elever i årskurs fem kan skilja en fjärdedel från en åttondel.

Säg den lycka som varar...

2008-01-27T01:05:00.000+01:00

Maran och Mr Mara har separerat och ska skiljas.
På omvägar nådde mig ryktet och efter ett sms till en vän, följt av ett samtal blev det bekräftat.
Det känns... dubbelt.
Mest känns det jävligt.
Ont och sårigt och vidrigt.
Än mer utbytt, än mer ersatt.
Jag vet egentligen inget om orsaken till deras skilsmässa, men jag tror ju att Exet är inblandad.
Det känns så orättvist att jag är sönder och trasig, medan han nu kan rulla vidare i nästa relation, buren av förälskelse och pirr. Även om deras situation inte är drömlik, så hjälper ju positiva känslor.

Men det känns också lite som en triumf.
Som ett stort fett finger upp i fejan på dem som trodde att jag förstorade, hittade på och överdrev i min bitterhet.

Nä, inget är bekräftat. Men att hon lämnar sin man gör ju inte indicierna färre.

Oväntade möten

2008-01-24T22:32:00.000+01:00

Ikväll var en magisk kväll.
Jag fick möjligheten att fylla kyrkans stora rum och höga valv med min röst.
Och det var underbart…

I förra veckan blev jag tillfrågad av församlingens organist, en äldre herre, med humör och temperament. Mer än en gång har vi rykt ihop, på möten och i lunchrummet och gått därifrån med bilden av den andra som oresonlig (och inte riktigt vid sina sinnens fulla bruk) än mer cementerad.
Under det senaste halvåret har det här dock lagt sig. Vi har samtalat och kunnat lösa praktiska ting i samförstånd. Bit för bit har han släppt in mig i musikernas krets och allt mer sett mig som den utbildade och utövande musikpedagog jag är.
Den fråga han ställde mig för en dryg vecka sedan var också ett steg att bekräfta mig som musiker.

Jag valde ut sju sånger ur min repertoar – sånger jag tycker om och som jag tänkte skulle passa både musikaliskt och textmässigt i en stillsam kvällsmässa. I torsdags övade vi första gången. Trevande kände vi in varandra, denna gång inte som motparter i en hetsig debatt, utan som medspelare. Förvånade tittade vi på varandra, när vi insåg att det föll sig naturligt. Två av sångerna spelade han, sen steg han åt sidan. Jag sjunger jazz och gospel, han är klassiskt skolad och sångerna låg långt utanför hans vanliga repertoar. När han bjöd på sin osäkerhet fick han mig att kunna bjuda på min. Jag satte mig vid pianot och spelade och sjöng mig igenom de övriga fem, trots att jag skräms av att spela piano inför andra musiker.
Musiken öppnade för andra samtal och vi tog oss tid att dela tankar och funderingar, denna gång utan ett uns av missförstånd.
Vid nästa övningstillfälle, i tisdags, valde han ut fem av mina sju sånger, minst två mer än vi båda hade tänkt. Återigen hittade vi varandra och lyhört lät vi våra två instrument fläta sig samman. Med förundran lyssnade jag till hur hans händer plötsligt vågade sig ut på upptäcktsfärder i färgade ackord och hur han plockade upp slingor ur min sångimprovisation och förvandlade dem till pianotoner.
Än en gång uppstod magiska ögonblick.

Under den vecka som förlöpt sedan vi spelade ihop första gången har våra möten varit fyllda av leenden. I musiken upptäckte vi sidor hos varandra vi tidigare inte sett och glädjen över att ha klickat musikaliskt har öppnat för en ny närhet och varm respekt.

Idag var det så dags. Fullständigt trygg och buren av hans spel kunde jag ta plats mitt i kyrkan och låta min röst sväva iväg, omväxlande naket nära och kraftfullt vibrerande. Det var en stund av nåd, att få stå där och låta musiken ta plats och leva sitt eget liv. Att efter så kort tid kunna vara så närvarande i stunden är ovanligt. Undrar om det någonsin hänt mig förr? Att efter så kort tid och från så olika håll kunna hitta varandra på detta sätt är inget annat än just magiskt.
Oväntat och därför dubbelt härligt.

Jag är alldeles uppfylld…

Undermedvetet

2008-01-11T20:54:00.000+01:00

Tid för kaffekopp är bestämd och ett och annat meddelande utbytes.
Men jag är inte övertygad…
”Nyår var som massor av speeddejter på en gång med Sångaren. Med andra ord borde du redan veta vad du tycker”, sa Bästiskollegan.
”Jo, fast, eller…”, svarade jag uttömmande och önskade ett tydligt svar av mig själv.

Den natten drömde jag om honom.
Det var trevligt att träffas och vi hade roligt, men det fanns också en del av mig som ville där ifrån och tyckte att det hela var lite jobbigt.
Inga svar där inte, bara en spegling av det jag redan visste.

I stället är det en annan dröm som etsat sig fast.
En man i en soffa, som erbjuder mig plats.
När jag sätter mig bredvid honom, lägger han armarna om mig och lägger oss tryggt och ömt ner. Jag vilar som en pusselbit inuti hans famn och känner honom snusa mig i nacken.

Svar, men fel svar.
Fel tid, fel plats, fel man… listan kan utökas i det oändliga.
Inga rätt, men vad bryr sig väl känslorna om det?

En kopp kaffe?

2008-01-08T20:55:00.000+01:00

Jag firade nyår med Bästiskollegans kompisar, en hel del av dessa firade jag även midsommar med.
Så gott – nya sammanhang, nya människor, nya kontakter.
Inga beröringspunkter med mitt gamla liv.
Hej! Det här är jag. Utan bihang. Och i ett par ursnygga högklackade skor i guldbrokad.

Nåja, skorna gör ju inte kvinnan. Efter lite panikshopping, plockning och noppning sprang jag nöjd ut till Bästiskollegans bil iklädd, en till skorna matchande, guldnougatfärgad tunika, med kort svart kjol under och guldskimmer runt ögonen.

I bilen fick jag reda på att tillställningen inte tillhandahöll några tänkbara singlar. Bara värdens polare och Sångaren skulle jag hålla mig ifrån. Självupptagen, lite smörig och insnöad på Star Wars.

Ja, ja, tänkte jag. Jag är ändå inte här för att ragga. Middagen blev trevlig. På vänstersidan hade jag två singeltjejer, med mycket fniss och igenkännande och på högersidan en trevlig och lättpratad ung man. Säkert bög, tänkte jag, för han hade en hel del manér och var väldigt gentlemannaaktig.
Vid tolvslaget började jag tvivla på mina antagande och på utestället stod det klart att han gjorde sina försök. Jag var dock inte speciellt mottaglig, eftersom jag vid det laget visste att mitt trevliga middagssällskap var Sångaren.

Nu har det ändå hampat sig så att Sångaren slängt iväg en trevare om en kopp kaffe och jag har svarat att kaffe är gott, efter några dagars vånda.

Inger jag falska förhoppningar? Kanske.
Men om inte annat blir det ett övningstillfälle för mig. ”Så här dejtar man – lektion 1”.
Och alla oskyldiga flirtförsök behöver ju inte sluta i tioåriga förhållanden.
Kanske inte ens i en påtår.

Jaha

2008-01-03T22:39:00.000+01:00

Födelsedagar, jul och nyår är avklarade och jag överlevde.
Många dagar har varit fyllda av kalas, umgänge, barnpassning.
Julafton var inte värst, inte heller nyårsafton, som var riktigt kul. Inte födelsedagarna, inte ens besöket av exets brorsbarn.
Det värsta är tiden mellan. Stunderna som inte är fyllda av sorl, samtal och sysselsättning. Stunden då min dörr stängs och jag är ensam igen. Tiden mellan tider att passa. De tillfällen jag annars har delat. Ensamheten som varit i samförstånd. Tystnaden som varit vilsamt gemensam. Saknaden i att inte kunna utbyta tankar om det nyss upplevda.
Då blir det så påtaglig. Ensamheten.

Medicinmonopol – ja, tack!

2007-12-30T18:17:00.000+01:00

Att stiga in på apoteket är en fröjd.
Välfyllda och välsorterade hyllor med krämer och tabletter i tjusiga förpackningar. Läckert färgkoordinerat med texten tryckt i snygga typsnitt.
Där inne kan man strosa runt bland de olika avdelningarna, lukta, prova och öka sin allmänbildning om allt från förstoppade porer till tilltäppta tarmar.
Personalen är lågmäld, vitklädd och ytterst professionell i sitt bemötande.
Ett trevligt ställe, helt enkelt.

Om det inte vore för apotekets kunder.
Som mamman som rådfrågar personalen om det finns något som hindrar en utbrytande kräksjuka – hon måste ju stå på benen nu när resten av familjen har gått i däck.
Eller pappan som tillsammans med sina barn jämför luskammar och lusmedel mitt bland balsam och inpackningar.
Det är då jag brutalt kommer tillbaka till verkligheten.Det här är ingen liten mysig boutiqe. Det här är en smitthärd.
Och mitt enda uppdrag är att få med mig mina varor utan att röra vid något eller någon på kortast möjlig tid, eftersom det är omöjligt att hålla andan i en evighet.

Nu pratas det om att luckra upp apoteksmonopolet. Det är ju läskigt. Rena rama självmordsprojektet. Ska man behöva springa ihop med lusiga, kräksjuka, förkylda människor med springmask i matbutiken nu? Tvingas lyssna till hur mobildiskussionerna kring yoghurtval och antal hekto köttfärs utökas med ”Var det en förpackning Immodium också, älskling?” mitt i konservgången.
Det vet väl alla, att det man inte vet har man inte ont av.

Gammal ost

2007-12-30T01:50:00.001+01:00

Jag har tre kusiner, söner till min enda moster.
Min storkusin är i ålder precis mellan mig och min mamma. Det är fjorton år på varje håll.
Mellankusinen är tio år äldre än jag och lillkusinen sju år äldre.
Jag är äldst av mina syskon, så åldersspridningen är rejäl.

När mina kusiner var små hade de en ung och rolig moster, som passade, lekte, sjöng och pysslade om. Min mamma var som en storasyster och extramamma på en och samma gång.

När jag var liten hade jag tre extra storebröder. Lite irriterade och avundsjuka på den lilla som kom och tog uppmärksamhet och störde ordningen, men också lite omhändertagande och beskyddande. Ibland var det ett helvete med så stora kusiner. Dörrar stängdes framför näsan, ord flög en meter över huvudet och blickar sa mer än tusen ord, det var bara det att jag inte förstod vad.
Ibland var det himmelriket. Jag hissades och kastades, kittlades och sönderbusades. Jag fick spela och rita och leka. Jag fick krypa upp i stora famnar och bara sitta med.
Med åren kom kusinerna att betyda för mig och mina syskon lite av det, som vår mamma betytt för dem.

Nu har mellankusinen egna barn. En femårig pojke och en treårig flicka. Till vardags bor de i Italien, tillsammans med sin svenska pappa och sin spanska mamma. Ungefär en gång i halvåret kommer de till Sverige och träffar sin farmor (min moster) sin Tia Tulla (min mamma) och oss andra.
Därmed har kedjan fått ytterligare en länk. Nu är det jag och mina syskon som busas sönder och samman av två små barn.
Idag har jag umgåtts med kusinbarnen på egen hand. Vi har målat, lekt, sjungit och käkat plättar med stunder av knäsittande och kramande.

Släktbanden borde ha tunnats ut. Åldersskillnaden borde ha fått oss att inte ha så mycket gemensamt. Avståndet mellan Sverige och Italien borde ha fått mina kusinbarn att vara som främlingar.
Men så är det inte.
Vi är nära och viktiga för varandra.
Självklara och trygga. Vi kan skälla, gapa och gorma, prata förtroligt och bara vara.
En härlig och komplicerad storfamilj.
En familj där det alltid finns stora som kan busas sönder av de små och där de små växer upp till nya stora och de stora blir föräldrar till nya små.
En strid ström av avbetalningar för gammal ost.
Och aldrig har gammal ost smakat bättre!

Ett brustet hjärta

2007-12-21T23:18:00.000+01:00

Idag slutade skolorna för terminen och jag och Favoritkollegan höll i två av stadens alla avslutningar.
Vid ett tillfälle bad vi tre barn komma fram, känna på något i en påse och sedan gissa vad det var.
I påsen låg ett hjärta – i detta fall ett gammalt, sönderkramat sresshjärta som fått en djup spricka mellan halvorna.
Barnen hade inga problem att känna sig fram och sedan haglade associationerna på vår uppmaning.
Kärlek, vänskap och fred... svaren var givna och ledde snällt vidare i enlighet med vår planering.

Tills en flicka sa något oväntat.
Sorg.
För en liten stund upphörde tiden.
För en liten stund klev livet in i avslutningsmanuset.
Ja, svarade jag. Sorg kan få hjärtat att brista, och så höll jag upp hjärtat och delade på halvorna så att sprickan blev tydlig.

Sprickan i mitt hjärta är djup och sårig.
Just nu är det som om någon håller isär halvorna och blottar det brustna. Ur jacket flödar minnen av sånt jag aldrig mer får uppleva. Saknaden jag inte vill kännas vid. De brännande tårarna av svek och smärta. Ensamhetens isande kyla. Rädslan…

Årets julkortsskörd är avsevärt mindre. Inte ett ljud från hans familj. Bekanta som dragit sig undan.
Idag låg där bara ett ensamt julkort på hallmattan.
Från familjen, skrivet av mamma.
På högersidan ett klassiskt god jul samt ett GOTT NYTT ÅR med versaler.
På vänstersidan: Vi älskar dig.

Och för andra gången idag upphörde tiden och livet klev in i julmanuset.

Ett halvår som singel

2007-12-18T23:05:00.000+01:00

Sex månader har gått sedan den där fruktansvärda morgonen i juni då jag blev dumpad hos familjerådgivaren efter tio år.
Sex måndader...
Det är helt ofattbart.

Då trodde jag inte att jag skulle överleva.
Nu väntar jag på att livet ska börja igen, men tror det knappt.
Då visste jag inte vart jag skulle ta vägen.
Nu har jag en fungerande vardag.
Då var allt nattsvart.
Nu är det mer jämnt grådaskigt.
Då trodde jag aldrig att jag skulle kunna le igen.
Nu skrattar jag varje dag och leendena når allt längre in.
Då trodde jag att det var en mardröm.
Nu vet jag att det är mitt liv.
Då hoppades jag att det skulle ordna sig på något sätt.
Nu vet jag att det som var aldrig kommer åter.
Då trodde jag att jag kände honom utan och innan.
Nu står jag undrande inför allt som kommit i dagen.
Då ville jag bevara och konservera så mycket som möjligt.
Nu längtar jag efter nytt.
Då anklagade jag mig själv för alla mina brister.
Nu känner jag mig drabbad av hans oförmåga att kommunicera.
Då sörjde jag honom, mig själv, det liv jag levde, den framtid jag hoppades.
Nu sörjer jag allt jag trodde.
Då trodde jag att allt var över.
Nu vet jag att livet obarmhärtigt går vidare. Men än vågar jag inte tro att det kan bli större än så här.

Ett halvår kvar av detta sorgeår.

På det hela taget en bra helg

2007-12-09T22:41:00.000+01:00

Då har jag passerat nästa tidsmarkör, den som har med hans födelsedag att göra.
Och det har gått riktigt bra, faktiskt.

Igår unnade jag mig sovmorgon, men det fick också till följd att jag drömde massor om honom och till och med om hans mamma. I drömmen skulle det delas upp saker, hon ville ge mig en massa. Jag grät och grälade om vartannat. Jobbigt... Men så var det också hans födelsedag, så det var ju inte helt oväntat att han skulle göra sig påmind.

När jag väl kommit upp åkte jag med pappa på tv-tur. Har fått en ny i födelsedagspresent, men måste välja ut den. Vi passade även på att käka ihop och jag shoppade lite till kvällens konsert. En riktigt mysig stund.

På kvällen var det sedan tredje konserten denna julgospelturné. Vi var på klassisk mark och det var så magiskt! Konserten svängde, publiken svängde och det var bara SÅÅÅ kul. För första gången i år kom jag inte direkt från jobbet med andan i halsen, utan hann landa och njuta. Dessutom kom både mamma och Bästiskollegan och lyssnade.

Idag var det jobb. Terminsavslutning för alla barngrupper med familjedag: lotteri, fika, upplevelsevandring om julen, pyssel och gudstjänst med luciatåg och predikan av min ängelkaraktär, med knallrosa hår. Idag gjorde hon entré iklädd ett alldeles för stort röcklin (gjort för präster i tvåmetersklassen), för att vara med i luciatåget.
Efter jobbet åkte jag två städer bort och gick och lyssnade på en klassisk körkonsert tillsammans med Bästiskollegan, hennes sambo och syster.

Efter en liten fikautflykt landade jag sedan i soffan framför slutet av Love Acutally.
Och en ny seger är vunnen!
Denna film är en favorit och väldigt förknippad med mitt tidigare liv. Vi såg den två dagar innan han gick, som ett sätt att hitta tillbaka till varandra, men då grät jag bara. I scenerna mellan Emma Thompson och Alan Rickman kom min verklighet för nära.
Men idag såg jag delar av den igen. Och kunde återigen njuta.

Lilla My 2-0!

Plockepinn

2007-12-08T00:08:00.000+01:00

Vid den här tiden för ett år sedan, eller vilket som av de senaste tio, så hade jag påbörjat firandet av Exet. Klockan har passerat tolv och det är officiellt hans födelsedag.
I år blir det intet. Inget kort, inget samtal, inget mess, inget mejl, ingen hälsning. Bara tystnad. Han skickade förvisso kort till mig i måndags, men det är för sent. Inte en chans att jag ger honom något tillbaka. Och jag bjuder på om folk tycker att jag gör fel och han rätt. Han har gjort så mycket fel att jag har mycket svängrum.
Är det här en viktig tidsmarkör? En sådan där som ska passeras, precis som alla andra datum och högtider detta år? Jo, på ett sätt. Det känns lite grand. Men inte så mycket som jag trodde i somras.
I bilen hem från julkonsert, pratade jag med en körkollega om erfarenheten att bli lämnad. Hon uttryckte det så fint.
De där tio åren förvandlas till ett hål, ett hål man faller ner i jämnt och ständigt.
Uppgiften är att långsamt plocka och sortera ut vad som var jag under de tio åren och samla ihop det.
Precis så känns det nu i december. Jag pyntade - det hade inget med honom att göra upptäckte jag. Jag fyllde år - det hade väldigt mycket med mig att göra. Han fyller år - tja, det har inte med mig att göra och från och med nu är det här en dag bland många andra. Inget annat.
Kanske krympte hålet?

Jag behöver en paus!

2007-12-06T20:41:00.000+01:00

På jobbet är det tokstressigt, vilket är helt logiskt pga advent och jul. Högsäsong, liksom.
Bästiskollegan kämpar med jobb, renovering, släkt...
Favoritkollegans drömmar om barn är ännu mer avlägsna.
Trivselkollegan drar på samma virus för andra veckan i rad, kämpar med sin gamla mamma och drunknar i jobb trots sjukdagar.
Själv är jag ju inte i toppform.
Ingen bra kombination. Svårt att orka bära någon annan, när man inte orkar bära sig själv... och samtidigt vill jag finnas där.
Men det är inte enkelt. Jag är fortfarande inte ur "me-myself-and-I"-fasen (vilket Bästiskollegan pikade kärleksfullt genom att ge mig ett halsband med just dessa ord i present).
Om bara någon av oss som trivs ihop på jobb fick lite lycka... det hade smittat av på oss andra och fått oss att orka lite till.

PAUS - NU!

Bitte...

Ett nådens år – tack!

2007-12-03T14:19:00.000+01:00

Igår var det första advent och därmed nytt år i kyrkan.
Idag är det min tjugoåttaårsdag och därmed nyår i livet.
Dags att göra upp och starta om!

Nytt år med Gud?
Ja, det är frågan… vi har en del otalt med varandra.
Eller jag med Gud i alla fall.
Jag och Gud har haft ihop det alltid, typ.
Som i alla relationer har det ibland varit enkelt och självklart, ibland komplicerat och kämpigt, ibland pinsamt, ibland coolt, men ständigt i förändring.
Precis som i andra förhållanden, så är kommunikation A och O och på typiskt vis pratar vi inte samma språk.
Jag slänger iväg tydliga, raka ord och meningar om hjälp, tack eller förlåt.
Svaren däremot… För det första är det inte säkert att de kommer och kommer de, så är det ofta på ett helt annat sätt än jag tänkt mig. Dessutom får jag upptäcka och tolka dem själv, för de är baske mig inte uppenbara eller med tydlig avsändare.
Det här kan ju vara utmanande och givande, men inte just nu.
Dessutom har det mesta blivit tvärt om mot vad jag velat.

Tre innerliga böner följde mig i våras:

Rädda mitt förhållande!
Ta hand om barnet som Makalösa Mamman väntar.
Gör så att Favoritkollegan blir gravid någon gång!

Det spelar ingen roll att jag inte tror på en marionettgud, som styr oss och har allt förutbestämt. Det spelar ingen roll att jag tror att ont händer utan att Gud vill det. Det spelar ingen roll att jag vet logiskt att böner inte är önskelistor till tomten och att bönesvar inte alltid är att få det man trodde man ville.
DET HJÄLPER INTE!

Mitt förhållande gick i kras.
Makalösa Mammans barn dog efter halva graviditeten.
Favoritkollegan väntar och längtar och våndas efter två misslyckade IVF-försök.

Nytt år, nya chanser? Upp till bevis!

Nytt år med mig?
Jag drog ihop kalas för nära och kära igår. Bakade muffins, städade, dukade och donade. Tjugo personer, dvs ALLA som jag bjudit, kom och firade. Sorgligt att fira på egen hand för första gången på många år. Välgörande att vara prioriterad!
Fru Mazarin fällde avgörandet, när jag velade om jag skulle fira eller inte. ”När får vi fira dig?” var frågan hon ställde och då väcktes svaret.
Idag har telefonen ringt en del och grattningar har inkommit. Dessutom en inbjudan av Översätterskan och Skribenten att komma och laga mat till mig i min lägenhet. Det är mysigt.
Men åldersnojan finns också på plats och gratulerar. Tjugoåtta och dumpad. Singel, men så trasig och trött att något nytt är otänkbart. Fylld av saknad och bitterhet över allt som aldrig blir. Tanken på att jag någon gång kommer att vara lycklig igen känns overklig. Tanken på att jag någon gång kommer att dela mitt liv med någon igen känns orealistisk. Åldersnojan tar plats och uppmanar mig att acceptera mitt öde.
Spinster, tror jag den passande engelska termen är…

Nytt år, nya chanser? Jag tror det när jag ser det.

Första advents rubrik är alltid ”Ett nådens år”.
Ja tack! Det är jag värd.

Skadeglädje är också glädje!

2007-12-01T22:52:00.000+01:00

Blev spontant medbjuden till ikea av min "överleva-dumpning-guru" Powerprinsessan.
Förutom mysigt umgänge, lite shopping och mycket snack så fick jag även lite ny info.
En av Powerprinsessans bästa vänner känner Maran.
Mr Mara hade ringt upp honom för ett litet slag sedan och önskat en fikastund.
Mr Mara är ledsen och uppgiven. Han vet inte längre vad han ska göra.
Han känner att de hela tiden är tre stycken i förhållandet.
När de hade semester, messade Maran och Exet konstant. När de ser på film, messar Maran Exet hela tiden. Överallt och hela tiden finns Exet med i deras förhållande, aldrig längre än ett sms bort.
Mr Mara hade också beklagat sig över sitt eget beteende. Över hur han ett tag tyckte att Exet var sympatisk och träffade honom lite på tu man hand. Över hur han lättade sitt hjärta angående sitt äktenskap för Exet. Sen insåg han med vem han pratade...
Det här är så klart fruktansvärt för Mr Mara. Jag får ont i magen å hans vägnar.

Men jädrar i min låda vad skadeglädjen bubblar!!!
Där har Exet gått runt och hållit huvudet högt. Nej, de är bara vänner. Han och Mr Mara är bästisar och bundis. Han och Maran är som syskon. Mr Mara har INGA problem med deras relation. Det var bara jag som var orealistiskt svartsjuk. Mr Mara har ju tom försökt fixa jobb till Exet. Även gemensamma vänner har anklagat mig för att måla allt i svart.

Nu går jag inte på det längre.
Nu vet jag.
Oavsett vad de har ihop - träning (Hur får en arbetande småbarnsmamma loss sex timmar i veckan för att träna med en annan man? De mammor jag känner har inte den tiden.), massage, vänskap eller sex, så sker det på bekostnad av Marans man, precis som det skedde på bekostnad av mig tidigare.

Det är riktigt humoristiskt att konflikträdde och Exet helt plötsligt hamnat i ett intrikat triangeldrama och det är riktigt löjeväckande att detta beteende går så stick i stäv med Exets goda, snälla och hunsade framtoning. Snacka om att falla hårt!
Därför tillåter jag mig att skratta.

Att vara sjuk och hemma har sina sidor.

2007-11-29T20:17:00.000+01:00

Avigsidor:

Man är sjuk...
När man inte orkar annat än att sova och vara stilla så far tankarna runt.
Sjukdom ökar drömmandet - mardrömmandet.
Ensamheten blir VÄLDIGT påtaglig.

Rätsidor:

Man får ta det lugnt - för man MÅSTE.
Man får sova.
När hungern till slut kommer, måste man äta och då kan man lika gärna äta ihop med Första Kärleken och passa på att prata av sig lite.
Man blir bättre och då orkar man göra adventsfint hemma.

I mitt hem:

hänger nu två adventsstjärnor rakt och prydligt med timer.
hänger olika lila och guldiga julkulor i vardagsrummet, röda i biblioteket och en tjusig creme- och grönfärgad i sovrummet.
ramas köksfönstret in av en ljusslinga.
ligger turkos och gröna julkulor i en liten grupp på ett fat, tillsammans med annat fint.
är två kitschiga julkrubbor av tre uppsatta - en minivariant i plexiglas på ett fat med turkos små glasstenar och en fingerdocksvariant på en hylla i köket.
har även annat pynt, som adventsljusstake, en och annan ängel och någon tomte med dispens placerats ut.

Trodde aldrig jag skulle orka pynteriet i år, men det gjorde jag. Dessutom har det varit mysigt och känts roligt. Det faktum att jag älskar att pynta och göra fint till jul vann över separationsångesten.
1-0 till Lilla My!

Sjuk

2007-11-28T18:35:00.000+01:00

Så har jag gjort det.
Första sjukdagen sedan jag började på min arbetsplats för 2,5 år sedan.
Det var nog smart, eftersom jag i princip bara sovit och ändå har huvudvärk, muskelvärk, lock för öronen och känner mig trött och hängig.
På onsdagar har jag dessutom mina rytmikgrupper med små, små barn och föräldrar och det vore väl ingen hit att smitta bebisarna...
Det skrämmer mig att vara hemma från jobb.
Jag är plikttrogen, jag gillar inte att ställa in, jag tror att världen ska gå under när jag inte är på plats och så vidare. Gammalt. Gammal är också irritationen över karensdagen. Jag hade många gånger nöjt mig med att vara hemma en dag, när det är som värst och sen bitit ihop. Med karensdagen är det ju helt galet. Då går det ju inte att gå tillbaka till jobbet dag 2 för att inse dag 3 att man behöver vara hemma igen, för då blir det två karensdagar. Alltså måste man bestämma sig för att bli sjuk när man har möjlighet att vara hemma minst två dagar. Det funkar ju aldrig...
Men det nya är rädslan. Rädslan över att ensamheten och sysslolösheten ska få mig att falla. Och det gjorde den. Hans frånvaro har inte varit så påtaglig på länge. Sorgen så närvarande, saknaden så stor.
Rädd att det aldrig ska ta slut, att jag aldrig ska bli lycklig igen, att jag alltid kommer att leva ensam... Rädd att rädslan ska sluka mig. Rädd att jag inte orkar dra igång igen, när jag en gång stannat av.
Rädd...

Steg för steg...

2007-11-26T21:23:00.000+01:00

Lägenheten är skinande ren och godkänd i besiktningen.
Vaktmästaren har varit här och rensat badkarsavloppet, samt vasken i köket. Han är en klippa, som städar efter sig, inte lämnar spår och låser säkerhetslås med framlagd extranyckel och slänger sen in den i brevinkastet.
Julsakerna står redo att bli uppackade.
Inhandling till kalas är bokad med bästiskollegan.
Datum bokat för kontraktsskrivning för lägenhetsbyte.
Steg för steg...

En trea är för stor för en...

2007-11-25T22:09:00.000+01:00

Efter att ha jobbat i gudstjänst med HUR många av mina gruppbarn och -föräldrar som helst, så trillade jag hem.
Sjuklig, trött och öm i hela kroppen och hela huvudet.
Kunde jag landa i soffan med glassen jag köpt hem på vägen?
Nej, nej, nej.
Storstädning i fyra timmar fick det bli i stället.
I morgon ska lägenheten besiktigas inför bytet mot en tvåa.
Då gäller det att allt är tipp topp!
Dessutom stundar födelsedagskalas inom kort och adventspyntande, så det är väl lika bra att ha gjort det värsta.
Flytt blir det troligtvis i februari.
Ska bli riktigt skönt.
En trea är alldeles för stor att julstäda när man är själv...

2007-11-22T22:47:00.000+01:00

Det är tungt på jobb nu...
Det är tungt privat sedan länge.
Det är ingen bra kombination.
Jag är trött, slut, dränerad.

Och jag är ledsen. Ledsen över att chefen och hans högra hand signalerar att jag måste dra ner. Inte på den grupp jag fått i knäet och som får mig att vackla, utan på de arbetsuppgifter och grupper som är min huvudsyssla, ger mig lust och arbetsglädje. Ingen bra strategi...

Låg, låg, låg.

Mitt i allt detta kom bostadsbolagets beslut att lägenhetsbytet godkänns. Besiktning nästa vecka, så jag måste hinna städa.

Dessvärre har jag och den jag ska byta med lite olika syn på rimlig hastighet. Hon vill byta lägenhet i december (hon har ju redan bjudit en massa folk på nyårsfest...). Det vill inte jag. Jag jobbar som en gnu i december och skulle dessutom aldrig orka dra ihop en flytt inom ett par veckor. Så jag sa tidigast i mitten av januari. Hon blev inte glad och började prata om alla lägenheter hon tackat nej till.
Nåja, hon får en fantastisk lägenhet i toppskick, renoverad med kärlek och omhändertagen. Hennes lägenhet är tämligen nedgången.
Aldrig att jag forcerar flytten! Allt ska gå rätt till. Rätt persons namn på rätt kontrakt, möjlighet till sortering och organisering. För mycket i mitt liv är rörigt ändå.

Men det ska bli skönt att flytta! Jag behöver det. Få börja om på egen hand, bygga ett eget hem, komma bort från väggarna.
Lägre hyra är ju inte heller fel!
Och i morgon inhandlas en ny, snygg bäddsoffa på ikea. Det ska bli kul!

Att få börja om på nytt

2007-11-20T10:13:00.000+01:00

När jag läste denna text på Hackes blogg, skrattade jag högt. Den fick bli inledning till den morgonbön jag höll för personalen idag. Varje dag borde nämligen börja på nytt med ett leende.
Här är mina andra tankar, som jag delade med mina kollegor i morse. De svavelosande texterna jag refererar till är domsöndagens texter 2:a årgången (Dan 7:9-10, Upp 20:11-21:15, Joh 5:22-30).

På söndag är det domsöndag och mina rytmikgrupper ska medverka för första gången i kyrkan. Som musiklärare får jag lätt panik när jag läser texter om uråldriga män på tronstolar och böcker med förteckningar över dömda. Hur förarbetar man sådana texter i grupper med barn och småbarnsföräldrar? Konkretiserar ordet? Och hur väljer man sånger? Eller gör söndagsskola?
Jag vet fortfarande inte, men jag tänkte börja testa lite tankar här.

Först och främst har jag beslutat mig för att lämnar de brinnande sjöarna till Favoritkollegan, som är präst.
Jag väljer, med förmånen utifrån att vara lärare och inte teolog, att ta fasta på det som står mellan allt svavelosande, nämligen omstarten, en ny himmel och en ny jord. Kyrkoårets nyårsafton. Sista dagen på det gamla, med löften och förhoppningar inför det nya, då allt ska bli annorlunda och jag en lyckligare och sundare människa.
För längtan efter att få lämna och börja om känns bekant. Det kan jag relatera till mig själv, men också till deltagarna i mina grupper.

Rytmikgrupperna består av små barn, de flesta väldigt nya här på jorden och deras, i många fall, lika nya föräldrar.
I föräldrarnas ögon ser jag förhoppningar. Viljan att skapa det bästa för sina barn, förutsättningar och skydd, men också önskan att välja bort och skydda från sånt som de själva upplevt, men velat vara utan. Det nya livet, som har alla möjligheter att bli så mycket helare, lyckligare och tryggare än mitt eget om jag bara fyller på med rätt saker.
Men barnet är inte tomt när det kommer. Där finns personlighet, dygnsrytm, temperament. Förutsättningar för både begåvningar och svårigheter. Så allt som fylls på påverkas av det som redan finns. Och föräldrarnas räckvidd har begränsningar, det kommer dagar då det inte längre går att skydda barnet, eller välja åt det. Dagar då barnet gör tvärtemot det föräldern ville och föräldern bara hjälplöst kan se på. För tillsammans med våra medfödda förutsättningar, finns också drivkraften att få välja själv.
Och detta pågår ständigt, generation efter generation.

Men jag kan inte sluta hoppas på en ny start, en ny början.
Jag måste tro att det kan bli bättre, att det kan förändras.
I mitt liv här och nu, även om den omstarten aldrig kan bli frikopplad från det som varit, men också i stort, en omstart som verkligen är en ny början, bortom gråt, klagan och död.

Helgslut

2007-11-18T20:59:00.000+01:00

Jag är helt slut efter en helg full av eget sjungande och lyssnande på systers skolkonserter.
Och det är konstigt.
Egentligen borde jag vara påfylld efter två bra konserter med kören och en vacker stund i domkyrkan med Förklädd Gud.
Men jag är bara slut...
Det är för mycket nu.
Min jobbsituation stressar mig så.
Jag ha inga reserver och inget energiskapande i min vardag.
Jag sliter med varje dag som ensam och det är tungt nog.
Jag orkar inte att jobbet strular.
Jag orkar inte kämpa på en front till i ett krig jag inte kan vinna.
När får jag lov att vara svag?

Hemmakväll

2007-11-16T21:26:00.000+01:00

Har haft en tuff jobbvecka.
Är drabbad av chefens förtroende och goda öga.
Man skulle kunna tro att när man är bra, så blir man belönad.
Men icke…
Just nu känner jag mig bestraffad med fler arbetsuppgifter. Arbetsuppgifter jag får ta över från
kollegor som inte håller måttet. Tacken för effektivitet och planeringssinne är fler grupper, att leda, åka på läger med, administrera och planera. Arg är bara förnamnet.
Dock har det fört med sig två hemmakvällar denna vecka, som jag verkligen njutit av.
För andra kvällen i rad trivs jag hemma och kan slappna av och varagslyxa lite. Har till och med valt bort att ringa upp vänner som sökt mig just ikväll, för att få lite egentid.
Slumrade i soffan nyss, för första gången denna sida juni och tyckte att det var skönt.
Kanske är jag på väg att sluta springa? Eller så tar jag bara ett depåstopp. Oavsett vad så är jag värd det och tänker njuta att jag orkar stillhet, om så bara ikväll.

En tanke

2007-11-14T22:22:00.000+01:00

Jag har förhandlat med mig själv från den första dagen vi blev tillsammans.
Då handlade det mest om att han inte stämde in i pojkvänsprofilen - och det var inte lätt att acceptera som sjuttonåring.

Jag vägde i början dåliga kyssar och fumligt nybörjarsex mot ömhet och närhet som pirrade.
Jag vägde senare mesighet och initiativlöshet mot stabilitet och trygghet.
Jag vägde i perioder andras attraktionskraft och spänning mot en djupare kärlek.
Jag vägde i slutet obekräftelse och ointresse mot framtidsdrömmar och minnet av det goda.

Men jag valde alltid honom och valde om honom. Hittade tillbaka till pirr och förälskelse. Mina val gjorde mig starkare, mina känslor djupare och honom bättre i mina ögon.
Endast en fantastisk man kan gå vinnande ur alla dessa förhandlingar.

Jag vet att han återvalde mig en gång på allvar, då han egentligen tänkt gå, efter ett år vi tillbringat med 55 mils avstånd.
Men sen vet jag inte. Jag tvivlade och fick honom att gunga, men han ville alltid tillbaka.
Kanske var det bekvämast, skönast och lättast för honom att stanna, fram till en dag då det inte längre var klart och tydligt. Där stod en annan kvinna och skymde sikten. Där fanns en depression som la sordin på alla känslor, utom de nattsvarta. Där fanns kriser i vår omgivning som dränerade oss på tid och energi.
Och utan erfarenhet av att behöva förhandla och välja om, så fanns det bara en väg. Bort.
Då fanns det bara en enkel lösning på nödvändig förändring och det var att lämna.

Det är ju bara trist att man inte kan förändra sig själv genom att lämna situationen som kräver förändring.

Hade jag så fel?

2007-11-13T19:17:00.000+01:00

Jag går i samtal för att hantera livet sedan exet valde att dumpa mig.
Han gjorde det inför familjeterapeuten på vårt andra samtal och hennes lösning var att se till att jag fick en annan psykolog att gå och prata med.
I början gjorde jag inget annat än grät och sen har det mest varit prat.
Hon har hjälpt mig att hitta vissa nycklar, formulera vissa saker och bekräftat mig och mina känslor.
Ändå finns det något som gnager i mig.

Igår sa hon nämligen någonting i stil med: ”Utifrån vad du har berättat, så känns det som om du har projicerat dina goda sidor på honom och att han har psykologiskt parasiterat på dig. Tagit energi ifrån dig.”

Visst känns det skönt när någon säger att han inte är guds bästa barn, men det här snurrar ändå runt i huvudet.
Har det alltså inte varit ett bra förhållande?
Varför trodde jag det då?
Hade jag fel?Är jag inte förmögen att avgöra om något är bra eller inte?
Ingen människa är fullkomlig, men han var den jag valde. Var jag puckad?
Om han inte hade gått, då hade ju verkligheten och omdömet sett annorlunda ut, eller?
Eller var det självklart att han gick, för att förhållandet var dåligt? Var det alltid dåligt? Har jag levt i en total lögn?

Det snurrar, som sagt.
Hur kan någon gå från den ende man kan tänka sig, till att bli någon som haft negativ inverkan på en?
Är det så här det är att separera?
Är orsaken alltid att förhållandet är dåligt?

Förhållandet var ju definitivt inte på topp när han tog steget, men länge funkade vi. Mycket var gott och positivt, men för honom tog känslorna slut och med dem viljan att arbeta för oss.
Betyder det att vi inte var bra för varandra?
Är det då sant att den som lämnar för någon annan gör ett rätt val? För när känslorna tar slut är det ett tecken på att förhållandet är kasst?

Jag trodde nog att det mer handlade om att alla förhållande bygger på att man vill och arbetar för dem. Att man väljer varandra med alla brister och styrkor och kompromissar. Känslorna förändras, ibland är de starka, ibland borta i stress och gräl, men så länge man fortsätter välja varandra kommer de tillbaka.
Eller hade jag helt fel?

suck

2007-11-10T23:55:00.000+01:00

Var hemma hos Stora Guddottern och Makalösa Mamman ikväll. Mat och umgänge, som så många andra lördagar i mitt tidigare liv.
Nu var det första gången på länge. Det gick bra en lång stund och var trevligt. Middag, Pippi och godis, TV-sällskap. Men så kom det, först i små, små smygande vågor. Minnesbilderna och hur det varit. Hur det borde varit? Hur en lördagsmysig guddotter brukade sitta mellan oss, hur snacket brukade gå, hur jag brukade ha någon att sitta nära, hålla i handen, lägga upp mina ben på. Vid tio hade vågorna ökat i styrka och jag försökte få bukt med tårarna på toaletten. Det var omöjligt och jag plockade ihop mina saker, ursäktade mig och gick hem. Ledsenheten var dubbel. I tårarna fanns även sorgen över att min och Makalösa Mammans vänskap, som inte längre rymmer mig fullt ut. Väl hemma ringde jag mamma, bara för att inte sitta ensam med sorg och tomhet. Vet inte om det var en bra idé. Hon blir så otålig. ”Du måste släppa det här!” ”Det var ju uppenbarligen inte rätt – då hade han ju inte gått.” ”Du sörjer ihjäl dig, du måste gå vidare.” Allt sagt som krävande uppmaningar. Det blir inte bättre. Just nu är jag bara ledsen och behöver bli mött där. Även jag är trött på att vara ledsen. Även jag vill att jag ska bli lycklig igen. Även jag vill lägga detta bakom mig.

Lite bättre?

2007-11-09T00:11:00.000+01:00

Med hjälp av Bästiskollegans omtanke och vassa kommentarer om att jag ska ta mig samman och att jag banne mig är närmre äktenskap och barn nu, än när jag var tillsammans med exet i kombination med en torsdagsdejt med Översätterskan med mycket prat, lite mat och en äpplekaka, så känns livet lite bättre.
Tror jag...
Ska sova på saken och se hur morgondagens lekträff med Stora Guddottern och Makalösa Mamman avlöper. Risken finns att jag faller igen, men då är jag i alla fall lite beredd.
Med hopp om god sömn...

Brev till exet

2007-11-07T15:58:00.000+01:00

Jag vet inte var jag ska börja. Vi har inte pratats vid på länge nu. Drygt sex veckor. Så länge har jag aldrig varit utan dig. Trodde att saknaden hade börjat lägga sig, men den är tillbaka. Det gör så ont. Du fattas mig så.
Jag kan fortfarande inte fatta att du valde bort mig, valde bort oss. Att jag inte var värd att kämpa för.
När jag tänker på det liv vi hade, det goda vi delade, så går jag sönder. Jag rämnar…
Överlevnadsinstinkten har tvingat mig se det som inte funkade, se besvikelserna och skillnaderna. Det funkar rätt så bra, men det blir som att bygga luftslott.
Jag trivdes, jag älskade, jag ville, annars hade jag ju varit den som gått.

Bästiskollegan försökte få mig på andra tankar igår.
”Du ville mer”, påminde hon mig. ”Du ville barn, familj, en framtid. Du ville initiativ, uppskattning och jämbördighet.”
Allt det är sant, men framförallt ville jag dig.
Jag valde dig och visste då att jag valde bort annat. Jag var beredd att ta de konsekvenserna, att leva utan de stora orden, utan tydligt mål och riktning, bara jag fick leva med dig.
När jag skriver detta framstår jag som någon utan egen vilja, någon som försökte leva sitt liv genom någon annan. Så är inte fallet. Du var ingen kanal, inget redskap, ingen väg till lycka. Du var den jag valde och valde om, som min reskamrat genom livet.

Men du valde bort mig.
Ingenting jag gjorde kunde förändra det faktum att du stängde dörren.
I början trodde jag att det var en fas, att vi skulle kunna hitta tillbaka till varandra igen.
Att vi ett år senare, skulle träffas hos vänner på någon sommarfest och att vi skulle se varandra på nytt, få lära känna varandra på nytt, få återupptäcka och återuppväcka.
Så kommer det aldrig att bli. Det vet jag. Det är kört.

Du har valt bort mig, inte bara här och nu, utan för all framtid. Ditt agerande med Maran, då och nu, ditt sätt att hantera separationen, allt du kastade i ansiktet på mig, de val du gör idag, gör att det är omöjligt för mig att se på dig med samma blick igen. Du kommer aldrig mer att bli insläppt i mitt liv. Jag kan idag inte ens se hur du skulle kunna finnas som bekant. De sår du har orsakat mig är för djupa. Jag ser ingen annan möjlighet än att hålla mig så långt från dig som möjligt. Aldrig mer kommer du att få tillgång till mig. Aldrig mer kommer jag att se på dig med stolthet eller värme. Du förorenade effektivt det liv vi delat. Visst finns alla goda minnen kvar, men de är förpassade. Ibland kommer de tillbaka, men då går jag sönder på nytt. Dessutom passar de så dåligt ihop med de sidor du visat nu, så jag får inte längre ihop bilden.

Jag får höra och försöker tro att man själv skapar det liv man vill leva. Att det hänger på mig och ingen annan om jag är lycklig.
Problemet är att jag skapade ett liv med dig. Jag byggde upp ett hem, en tillvaro, ett sammanhang med dig. Du drog dig ur och kvar står jag i resterna. Tom och trasig. Kanske lättar det när jag flyttar och slipper bo kvar i det hem vi omsorgsfullt byggde oss. En bytesansökan ligger inne hos kommunala fastighetsbolaget och kanske är tiden till en flytt snart mätbar.
Förhoppningsvis gör det skillnad.
Men jag vågar inte riktigt tro det.

Jag vet nu att jag inte var den enda, eller den rätta för dig. Men tänk om du var den ende för mig? Tänk om det aldrig blir bättre än det var?
Jag är så bränd. Hur ska jag någonsin våga släppa in någon på nytt?
Jag undrar om du någon gång kommer att förstå hur mycket dina handlingar påverkade mig.
Innerst inne önskar jag att du försvann från jordens yta, att jag inte behövde dela platser och människor med dig längre.
Men jag får nöja mig med att hålla avståndet.
Kontakta mig inte.

Tillbaka...

2007-11-07T09:01:00.000+01:00

i sorgen. Ilskan, blev till drömmar, som blev till ledsenhet.
Tillbaka i varför??? Tillbaka i saknad. Tillbaka i älsk..., nej får inte ens tänka det.

Jag är bara så förbannad

2007-11-06T20:23:00.001+01:00

Tydligen är det inte genom egen kraft exet har nytt jobb på g.
Nej, det är Marans man som fixat möjlighet till detta.
Vet inte om det är i hamn, men ändå...
Å andra sidan är det som Bästiskollegan sa. Min bild av exet blir ju bara bekräftad.
Dessutom fick jag reda på att han lånat böcker om massage.
Den informationen tillsammans med minnet av hans kommentar om att han och Maran pratat om att man ju borde få massage ibland, för att må bättre...
Är Mr Mara dum i huvudet?

Jag är förbannad.
Förbannad på att han inte behöver jobba själv. Förbannad på det han har ihop med Maran. Förbannad för att folk tror att jag är övertolkande. Förbannad på att jag reagerar så starkt på vad han gör och inte gör.

I första hand ville jag dela liv med honom
När det sket sig, så vill jag i alla fall bli fri, må bra och kunna gå vidare.

Outad

2007-11-06T13:06:00.000+01:00

Sedan en tid tillbaka framgår det med all önskvärd tydlighet på denna blogg att jag är kristen (räkna bara antalet "gudstjänst" eller "guddotter" i de senaste inläggen...).
Inte lönt att hymla, smyga eller sockra sanningen.
Bara att komma ut och vara den jag är.

Anledningarna till att jag har tvekat är:

Det har inget med min separation att göra (om man bortser från den lilla detaljen att det var genom kyrkan vi träffades, i kyrkan vi jobbade och i kyrkan han träffade Maran, men det är ju bara petitesser i sammanhanget).
Ordet kristen får folk att koppla samman en med allt från Kristi brud, till Kristdemokrater (själv är jag inget av det).

Men i fredags gick det plötsligt upp för mig hur jag skulle göra för att presentera denna sida av mig själv på rätt sätt. Helt enkelt genom att länka till ett TV-inslag, för en bild säger ju mer än 1000 ord och när bilden dessutom innehåller både ord och ton, måste det ju vara oslagbart.
Så håll till godo (och klicka dig fram till "Mamma, pappa, barn")!

http://www.tv4.se/fredaghelaveckan/

Kärleksbombad!

2007-11-04T21:05:00.000+01:00

Efter två månaders tomhet och saknad, så träffade jag äntligen 4-åriga Guddottern igår en kort stund i hennes Makalösa Mammas bil.
Min och Makalösa Mammans relation har varit gungig den senaste tiden. Vi har båda varit låga och den neutralitet hon sa sig inta, upplevde jag verkligen inte. Dessutom jobbar hon, exet, Boel och Maran på samma ställe - det ställe där jag, genom Makalösa Mammans beslut, inte längre är välkommen som ungdomsledare. En riktigt soppa med andra ord och jag har valt att hålla distans för att inte förvärra.
Det korta mötet med Stora Guddottern var inte nog, varken för mig eller henne. Makalösa Mamman och jag bestämde raskt att träffas på fredag, men inte heller det räckte. Guddottern ville inte släppa mig.

Så idag hämtade jag henne och vi två traskade iväg till gudstjänst för små och stora. Hand i hand sprang, hoppade och gick vi. I kyrkan valde hon, stora långa tjejen, att sitta nära, nära i mitt knä och gosa, mysa och busa. En liten pojke döptes och tillsammans pratade vi om den stora dag, då jag blev hennes fadder och att vi hör ihop sedan dess.
Efteråt bjöds jag på lunch av Makalösa Mamman och jag och Guddottern lekte och njöt varandras sällskap.

Det finns ett stråk av sorg denna dag. Att inte längre kunna dela den med hennes gudfar. Att exets val att bryta, även bröt den lilla familj vi utgjorde. Saknad...

Men framförallt är jag så fylld av kärlek. Fylld av min kärlek till henne och av hennes till mig.
Vi hör ihop. Ett band som knutits hårt och starkt genom att träffas minst en gång i veckan i hela hennes liv. Till och med innan hon föddes kände hon igen min röst när jag sjöng. Älskade unge...

Som grädde på moset fick jag dessutom en stund med Lilla Guddottern, 18 månader gammal och lika älskad och omhuldad. Lilla Guddotterns föräldrar är Herr och Fru Mazarin, så vi har träffats mycket denna höst. Att höra hennes lilla röst ropa mitt namn, när jag ringer på dörrklockan är stort!

Totalt kärleksbombad sitter jag nu hemma och kan dessutom meddela att jag nu, med Herr Mazarins hjälp, är invigd i punkalagningens mysterium...

En glimt av framtiden?

2007-11-03T17:08:00.000+01:00

Häromdagen tog jag en tur på stan efter jobbet.
Trots trötthet och sömnminus, lockades jag inte av tanken att gå hem och umgås med väggarna och TV:n.
Jag sicksackade in och ur affärerna, provade kläder, fingrade på saker och njöt att av att vara ensam, men omgiven av andra.
Mina lungor fylldes av sval kvällsluft och jag höll huvudet högt där jag gick. Kände mig självständig och tillfreds med mig själv.
Innan jag vände hem köpte jag mig en take away-latte. Medan jag väntade på att få den tittade jag mig omkring. I närheten av disken satt två kvinnor, var för sig. Den ena i fyrtioårsåldern, den andra drygt tio år äldre. Den ena satt med en kaffe och blickade ut på gatan. I all sin tankfullhet såg hon nästan uppgiven ut. Den andra satt och bläddrade i medhavda papper, som om hon fördrev tiden det tog att dricka sin kaffe och äta en kaka.

Jag fick min latte och gick ut. Mörkret kröp in även i mig. För tänk, om det var två äldre versioner av mig själv?
Idag, ensam med en latte att ta med till en tom lägenhet. Om femton år, ensam med en latte stirrandes på livet som pågår utanför fönstret. Om ytterligare femton år, ensam med en latte och en bibba papper, sittandes på café för att slippa gå hem till tomheten.
Skräck…

Återta

2007-11-02T22:05:00.000+01:00

Sorgeår… ja, det är väl det jag lever i.
Dag för dag lämnar jag mitt gamla liv och återtar mitt eget.
Första sommaren har gått: midsommar, födelsedagar, semester.
Första hösten är under arbete och konstruktion.
Första julen ligger otäckt nära: alla våra födelsedagar, traditioner, fester.
Men den saknaden tar jag tag i en annan dag.
Dag för dag får jag lämna och återta. Blickar jag framåt stupar jag.

Idag åkte jag till Huvudstan med mamma och syster. En riktig tjejdag med shopping och strosande, men också ett steg i återtagandet.
Till Huvudstan åkte vi regelbundet för att sätta guldkant på tillvaron. Visst har jag åkt med andra också, men det var något speciellt för mig och exet.
Nu har jag varit där, gått delvis i gamla spår, men även trampat upp nya stigar.
Sorgeklumpen i magen var ständigt närvarande, men hindrade mig inte från att ha trevligt.
Jag lät mig till och med förföras av allt vackert julpynt. Jag älskar julen…
I mitt fönster hänger nu en fantastisk, lila julgranskula.
Jag kommer kanske genom julen också…

Antiklimax???

2007-11-01T21:51:00.000+01:00

Enligt exets egen handlingsplan skulle han ha ringt ikväll för att "stämma av".
Förra gången det var dags, sms:ade jag honom att inte ringa. Det gjorde jag inte denna gång, utan hade helt enkelt tänkt att ignorera det.
Hålla hemtelefonen upptagen och noga kontrollera numret om mobilen skulle ringa.
Han ringde inte... tror jag. Det ringde vid åtta och jag svarade inte, Jag tror inte att det var han, eftersom det var en timme för tidigt (då är han nämligen inte hemma från privatträningen med Maran).
Jag önskar att jag kunde säga att jag inte bryr mig, men det gör jag så klart.
Jag ville inte prata med honom, men jag hade velat att det beslutet låg hos mig, inte hos honom.
Men jag är inte förvånad.
Allt stort snack om att höra av sig vid stora händelser: flytt, jobb, partner... har han ju inte hållit hittills, så varför skulle han börja nu?
Nä, det är bara till att fortsätta stänga dörren, låsa, regla och täppa igen varenda liten springa.

Tuff dag och kväll

2007-10-31T23:20:00.000+01:00

Ibland blir ensamheten så påtaglig…
Ett mejl från en vän som vill träffas utlöste tårar och jag satt gråtandes hos ena bästiskollegan.
Hur gör man när det finns taggar som gör ont och hinder som känns oöverstigliga till vännen?
När ens sorg inte ryms i vänskapen, när den som säger sig vara neutral tar ställning och när en av ens närmsta vardagsvänner glider ur vardagen, men delar vardag med exet genom jobbet.
Hur överlever man saknaden av ett gudbarn man tidigare träffat minst en gång i veckan och nu inte sett på två månader?
Hur reparerar man svek?
Jag vet inte… och därför vet jag inte hur jag ska göra. Träffas, med risk för att allt det outtalade bubblar upp och gör det värre, eller inte träffas, och låta sprickan och känslan av svek växa sig allt större?
Det bästa vore väl att tala ut, men då måste båda vilja och jag tror inte att önskan är ömsesidig. Men jag tror heller inte att jag orkar låtsas som om det inte finns.
Så jag köper mig tid genom att vara uppbokad.

Väl hemma efter en lång arbetsdag ringde syster för att boka systerdag. Mysigt… Systerdag växte till mamma-/dotterdag och så var mamma i telefon. Jag grät och berättade om dagens dip. Kändes skönt. Tyvärr grumlades känslan av att mitt föräldrahem är i gungning. Inget nytt under solen, men det är så smärtsamt.

Och nu får jag bära det själv. Det finns inte längre en famn att krypa in i och dela sorg och oro med. Mitt gamla hem är ostadigt och det egna jag byggde finns inte längre. Just nu är jag så ensam…

So far...

2007-10-30T21:53:00.000+01:00

I drygt fyra månader har jag levt ensam.
Om jag bortser från de stunder då det fortfarande känns som en mardröm och i stället ser till vad som hänt under denna tid, så känns det snarare som fyra år.
Så här är en summering.

Saker jag numer gör och klarar:

Rensa avlopp med kaustiksoda
Tidigare oprövad mark, men nu är jag något av en mästare i denna gren. Lagom farligt, låter roligt och ger snabbt resultat. Synd bara att det gör mig till miljöbov.
Jaga och döda spindlar
Varje ofrivillig närkontakt med en åttabening orsakade hjärtklappning, panik och hyperventilering och olustkänslan satt i länge efteråt.För tio år sedan skulle jag ha skrikit, sprungit och flippat ut tills någon tog hand om äcklet. För fem år sedan skulle jag ha satt något över den alternativt smashat den och gått omvägar och ryst tills någon kom hem och tog hand om resten.
Nu tar jag tag i problemet metodiskt. Ett välriktat och hårt slag med en sko plattar ut odjuret och sedan tar dammsugaren hand om resterna. Sitter den väggen eller i taket är det dammsugaren direkt. Jag får knappt en förhöjning av adrenalin längre.
Det är nästan lite synd.
Tvätta
Missförstå mig rätt nu. Självklart har jag tvättat även tidigare, men tvättkällaren var jag inte speciellt god vän med. Mörk, läskig och spindelrik. Nu däremot är jag totalt in control of the tvättkällare, vilket har smittat av sig även på andra källarutrymmen. I rule!
Mörker
Jag har alltid varit illa mörkrädd, till och med i lägenheten. Att gå hem själv i mörker gjordes ytterst sällan och då i mer än rask takt (synkade väl stegen med hjärtrytmen). Men nu… inte fasen ska lite mörker stoppa mig. Och märkligt nog, för varje gång jag traskar vägen hem i mörker, så sänks pulsen. Nu är det först efter tio på kvällen, som jag har nycklarna i handen.

Saker jag jobbar på:

Laga mat
Ärftlig akilleshäl. Blir ofta köpelunch och lite fil på kvällen. Men jag jobbar på det. Plättar är jag till exempel en total virtuos på. Också det ärftligt…
Umgås med mig själv
Är inte lika desperat efter sällskap. Gillar fortfarande inte långa dagar med endast mig själv som sällskap, men blir inte panikslagen längre. Det finns ju alltid saker som måste göras: yoga, varma bad, shopping, bokläsande, bloggande, dansa framför spegeln…
Laga punka
I teorin vet jag ju hur man gör, men jag har aldrig gjort det. Skulle kunna lämna in cykeln, men det är ju ingen sport. Så jag har en punkadejt med Herr Mazarin på lut vilken dag som helst nu. Får kanske förbereda mig med lite facklitteratur först? Castor lagar punka ska vara bra, har jag hört.

Saker jag fortfarande är usel på och nog aldrig kommer att behärska:

Rensa avlopp manuellt
Uärk! Går bara inte! Tänker inte ens försöka lära mig. Äckligt, vidrigt, hemskt… Dessutom är ju hela poängen med hyreslägenhet att det finns folk att ringa, som kan komma till undsättning till damer i nöd.
Sluta shoppa
Varför? Måste ju unna mig några glädjeämnen… Dessutom är det riktigt trevligt att stiga ut i omvärlden i snygg frisyr och snygga kläder inifrån och ut. Vem vet, kanske kan må bra-känslan smitta av sig utifrån och in också?
Rebound
Nä, det går bara inte. Jag kan inte, inte ens i tanken. Hur fasen gör man? Jag var sjutton sist och det känns som om spelreglerna är i grunden förändrade. Flirta - inga problem, men sen tar det stopp. Känns ju lite dumt och frustrerande. Tänk att gå omkring, snyggare än någonsin, smalare än någonsin (separation är ju världens effektivaste bantningskur!) och inte vara kapabel att använda det. Vilket slöseri!

Brev till Boel

2007-10-29T12:57:00.000+01:00

Bästa Boel,
det här är ett brev till dig, som jag aldrig kommer skicka eller mejla.
Men jag måste få det ur mitt system.

Du kom in i mitt liv som tonåring, på väg att omdefiniera dig själv och ta chansen att bygga dig själv på nytt i ett nytt sammanhang.
Jag vill tro att jag var en del av den processen.
I den ungdomsgrupp jag var med och ledde, blev du en av de lysande stjärnorna: rolig, kompetent och seriös.
Jag gav dig en plats på scen i våra uppsättningar, gav dig sånglektioner och uppmuntrade dig musikaliskt.
Jag satte stor tilltro till dig och bad dig bli ledare för andra, då jag såg att du hade så stor kapacitet.
Jag tog dig i försvar, när kollegor ansåg att du inte levde upp till förväntningarna. Jag såg att våra krav var för högt ställda, för trots alla dina talanger så var du fortfarande tonåring.
Med åren växte värmen oss emellan. Du blev ung vuxen och åldersskillnaden minskade. Allt mer började vi jobba sida vid sida och en vänskap växte fram. Fortfarande med en rollfördelning där jag var mer omhändertagande, men det fanns en ökande ömsesidighet.
När du flyttade utomlands för att jobba, samtidigt som din familj flyttade till andra sidan jorden, fanns jag där som en del i din trygghet.
Jag lyssnade, tröstade och stöttade när du ringde på knastrig telefonlinje och grät och kände dig liten. Jag lovade din familj att finnas till hands när du kom hem igen och det gjorde jag.
Jag såg så mycket av mig själv i dig och tyckte så mycket om dig.
Vi återgick till att arbeta tillsammans och denna gång på lika villkor. Det var så givande!
Jag fick se hur du strålade och tog plats – i ditt jobb och på din fritid. Och jag ville fortfarande tro på dina ord, att jag var en del i din strålglans, att jag hade något med vägen dit att göra. Jag fortsatte att ge dig utrymme – på scen och i mitt hjärta.

Under hela denna tid, var jag ena delen i en väl sammansvetsad enhet. En enhet som du gärna kallade familj.
Kanske trodde du att allt jag gjorde hade dubbla avsändare, kanske trodde du att både han och jag arbetade lika mycket för relationen. Så var det inte. Det var jag som bondade, som nätverkade och som höll liv i det sociala. Han tyckte det var praktiskt, men var totalt ointresserad. Det skilde ju dessutom 11 år på er. Jag vet att du tyckte mycket om honom, men jag trodde nog att det var du och jag som hade den djupa vänskapen.

Men jag hade fel.
Inte en enda gång har du hört av dig sen jag blev lämnad. Inte ett sms, inte ett mejl, ingenting. Bara tystnad…
Det gjorde mig ledsen, men jag hade ändå någon sorts förståelse. Du är vuxen, men ung och det är svårt att veta hur man ska göra.
Men jag hade fel.
Du hörde inte av dig, eftersom du valt sida. Du valde honom.

Nu, när han är mellan lägenheter, så öppnar du upp ditt hem för honom.
Inte ett ord till mig, men totalt stöd till honom.
Det gör ont, må du tro!
Det svider lika jävligt som grus mot knäna.
Och inte ens har du haft ryggrad nog att berätta det för mig. Jag har fått reda på det på omvägar.
Kanske är det som killbästisen från tonåren, Agronomen, sa: Du vill ha en del av mitt liv.
Ja, nu får du det. Vardagen med mannen jag levde med. Det som innebär att man har någon som tvättar, lagar mat, städar och myser i soffan.
Men du förlorar mig.

När det inte blir som man tänkt sig

2007-10-28T20:47:00.000+01:00

är det härligt med vänner som sluter upp.
Dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig och det är trist.
Men kvällen räddades av Översätterskan som bara slöt upp och hängde med ut på promenad och fika. Dessutom räddade Skribenten det hela, eftersom jag inte tagit med mig plånbok... men han gjorde en hjälteinsats och kom med kontanter.
Och Bästiskollegan ringde och kollade av.
Vad skulle jag gjort utan er?

Möten som berör...

2007-10-26T21:04:00.000+02:00

även om man sitter i ett auditorium, ska detta inlägg handla om.
Jag har haft turen att i två dagar få vara mottagare.
Det är en sån lyx, när jag i vanliga fall jobbar med att få andra att uppleva, känna och lära.
Enda nackdelen är att det har varit mycket bra på lite tid. Uppmärksamheten orkar inte riktigt vara på topp hela tiden, men det är ju ett i-landsproblem i sammanhanget.

Så här är en liten presentation av de människor som berört mig (på många meters avstånd):

Martin Ingvar, hjärnforskare. Rolig, rapp och tankeväckande!
Pija Lindenbaum, författare. Fantastiska bilderböcker för barn! Igenkänning och humor.
Niki Daly, 60-årig författare från Sydafrika. Jag är betagen! Hade turen att få luncha med honom och det samtalet var bara ljuvligt. Stillsamt, underfundigt och uppriktig uppmärksamhet. Kärlek.
Jonas Hassen Khemiri, författare. Vacker man med vackra tankar och vackra ord. Ville ta hem. Vågade inte... han var rätt lång och hade varit svår att smuggla ut obemärkt.
Georg Riedel med litet band. Jazzig guldstund. Hujedamig, så bra han är!

Invändigt är jag varm och skön. Nu ska jag bara värma på utsidan med ett bad och sen somna med ett leende på läpparna.